VW

FAMILIES IN MY ANCESTRY IN THE LETTER OF VW:

Av Peter Liliequist.


Släktnamn: Vagnsdotter, Vahlberg, av Waldeck, Wallerius, av Valley, av Wangen, de Warenne, från Varteg, av Wartenberg, Vasa-Ätten, von Wehren, av Weimar, Welfiska Ätten, von Welstorff, Wennerbom, Werdenhoff, av Werl, av Wernberg, av Wernigerode, Victorin, av Viennois, Vietinghoff, av Wildberg, Winberg, Vinge, Ving-Ätten, Vinstorpa-Ätten, av Winzenburg, Visconti, Wittelsbach, von Vitzen, av Vladimir, Woxmer, Wrethelius, av Wölpe, Völschow.

VAGNSDOTTER. Tillbaka till toppen »

I.1) TORGUNNA VAGNSDOTTER, levde 1070. - G m THRUGOT "FAGRSKINNA" ULVSSON, dansk storman, levde 1070.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

VAHLBERG. Tillbaka till toppen »

I.1) ANDERS WAHLBERG, f 1782 i Råda, soldat, kyrkväktare i Lilla Hede, Saleby. - G m STINA OLOFSDOTTER, f 1787 i Uvered.(11)(12)

Barn:

II.a) JOHANNES WAHLBERG, f 15/8 1815 i Saleby, d 10/9 1826 i Saleby.(11)

II.b) ANDERS WAHLBERG, f 2/3 1818 i Saleby.(11)

II.c) STINA WAHLBERG, f 10/4 1821 i Saleby.(11)

II.d) OLAUS WAHLBERG, f 15/5 1825 i Saleby.(11)

II.e) KATARINA (C A J S A) ANDERSDOTTER WAHLBERG, f 28/2 1830 i Saleby, dtr av soldaten, kyrkväktaren i Lilla Hede, Saleby Anders Wahlberg(f 1782 i Råda) o h h Stina Olofsdotter(f 1787 i Uvared). - G m BENGT ANDERSSON, f 6/9 1823 i Saleby. Inflyttade 1860 från fol 184 Hofby. Bosatt som hyses 1860-61 i 4:e Roten Skaralyckan Grönhagen(ägare Johannes Andersson i Saleby), Lidköping. Byggmästare. - G m (1)(2)(3) (4)(5)(6)(7)(8)(9)(10)(11)
SLÄKTFÖRHÅLLANDE:


Anders Wahlberg, soldat, kyrkväktare (1782- )
|
Katarina Wahlberg (1830- )
|
Birger Stagh, överlantmätare (1857-1939)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Svenska lantmätare 1628-1900.
(2) = Bouppteckning efter M ä r t a Elisabet Stagh, 13 februari 1975. Kopia i Peter Liliequists ägo.
(3) = Alexandras farfars morfars mor.
(4) = Muntlig tradition.
(5) = Svenska lantmätare 1628-1900.
(6) = Bouppteckning efter M ä r t a Elisabet Stagh, 13 februari 1975. Kopia i Peter Liliequists ägo.
(7) = Skaraborg Lidköping Husförhör (Household examination) 1855 - 1861 (AI:21). 1860 inflyttade från Råda fol. 101 pigan Anna Christina Andersdotter, f 18/11 1843 i Råda.
(8) = Skaraborg Lidköping Husförhör (Household examination) 1861 - 1867 (AI:24).
(9) = Skaraborg Saleby Födde (Births) 1791 - 1830 (C:3).
(10) = Skaraborg Saleby Födde (Births) 1830 - 1850 (C:4).
(11) = Skaraborg Saleby Husförhör (Household examination) 1825 - 1830 (AI:8).
(12) = Alexandras farfars morfars morfar.

AV WALDECK. Tillbaka till toppen »

Waldeck, republik, förut furstendöme i Tyskland. Furstendömet bestod av två skilda delar, en större, sydligare, det forna grevskapet Waldeck, omslutet av Preussen, samt ett mindre, nordligare, det av Hannover, Braunschweig och Lippe omgivna furstendömet Pyrmont. Omkring 1189 nämnas bröderna Widukind och Herman von Schwalenburg som grevar av Waldeck. Den förres sonson Adolf(f 1214, d 1270) utvidgade sitt hessiska stamgods, och släkten blev 1349 riksgrevlig. 1397 delad i grenarna Landau(utdöd 1495) och Waldeck, kom den 1438 i länsförhållande till Hessen, vilket faktiskt upphävdes 1806, då Rhenförbundet bildades, men rättsligt först 1847 av tyska förbundsdagen. Grevarna av Waldeck, varmed 1625 Pyrmont förenades, fick under Georg Fredrik 1682 furstlig och under hans kusins son Fredrik Anton Ulrik(f 1676, d 1728) 1712 riksfurstlig värdighet. De ofta delade släktgodsen hade samlats på en hand av dennes fader Kristian Ludvig (d 1706), vars yngre son Josias(f 1696, d 1763) blev stamfader för den grevliga ätt Waldeck, som 1757-1863 innehade även en del av det 1806 mediatiserade grevskapet Limpurg i Württemberg, vilken genom gifte sedermera kom till en gren av huset Bentinck. 1806 ingick Waldeck i Rhenförbundet, 1815 som suverän medlem i Tyska förbundet, och 1816 fick det av furst Georg Henrik Fredrik(f 1813, d 1845) en konstitutionell författning, som av hans änka Emma 1849 reformerades i starkt demokratisk anda. 1866 slöt sig Waldeck till Preussen, inträdde i Nordtyska förbundet och överlämnade(från 1867 på 10 år, från 1887 på obestämd tid) sin statsförvaltning åt Preussen. Vid revolutionen i november 1918 proklamerades republiken, och furst Fredrik(f 1865) avsade sig tronen. Enligt den provosoriska författningen av 15/4 1919 består lantdagen av 21 deputerade; förvaltning och finanser skötas fortfarande av Preussen.(2)

I.1) HEINRICH I AV WALDECK, greve. - G m HASEKE.(1)

Son:

II.a) ADOLF I AV WALDECK, greve, d 3/10 1270. - G 1237 m SOFIA.(1)

Son:

III.1) HEINRICH III AV WALDECK, greve, d 1267. - G m MECHTILD AV ARNSBERG.(1)

Barn:

IV.a) ADELHEID AV WALDECK. – G 1282 m SIMON I ZUR LIPPE, d 1344.(1)

IV.b) OTTO I AV WALDECK, greve, f ca 1255, d 11/11 1305. – G 1281 m SOFIA AV HESSEN, f ca 1266, d 1331/1340.(1)

Dotter:

V.1) ELISABET AV WALDECK, f ca 1288, levde 1371. - G m DIETRICH III AV HOHNSTEIN, greve, d 1329/1330, nämnd 1286-1329.(1)

Tillhör släkten:

I.1) GEORG FREDRIK AV WALDECK, greve, sedermera furste av Waldeck, krigare, son till greve Vollrad IV av Waldeck-Pyrmont och markgrevinnan Anna av Baden-Durlach, f 31/1 1620 i Arolsen, d där 19/11 1692, gick 1641 i holländsk militärtjänst och gifte sig i Holland 1642 med Elisabet Charlotta, en dotter till generalstaternas fältmarskalk greve Vilhelm av Nassau-Dillenburg. 1652 blev han i Brandenburg generallöjtnant och geheimeråd och utövade några år ett betydligt inflytande på politiken i anti-habsburgsk anda. Sedan kurfurst Fredrik Vilhelm 1656 ingått förbund med Karl X Gustaf, vart Georg Fredrik befälhavare för de hjälptrupper, som opererade tillsammans med svenskarna i Polen. I juni 1658 blev han svensk general av kavalleriet. När kurfursten av Brandenburg bröt med Sverige, fordrade han, att Georg Fredrik skulle lämna den svenska tjänsten. Då Georg Fredrik ej hörsammade detta, indrogos hans på brandenburgskt område belägna andliga län(johannitkomturiet Lagow och domprosteriet i Halberstadt). 1658-1659 förde han befäl å det av svenskarna ockuperade Fyn och en del av Jylland. I september 1659 begav han sig till Tyskland i en hemlig beskickning med uppgift att förmå Hessen-Kassel att medla emellan Sverige och Brandenburg och, om en sådan medling ej kunde komma till stånd, deltaga i en av svensk-franska trupper i förening med trupper från Sveriges allierade i sydvästra Tyskland tilltänkt diversion mot Österrike och Brandenburg. Freden 1660 gjorde Georg Fredriks tjänst ej vidare nödig, och 30/5 s. å. gavs honom avsked med en pension av 3.000(sedan 1/10 s. å. 4.000) riksdaler. (Jmfr Georg Fredriks i riksarkivet befintliga stora samling brev till K. M:t 1656-1665). Efter sin brorsons död 1664 blev Georg Fredrik regerande greve av Waldeck, deltog s. å. såsom riksarméns fältmarskalklöjtnant i slaget vid S:t Gotthard, gick 1665 i lüneburgsk tjänst och var 1672-1678 holländsk fältmarskalk och Vilhelm III:s av Oranien militäre rådgivare i kriget mot Frankrike. Sedermera återvände han till sitt grevskap, kastade sig in i politiken såsom en oförsonlig fiende till Ludvig XIV och lyckades bringa till stånd en mot Frankrike riktad defensivallians mellan kejsaren, kurfursten av Bajern samt de bajerska, överhessiska och överrhenska kretsarna(recessen i Lazenburg 1682; "Waldeckska recessen"), "hans livs största triumf", som förskaffade honom furstetitel. I spetsen för alliansens trupper bidrog han till Wiens befrielse från turkarna(1683) och kämpade sedermera i Ungern. Såsom generalkapten kommenderade han 1688-1690 holländarna mot fransmännen, segrade 1689 vid Walcourt(i Namur), men blev 1690 slagen vid Fleurus. 1691-1692 var han Vilhelm III:s generalstabschef. Då Georg Fredrik avled sonlös, utslocknade med honom huset Waldecks Eisenberglinje. Enligt P. L. Müllers omdöme(i "Allg. deutsche biographie") var Georg Fredrik "näst den store kurfursten måhända den bäste man, som Tyskland då ägde". - En kusin till Georg Fredrik, greve JOSIAS AV WALDECK, och en annan frände, greve JOHAN AV WALDECK, tjänade samtidigt med honom i svenska hären, den förre som överste, den senare som generalmajor.(3)

Tillhör släkten:

I.1) GEORG VIKTOR AV WALDECK, furste av Waldeck-Pyrmont, f 1831, d 12/5 1893, efterträdde 1845 sin fader, Georg Henrik Fredrik, och övertog 17/8 1852 själv regeringen. Genom accessionsfördraget av 18/7 1867 och militärkonventionen av 6/8 s. å. överlät Georg Viktor(från och med 1/1 1868) åt Preussen den civila och militära förvaltningen av furstendömet. Georg Viktor förmäldes 26/9 1853 med Helena av Nassau(f 1831, d 1888), en syster till änkedrottning Sofia av Sverige, och fick med henne en son, Fredrik(f 1865, sedan 1893 furste av Waldeck), och fem döttrar, bland dem Emma, änkedrottning av Nederländerna. 1891 gifte han om sig med prinsessan Lovisa av Glücksburg(f 1858).(3)

Barn:

II.a) FREDRIK AV WALDECK, furste från 1893, f 1865.(3)

II.b) ADELAIDE E M M A VILHELMINA TERESIA AV WALDECK, regentinna av Nederländerna, dotter av prins Georg Viktor av Waldeck och hans gemål Helena av Nassau, f 2/8 1858 i Arolsen, förmäldes i nämnda stad 7/1 1879 med den nära 62-årige konung Vilhelm III av Nederländerna, vilken hon 31/8 1880 skänkte en dotter, Vilhelmina. 20/11 1890 förordnades hon till regentinna, och efter sin gemåls död, 23/11, förestod hon styrelsen till 31/8 1898, då hennes dotter övertog regeringen.(4)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.
(2) = Nordisk Familjebok, bd XXXI, sp 379-380.
(3) = Nordisk Familjebok, bd IX, sp 1000-1001. Jmfr. Erdmannsdörfer, "Graf Georg Friedrich von Waldeck, ein preussischer staatsman"(1869), och P. L. Müller, "Wilhelm III von Oranien und Georg Friedrich von Waldeck"(2 bd, 1873-1880).(3)
(4) = Nordisk Familjebok, bd VII, sp 485.

WALLERIUS. Tillbaka till toppen »

I.1) ERICUS LAURENTII WALLERIUS, Linköping skola, kyrkoherde 1559 Visselfjärda, blev kyrkoherde i Vimmerby 1565, sedan Visselfjärda utplundrats av danskarna, härbärgerade konung Sigismund 1585 i tre nätter och hans hovstat, varför han erhöll frihet från andra kostgärden nämnda år. 1592 led han stor skada av vådeld och beviljades därför frihet såväl för prästgården som hjälpepengarna till kronan för samma år, d 1602 i Högsby.(1)(2)(5)(7)

Barn:

II.a) LAURENTIUS ERICI WALLERIUS, f i Högsby, d 1662 i Högsby, utbildad före 1613 Kalmar, 7/12 1613 Uppsala student, 1615 Wittenberg student, 1617 Greifswald student, examen 1620 Wittenberg, fil. mag., rektor Kalmar skola 1622, med anledning av löfte om tvenne tjänster vid Kalmar skola föreslog Rothovius Wallerius till konrektor 1621, och i ett kvitto på kyrkotionde från Ålem och Mönsterås 1622 undertecknar han sig scholae Calm. rektor, kyrkoherde 22/10 1622 i Högsby, kontraktsprost efter 22/10 1622, preses vid prästmötet 1640, riksdagsman 1635, riksdagsman 1642, deltog i superintendentvalet 1655. Vid superintendentvalet 1655 erhöll han 35 röster och anmäldes till utnämning av domkapitlet samma år, dock utan resultat. Begravd 30/11 1662 i Högsby. - G m CATHARINA UNGIA, d 1643, dtr av superintendent Johannes Petri Ungius o h h Helena Månsdotter.(1)(2)(4)(6)

Barn(hade 11 barn):

III.1) HELENA WALLERIA, f 1626 i Högsby, d 1695, dtr av kyrkoherden Laurentius Erici Wallerius o h h Catharina Ungia. - G 1642 i Högsby m LAURENTIUS LAURENTII LAURINUS, f 1613 i Häradshammar, bosatt i Söderköping, 6/3 1631 Uppsala student, examen 1639 Wittenberg, magister, varefter han fortsatte sina utrikes resor och varunder blev krönt kejserlig poet, återkom hem 1641, prästvigd 22/8 1643, logicer lector 1644, historiarum & moralium lector 1650, poenitentiarius publicus 1656, förste teol. lektor och kyrkoherde 1657 Skeda, kontraktsprost 1659 Söderköping, kyrkoherde 3/8 1659 Söderköping, d 20/11 1672 i Stockholm(under riksdagen).(1)(2)(3)

III.2) CHRISTINA LARSDOTTER WALLERIA, f 1636, d 1674.(1)(2)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

Ericus Laurentii Wallerius, kyrkoherde ( -1602)
|
Laurentius Erici Wallerius, kontraktsprost, riksdagsman ( -1662)
|
Helena Walleria (1626-1695)
|
Karin Laurina (1654-1709)
|
Helena Drysenia(1668-1719)
|
Brita Wrethelia (1711-1800)
|
Anna Helena (Lena) Nicander (1740-1799)
|
Gustaf Nilsson(Jonsson) (1762-1839)
|
Luchretsia Gustafsdotter (1793-1850)
|
Axel Ahlberg, lantbrukare (1825- ? )
|
Maria Ahlberg (1853-1941)
|
Carl Holmér, läroverksadjunkt (1883-1936)
|
Isa Holmér (1925-1987)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Familysearch.com.
(2) = Ancestry.com.
(3) = Alexandras farmors farmors farmors farmors mormors mormor.
(4) = Alexandras farmors farmors farmors farmors mormors mormors far.
(5) = Alexandras farmors farmors farmors farmors mormors mormors farfar.
(6) = 11 barn. Nr 6 Christina. Wallerius lät under sin livstid uppsätta ett ännu bevarat epitafium i Högsby kyrka över sig, hustrun och de elva barnen.
(7) = Underskrev Uppsala mötes beslut 1593.

AV VALLEY. Tillbaka till toppen »

Dachau, köping i bajerska regeringsområdet Oberbajern, 18 km n. v. om München.(2)

I.1) OTTO I AV VALLEY & DACHAU, greve.(1)

Dotter:

II.a) ADELHEID AV VALLEY, nämnd 1176-1178. - G m ENGELBERT II AV GÖRZ, greve, d 1/4 1191, nämnd 1137-1191.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.
(2) = Nordisk Familjebok, bd V, sp 1045.

AV WANGEN. Tillbaka till toppen »

I.1) ALBERO I AV WANGEN.(1)

Dotter:

II.a) AGNES AV WANGEN. - G m HEINRICH AV TYROLEN, greve, d 14/6 1190.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

DE WARENNE. Tillbaka till toppen »

I.1) ADA DE WARENNE, d 1178. - G 1139 m HENRY AV SKOTTLAND, earl av Huntingdon, f 1115, d 12/6 1152.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

FRÅN VARTEG. Tillbaka till toppen »

I.1) INGA FRÅN VARTEG, d 1234. - G m HÅKON SVERRESSON AV NORGE, konung, d 1/1 1204.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

AV WARTENBERG. Tillbaka till toppen »

I.1) MARKWART AV BRZEZNO AV WARTENBERG.(1)

Son:

II.a) BENESS "DER GROSSE" AV WARTENBERG, d 1294.(1)

Son:

III.1) JOHANN AV WARTENBERG, d 5/1 1316 i Kostelecz. - G m KATARINA.(1)

Dotter:

IV.a) KATARINA AV WARTENBERG, d 6/4 1355. - G ca 1318 m PETER "DER KÜHNE" AV ROSENBERG, f 1291, d 14/10 1347 i Hohenfurt.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

VASA-ÄTTEN. Tillbaka till toppen »

Svensk frälsesläkt, slutligen kunglig dynasti i Sverige och Polen. I Roslagen fanns redan under 1300- talet tre särskilda ätter med det sköldemärke, som från Gustaf I:s tid på grund av småningom förändrad form kallades "vasen". Att de sinsemellan var besläktade och utgjorde grenar av samma stam, är av många skäl mycket antagligt. Två av dem utslocknade redan under medeltiden, utan att egentligen ha lyckats höja sig ur den provinsiella lågadelns klass. Den tredje däremot synes visserligen, även den, till en början ha tillhört det lägre frälset, men räknades från förra hälften av 1400-talet till landets för- nämsta högadliga släkter. Vasahuset utdog 1672 på den manliga sidan med Johan Kasimir, polsk konung.(1)

I. 1) KETTIL.(1)(5)

Son:

II. a) NILS KETTILSSON(VASA), ättens stamfader, nämnes i bevarade handlingar första gången 1361(möjligen är han dock identisk med den Nils Kettilsson, som var fogde i Stockholm 1355). Han var häradshövding i Frötuna skeppslag och ägde åtskilliga gårdar i Roslagen, däribland Björnö(slottsfoge där) i nämnda skeppslag. Genom sin börd tillhörde han utan tvivel lågadeln, men hans hustru KRISTINA JOHANSDOTTER(RICKEBY-ÄTTEN), nämnd 1369-1378, troligen dotter av riddaren Johan Niklisson(sjuuddig stjärna) till Rickeby, synes ha representerat en något högre rangklass inom frälset, varför giftermålet i sin mån torde ha banat väg för Nils Kettilssons och ättens sociala upphöjelse. Nils var nära lierad med drotsen Bo Jonsson Grip och herr Karl Ulfssson till Tofta och i likhet med dem anhängare av konung Albrekt i kampen mot Folkungarna. Han levde ännu 1378. I sitt äktenskap hade han utom sonen Kristiern döttrarna Ramborg, som redan 1376 var gift med lagmannen och riddaren Tord Röriksson Bonde och härigenom blev farmoder till konung Karl Knutsson, och Ingeborg, som 1376 inträdde i Sankta Klara kloster i Stockholm.(1)(6)(20)

Barn:

III.1) RAMBORG NILSDOTTER(VASA). - G m(redan 1376) TORD RÖRIKSSON BONDE, d 1417, son av riddaren Rörik Bonde och MÄRETA GISLESDOTTER(SPARRE), riddare, riksråd, hövitsman på Viborg, lagman i Västmanland.(1)(16)

III.2) INGEBORG NILSDOTTER(VASA), inträdde 1376 i Sankta Klara kloster i Stockholm.(1)

III.3) KRISTIERN NILSSON(VASA), den föregåendes son, riksråd och drots, f ca 1365, d 29/4 1442 i Viborgs slott, nämnes första gången 1396(-1442) och var då redan riddare. Efter föräldrarna ärvde han bl.a. Björnö och den i Seming- hundra härad, där han redan 1401 var häradshövding, belägna gården Vasa. Som riksråd framträder han ej förrän 1413. 1416 synes han ha deltagit i konung Eriks slesvigska krig. Sina första mera betydande politiska insatser gjorde han som innehavare av Viborgs slottslän, vilket tillföll honom efter svågern Tord Bonde(d 1417); han hade för övrigt redan tidigare emellanåt vistats i Viborg som Tord Bondes ställföreträdare. Viborg var det dåvarande Sveriges utpost mot Ryssland och det livländska ordenslandet, varför Kristiern kom att spela en framskjuten roll i Sveriges förhållande både till dessa makter och till hanseförbundet, som ju räknade de livländska städerna bland sina medlemmar. Han bevakade härvid med stor energi de skandinaviska intressena och vinnlade sig bl.a., i den mån det var möjligt, om att upprätthålla direkta handelsförbindelser mellan Sverige och Ryssland, varigenom han tydligen främst åsyftade att befordra staden Viborgs uppblomstring. Han råkade därför ofta i konflikt med hanseförbundet, som eftersträvade monopol på Rysslandshandel, och speciellt med Reval. Betecknande för hans handelspolitiska tendenser är hans 1419 - visserligen förgäves - framställda förslag, att konung Eriks undersåtar, med vilket uttryck de viborgske köpmännen sär- skilt torde ha avsetts, likaväl som hanseaterna skulle ha tillträde till det ena av hansans handelshus i Novgorod, det berömda Gotenhof. Karakteristiskt är också, att an vid ett tillfälle(1426) gjorde gällande, att staden Revals handel med ryssarna skulle försiggå uteslutande i Viborg och att Revals köpmän ej själva borde besöka Ryssland. Denna fordran avsåg väl närmast det löpande året och då rådande speciella förhållanden, men återspeglar säkerligen en allmän önskan, att Viborg skulle bli en centralpunkt i Rysslandshandeln även för de tyske köpmännen. I den skandinaviska unionens mellanhavanden med de ofta orolige ryske grannarna var han konung Eriks främste förtroendeman och deltog bl.a. i Köpenhamnsförhandlingarna 1428 mellan Erik och ryska sändebud, varvid det då utlupna stilleståndsfördraget för fem år förnyades. Under krigsstilleståndet mellan Erik och de vendiska städerna på 1420- och 1430-talen understödde han från Viborg konungens sak genom omfat- tande kaperier i Finska viken, vilka gingo ut på att hindra de krigförande städernas handelstrafik i dessa trakter. - Den engelbrektska resningen och den långvariga inre kris, som därmed inleddes, anvisade åt Kristiern ett vidsträcktare verkningsfält. Hans kungatrogna hållning under den för Erik av Pommern ödesdigra konflikten med svenskarna bör ses mot bakgrunden av hans tidigare bana, under vilken han varit konungens nitiske tjänare och kommit att stå denne närmare än någon annan svensk storman. Härvid förtjänar det att observeras, att han var måg till konung Eriks främste förtroendeman i Danmark, hovmästaren Erik Krummedige. För att i konungens intresse medverka till stridens biläggande for han sommaren 1435 över till det egentliga Sverige, som han dittills sedan 1417 rätt sällan hade besökt. Han deltog nu i det förlikningsmöte, som på hösten s.å. hölls i Stockholm och varvid en temporär uppgörelse, till vilken han bl.a. som medlem av en särskilt tillsatt skiljedomsnämnd bidrog, kom till stånd mellan de svenske herrarne och konung Erik. Konungen, själv närvarande i Stockholm, lovade därvid att tillsätta drots och marsk, ett löfte, som omedelbart (omkr. 20 oktober) infriades. Till det förra ämbetet föreslog han Kristiern, och rådsmajoriteten fogade sig häri efter ett fruktlöst försök att få den aristokratiska oppositionens ledare Karl Knutsson placerad på denna post. Karl Knutsson fick sålunda nöja sig med att bli marsk. Efter mötet reste Kristiern tillbaka till Viborg. Först i juni 1436 återvände han till Stockholm och stannade sedan nära tre år i Sverige. Läget var nu från hans synpunkt såtillvida förbättrat, som Engelbrekt strax förut röjts ur vägen, men å andra sidan hade Karl Knutsson under dennes sista tid mera avgjort än förut tagit parti mot konungen, deltagit i dennes villkorliga avsättning vid Arbogamötet i januari 1436 och biträtt vid Engelbrekts därefter igångsatta nya erövringståg genom Sverige. Drotsen och marsken funno emellertid varandra i en gemensam strävan att tillintetgöra de nye demokratiske ledare, som efter Engelbrekts död framträtt, främst Erik Puke. Priset för deras samarbete på denna basis fick Karl Knutsson betala, då han vid en herredag i Söderköping på senhösten 1436 lät förmå sig att godkänna den nya förlikning mellan konung Erik och svenskarna, som något tidigare(1 september) på ett möte i Kalmar under drotsens medverkan blivit ingången och som, då den utmynnade i trohetsförsäkringar till konungen, ehuru på för denne delvis ogynnsamma villkor i avseende på riksstyrelsen, betecknade en bestämd reaktion mot de stämmningar, som uppburit det nyssnämnda Arbogamötets beslut. Från denna tid utövade drotsen och marsken riksstyrelsen gemensamt och samverkade i god sämja vid den avgörande kampen mot Erik Puke, som, sedan han i Västerås blivit tillfångatagen av Karl Knutsson, i februari 1437 genom drotsens försorg avlivades i Stockholm. Men då folkpartiet sålunda blivit nedslaget och det gemensamma programmet därmed förverkligats, tog den principiella motsättningen mellan drotsen och Karl Knutsson åter ut sin rätt, i det att den senare alltmer lade i dagen sina strävanden att lösrycka Sverige från konung Eriks välde och själv bli Sveriges herre med eller utan kunglig värdighet, med Kristiern visserligen torde ha anslutit sig till kraven på garantier mot det kungliga godtycket särskilt i fråga om utdelning av län, som under tiden tagit sig stötande uttryck, men ville stödja hans tron. Till en början synes drotsen i denna strid ha haft framgång, och i mars 1438 måste marsken avsäga sig det revolutionära hövidsmannaskap, som han sedan början av 1436 innehaft, men kort därefter fick Karl Knutsson överhanden. På herremötet i Tälje augusti 1438 synes konung Erik ånyo ha blivit villkorligt avsatt, och vid riksdagen i Stockholm oktober s.å. blev Karl Knutsson vald till riksföreståndare, vilket innebar drotsens uteslutande från andel i den verkställande makten och tilllika otvivelaktigt betecknade ett steg i riktning mot Karl Knutssons nationella kungadöme. Drotsen beslöt nu att söka avbryta denna hotande utveckling och förband sig därför med hövidsmannen å Stäkeborg Nils Stensson(Natt och Dag) och med dennes bröder, som innehade Kalmar, i syfte att återinföra konung Erik i riket. Karl Knutsson avvärjde emellertid med snabbhet och hänsynslöshet denna fara. Medan Stäkeborg och Kalmar inneslötos, lät riksföreståndaren sina utskickade i mitten av januari 1439 nattetid överfalla drotsen på den hans hustru tillhöriga gården Räfvelsta i Uppland, varvid drotsens gemål sårades och han själv togs tillfånga. Riksföreståndaren ville nu "döma honom efter hans brott", sannolikt till döden, men biskoparna bemedlade en förlikning, varvid Kristiern avstod alla sina län utom Viborg, däribland Nyköping, som han sedan 1437 innehaft, och tvangs att avge trohetsförsäkran till Karl. Han hade nu ej annat att göra än att draga sig tillbaka till Viborg, dit han i mars eller april 1439 anlände. Denna omständighet tillika med Karl Knutssons övriga framgångar mot de kungligt sinnade gjorde det möjligt för denne att vid herredagen i Tälje på hösten 1439 genomdriva konung Eriks definitiva avsättning, varjämte han fick till stånd ett principuttalande för det nationella kungadömet. Omedelbart efter ankomsten till Finland återupptog emellertid drotsen av harm över den lidna förödmjukelsen och väl också för att återinsätta konung Erik sina fientligheter mot Karl Knutsson och förband sig härvid med sin systerson, slottsherren på Raseborg Karl Tordsson Bonde, varjämte han fick understöd av staden Reval och därifrån införskrev livsmedel och krigsförnödenheter för en väpnad kamp. Åtminstone delvis för krigsförberedelser vistades han själv juni-december 1440 oavbrutet i Reval. Karl Knutsson erbjöd honom flera gånger, se- nast våren 1441, lejd för ett besök i Stockholm för åstadkommande av en ny förlikning, men Kristiern vägrade enständigt. Denna hans fientliga hållning, som ställde Karl Knutsson inför den säkra utsikten av ett till sin utgång oberäkneligt inbördeskrig, bidrog troligen till att riksföreståndaren lät förmå sig att avstå regeringsmakten till Kristofer av Bayern, som 1440 blivit konung i Danmark. Sedan Kristofer sålunda i september 1441 i laga former hyllats och krönts även i Sverige, företog Kristiern, som nu äntligen torde ha gett konung Eriks sak förlorad, en resa till Stockholm för att inför den nye konungen kräva skadestånd av Karl Knutsson för övervåldet 1439 och med stöd härav söka omintetgöra det förläningsbrev, som Karl betingat sig för sitt bifall till Kristofers val och enligt vilket den förre skulle erhålla hela Åbo biskopsdöme, alltså även Viborg. Kristofer ställde sig så tillvida på drotsens sida, som han upptog skadeståndskraven till prövning och bemedlade en förlikning, varigenom drotsen som gottgörelse för sina lidanden av Karl Knutsson för viss tid erhöll Korsholms och Raseborgs län för sin och sina arvingars räkning, men det kära Viborg, som han i 25 år innehaft, kunde drotsen icke rädda, utan måste lova att 1 maj 1442 avträda detta län till Karl Knutsson. Efter att före utgången av 1441 ha återvänt till Viborg avled han där natten mellan 29 och 30 april 1442, ett dygn före den för överlämnandet bestämda tiden. Han blev begraven i gråmunkeklostret i Stockholm, som rikt doterats av honom och hans andra hustru. - Kristiern var G 1:o senast 1399 m MARGARETA JOHANSDOTTER MOLTEKE, d 1413. - G 2:o senast 1428(ca 1426 enligt källa 20) m MARGARETA ERIKSDOTTER KRUMMEDIGE, d 1451 9/6, änka efter herrTure Stensson(Bielke).(1)(7)(14)(20)

Barn i 1:a giftet:

IV.a) KARL KRISTIERNSSON(VASA). Uppnådde aldrig riddarvärdighet, men nämnes från från 1435 som medlem av riksrådet. Då fadern detta år lämnade Finland och för längre tid kom att vistas i Sverige, begav sig Karl som hans ställföreträdare till Viborg och nämnes hövitsman där 1436 och 1437. Samtidigt hade han överinseende jämväl över Raseborgs län, som 1435 efter Otto von Pogwischs död kommit under Kristiern Nilssons för-valtning. Härvid hade han att försvara Raseborg mot de pirater, som, utan tvivel delvis bestående av Pog-wischs f d tjänare och måhända i samförstånd med konung Erik, i syfte att erövra nämnda fäste gjorde de angränsande farvattnen i Finska viken och Östersjön osäkra. Dessa härjningar, som leddes av den beryktade Ivan Fleming och hans bröder, tilltog i våldsamhet och effektivitet, sedan Ivan hösten 1436 måst uppge Stäkeborgs slott, vilket han 1435 erhållit av konungen, och sålunda helt kunde ägna sig åt aktionen mot Raseborg. Karl kunde icke hindra, att bröderna Fleming på försommaren 1437 satte sig i besittning av det omstridda fästet, men han rustade sig omedelbart att i förbund med staden Reval, som ävenledes skadades av sjöröverierna, driva dem därifrån, och troligen tack vare dessa hans anstalter nödgades orostiftarna senast i augusti s å lämna Raseborg, där Karl Tordsson Bonde nu blev hövitsman. Karl for strax därefter över till Sverige. Fadern lär nu ha sökt förhjälpa honom till Västerås slott och län, men detta misslyckades, och Karl fick nöja sig med Ringstadaholms fäste i Östergötland. Då han deltog i faderns intriger mot Karl Knutsson, drogs han med i den förres fall i början av 1439, varvid han måste lämna ifrån sig Ringstadaholm och åtfölja fadern till Viborg. Han biträdde nu denne vid de nya krigsrustningarna mot Karl Knutsson. Det vänskapliga förhållande, vari han kommit till staden Reval under det nyssnämnda samarbetet mot sjörövarna, bidrog tydligen i väsentlig mån till, att denna stad med uppgivande av sin gamla fiendskap mot Kristiern Nilsson lämnade sin medverkan vid ifrågavarande rustningar. Härunder avled emellertid Karl i Reval 8/8 1440. - G m EBBA ERIKSDOTTER KRUMMEDIGE, d 1465, syster till Kristiern Nilssons andra hustru. (Efter Karls död omgift med riddaren och riksrådet Erik Nipertz.).(1)(14)

Barn:

V.1) KETTIL KARLSSON(VASA), biskop, riksföreståndare, f omkr 1434, d 11/8 1465, uppfostrades för det andliga ståndet och inskrevs 19/8 1454 vid Rostocks universitet. Efter att ha vunnit magistergraden tjänstgjorde han någon tid som kanik i Uppsala, där hans kusin Jöns Bengtsson var ärkebiskop. Släktskapen med denne man banade honom väg till Kristian I:s synnerliga gunst, och konungen beslöt kort efter sin tronbestigning i Sverige att göra honom till biskop i Linköping. Till en början var det meningen, att mäster Kettil skulle bli medhjälpare(koadjutor) till den åldrige innehavaren av nämnda biskopsstol Nils König, och konungen gav honom för detta ändamål sin varma rekommendation i brev till påven februari 1458. Under tiden dog emellertid biskop Nils(april s å), och mäster Kettil blev av domkapitlet vald till hans efterträdare, varefter han sommaren 1458, även denna gång livligt anbefalld av Kristian, själv begav sig till Rom för att vinna påvlig bekräftelse. Påven synes emellertid ha tvekat på grund av hans ungdom, och först i samband med en ny resa 1459 till påvens dåvarande uppehållsort Mantua lyckades Kettil(24/9 s å) förvärva det påvliga utnämningsbrevet med åtföljande åldersdispens - Kettil var blott 25 år gammal och uppfyllde sålunda icke de kanoniska kompetensvillkoren. Under sitt besök i Mantua utförde han även diplomatiska uppdrag vid kurian å konungens vägnar. Återkommen till Sverige, blev han 1460 formligen invigd i sitt ämbete. Ehuru Kettil väsentligen hade Kristian I att tacka för sin upphöjelse, varade vänskapen dem emellan endast så länge, som Jöns Bengtsson och konungen var överens. Då Kristian 1463 kommit i delo med ärkebiskopen och fört honom fängslad till Köpenhamn, tog Kettil obetingat sin frändes parti och beslöt att genom en resning mot konungen framtvinga ärkebiskopens frigivning. I samförstånd med Jöns Bengtssons övriga släktingar höjde han i januari 1464 upprorsfanan och började belägra slotten i Östergötland och angränsande delar av Småland. Hans medsammansvurne reste bönderna i Uppland och Dalarna, och i februari begav sig biskopen själv till Västerås, där han av de samlade frälsemännen och bönderna utropades till rikshövitsman. Han förde nu de uppbådade dalkarlarna till Stockholm, där han öppnade en belägring. Då Kristian under tiden kom antågande med en dansk här, varvid bl a Kettils biskopsgård i Linköping plundrades, bröt han emellertid upp från Stockholm och begav sig till Dalarna, där han samlade förstärkningar. Med sina dalamän vann han så 17/4 en lysande seger över den förföljande konungen i Hälleskogen vid Haraker(20 km n om Västerås). Det var första gången sedan Engelbrekts dagar, som en allmogehär fått tillfälle att avgörande ingripa i landets öden, och biskop Kettil framstod som demokratiens hjälte. Dalkarlarna följde honom nu ånyo till Stockholm, dit konungen flytt, och belägringen återupptogs med större kraft än förra gången. Under tiden gjorde Ture Turesson(Bielke) i Kristians intresse ett försök att erövra Västmanland, men biskop Kettil uppbådade bönderna från Rekarna och slog honom vid Kvicksundet. Då biskopen emellertid i avsaknad av en flotta icke kunde hindra, att det belägrade Stockholm undsattes från sjösidan, kom han och dalkarlarna överens om att återinkalla Karl Knutsson från Danzig, för att denne med en i Preussen samlad flotta och övad här måtte understödja företaget. Sedan Karl sålunda i augusti anlänt till Stockholm med den önskade hjälpen och under biskop Kettils medverkan blivit hyllad som konung av belägringshären och borgerskapet i Stockholms stad, utbröt inom kort en häftig konflikt mellan den återinsatte konungen å ena sidan och , biskop Kettil och den under tiden lösgivne Jöns Bengtsson å den andra. Kettil beslöt att ånyo rycka till sig högsta makten, antog senast i december titeln riksföreståndare och började bekriga Karl Knutsson, som dock synes ha öppnat själva fientligheterna genom ett angrepp på ärkebiskopsgården i Uppsala. Sedan Kettil och Jöns Bengtsson lyckats komma i besittning av Stockholms slott, som ända dittills innehafts av Kristian I:s anhängare, tvangs Karl redan i januari 1465 att avsäga sig regeringen. Biskop Kettils riksföreståndarskap blev dock icke av lång varaktighet, ty redan ett halvår senare bortrycktes han av pesten i Stockholm. - Kettil är vid sidan av sin farfader ättens mest betydande medlem under medeltiden. Under sin korta bana hann han mäktigt påverka den följande utvecklingen. Det var han, som fördrev Kristian I från Sveriges tron. Ännu viktigare var, att han för denna uppgift kring sig fylkade de breda lagren av befolkningen, vilka Karl Knutsson till sin ofärd underlåtit att i nämnvärd mån taga i anspråk för nationella syften och som därför mer och mer förlorat sin politiska betydelse. Kettils största historiska insats ligger alltså däri, att han, även om detta kanske icke var en medveten strävan hos honom själv, återväckt demokratiens självkänsla och sålunda faktiskt blivit en Engelbrekts efterföljare och banat väg för Sturarna. Som den store folkledaren fortlevde han länge i allmogens hågkomst, och ännu 1507 erinrade sig dalkarlarna med tacksamhet hans befrielsekamp och jämförde honom i trohet mot den nationella saken med Hemming Gadh.(1)

V.2) ERIK KARLSSON(VASA), riksråd, upprorsledare, till Norrby, d 1491, framträder tidigast som biskop Kettils medhjälpare i 1464-65 års strider och understödde sedan Jöns Bengtsson mot Nils Sture och Erik Axelsson. Den sistnämnde sökte, sedan han 1466 blivit riksföreståndare med undanträngande av Jöns Bengtsson, vinna Erik för sig genom att ge honom förläningsbrev på Stäkeholms och Rumlaborgs län, som Erik under Jöns Bengtssons regim innehaft, och öka dessa förläningar med nya. Icke desto mindre samverkade Erik med den danska här, som under befäl av bl a Jöns Bengtsson i juli 1467 anlände till Stockholm och, ehuru förgäves, belägrade denna stad i syfte att störta Erik Axelsson. Kort därefter led han ett nederlag mot Nils Sture och Ivar Axelsson i Uppland, där han samlat en bondehär, och måste underkasta sig Karl Knutsson, då denne s å ånyo besteg tronen. Han fick behålla åtminstone en del av sina län, däribland Stäkeholm, varjämte han dåmera efter sin moder innehade panträtten till Hofs län i Östergötland. I oktober 1469 ställde han sig emellertid i spetsen för ett stort uppror mot konung Karl, vilken enligt egen uppgift väckt hans ovilja genom att söka stävja hans sjöröverier i Östersjön, och tillfångatog i Vadstena konungens dotter och några kungligt sinnade herrar. Därefter begav han sig till Mälarlandskapen och lyckades även denna gång vinna ett stort anhang bland Upplandsbönderna. Sedan han antagit titeln rikets hövitsman, drog han så åstad till Dalarna, men blev där i januari 1470 grundligt slagen av dalkarlarna, som anfördes av vapenbröderna Sten och Nils Sture, och måste fly till Danmark. I maj s å återkom han till Sverige ombord på en dansk flotta, men led ett nytt nederlag i Uppland omkr 1/8, troligen vid Läby, ehuru han även denna gång vunnit tillslutning bland allmogen i Fjärdhundra. Efter att ha undkommit till Kalmar, som ännu innehades av Kristian I:s anhängare, åtföljde han denne under expeditionen till Sverige 1471, varvid han som vanligt knöt förbindelser med Upplandsbönderna, vilka under hans och Trotte Karlssons ledning förgäves sökte spärra vägen för Sten Sture, när denne före slaget vid Brunkeberg kom antågande från de västliga landskapen mot Stockholm. Med en del av dessa bönder kämpade Erik sedan själv under dannebrogen i nämnda slag(10/10), som genom sin utgång krossade alla hans förhoppningar om framgång mot Sten Stures parti. Han försonade sig därför i början av 1472 med den segrande riksföreståndaren, varvid han miste Stäkeholm, men fick behålla Hofs län, och synes sedan till sin död ha förhållit sig fullt lojalt. En flitig deltagare i riksrådets förhandlingar, tillhörde han under 1470- och 1480-talen de svenske representanterna vid åtskilliga svensk-danska fredsmöten. På det militära området lär han denna tid ha inlagt stora förtjänster vid Finlands försvar mor ryska anfall. Under sina sista år synes han ha bott på Norrby i Östergötland. Våldsam som hans levnad särskilt i yngre dagar hade varit, blev också hans död. Vid ett försök till tvångsgästning hos prästen i Överselö, Södermanland, 20/3 1491 råkade han med sitt följe i handgemäng med sockenbönderna och några biskop Kort Rogges tjänare, vilka uppträdde till prästens försvar, och blev därvid så illa sårad, att han ett par dagar senare avled. - Sin ryktbare broders like i handlingskraft och utrustad med betydande personlig duglighet, skulle Erik troligen, även han, ha lyckats svinga sig upp till en ledande ställning, om han icke i sin strävan efter demokratiens gunst hade distanserats av Sten Sture, som därvidlag genom en klart nationell politik fick ett avgjort övertag. Huruvida Erik i händelse av framgång verkligen ämnat på allvar återställa Kristian I:s svenska konungadöme. - G 1:o (senast 1466) m ILIANA NILSDOTTER, dtr t Nils Jönsson(Oxenstierna). - G 2:o 1488 m ANNA KARLSDOTTER, d 1552, dtr t riksrådet Karl Bengtsson(Vinstorpa-ätten). Eriks änka gifte senast 1493 om sig med riksrådet Erik Eriksson(Gyllenstierna). Han hade flera barn i bägge giftena, av vilka dock endast två döttrar i senare gitet uppnådde vuxen ålder.(1)(13)

Barn i 2:a giftet:

VI.a) MARGARETA ERIKSDOTTER(VASA), d i Tyskland. - G 1:o 1513 m ERIK KNUTSSON(TRE ROSOR), till Bosgården, d 1520, son av Knut Alfsson(Tre Rosor) till Giske och Görvel Ericsdotter(Gyllenstierna). - G 2:o 1523 m BEREND VON MELEN.(1)(13)

VI.b) EBBA ERIKSDOTTER(VASA), d 1549. - G 1512 m ERIK ABRAHAMSSON(LEJONHUFVUD). Hon blev därigenom moder till Gustav Vasas andra gemål, Margareta Ericsdotter(Leijonhufvud).(1)(14)(15)

V.3) JOHAN KARLSSON(VASA), d ogift 1461, riddare vid Kristian I:s kröning 1457.(1)

V.4) BEATA KARLSDOTTER(VASA). - G 1454 m riddaren och riksrådet BO NIKLISSON(GRIP), till Vinäs, d 1464 eller 1465, riksråd, son av Nils Erengislesson(Hammarstadsätten) och upptog gripvapnet efter sin moder, Katarina Knutsdotter, en sondotter till den ryktbare drottseten Bo Jonsson Grip.(1)(17)(18)(19)

V.5) MARGARETA KARLSDOTTER(VASA), d 1460, nunna i Vadstena kloster 1455.(1)

IV.b) KRISTINA KRISTIERNSDOTTER(VASA). - G 1:o 1413-16 m NN. - G 2:o lagmannen och riksföreståndaren BENGT JÖNSSON(Oxenstierna). Hon blev moder till ärkebiskop Jöns Bengtsson.(1)

Barn i 2:a giftet:

IV.c) BIRGITTA KRISTIERNSDOTTER(VASA). - G 1:o 1446 m herr ERIK TURESSON(BIELKE), d 1450. - G 2:o m danske riksmarsken KLAS RÖNNOW.(1)

IV.d) JOHAN KRISTIERNSSON(VASA), riksråd, f omkr. 1430, d 16/4 1477 i Rydboholm, Östra Ryds sn, nämnd 1444-1477, blev riddare redan under Karl Knutssons första regeringstid och riksråd senast 1457. Någon större politisk roll spelade han egentligen blott under 1460-talet, då han i alla skiften tvärt emot ättens traditioner tog parti för Karl Knutsson, som var morbror till hans hustru (G 1453/1461) BIRGITTA GUSTAFSDOTTER STURE, f ca 1440, d 1477 i Rydboholm, Östra Ryds sn, en syster till Sten Sture d.ä. Under Karl Knutssons andra regering(1464-65) stödde han alltså denne mot Jöns Bengtsson och stod, sedan konungen ånyo måste avsäga sig kronan, i förbindelse med honom genom upprepade besök på hans slott Raseborg, varvid han dels förmedlade det politiskt betydelsefulla giftermålet mellan Ivar Axelsson och Karls dotter Magdalena september 1466, dels till honom överbringade dalkarlarnas första uppfordran i november s.å., att konungen skulle återvända till Sverige, och sålunda förbereda Karl Knutssons tredje tronbestigning 1467. Johan bodde till en början på Örby(Örbyhus), som han 1451 köpt av sin moster Agneta Krummedige, men ärvde sedan genom sin första hustru Rydboholm och flyttade själv dit. Efter Birgitta Stures död(1472) gifte han(senast 1474) om sig med marsken Tord Bondes dotter Birgitta. Birgitta Tordsdotter ingick efter hans död nytt äktenskap med riksrådet Erik Ottesson, hon levde ännu 1514. I sitt första äktenskap hade han sönerna Kristiern och Erik, som båda voro omyndiga vid hans död. I andra giftet dottern Anna.(1)(8)(20)

Barn i 1:a giftet:

V.1) KRISTIERN JOHANSSON(VASA), riksråd, f i förra hälften av 1460-talet, inträdde 1489 i riksrådet och var på 1490-talet slottshövitsman i Kalmar. Hans sätesgård var det efter fadern ärvda Örby. Han levde ännu 1494, men var död 1497 och blev aldrig riddare. Någon större politisk roll spelade han aldrig; det mest utmärkande för honom synes ha varit ett våldsamt lynne, som vid flera tillfällen tog sig uttryck. Sålunda är han utan tvivel den "her Johan Kristiernssons son", som 1480 gjorde åverkan i vårfrugillet i Stockholm, och under sin Kalmartid väckte han Linköpingsbiskopens synnerliga ovilja genom hemfridsbrott hos dennes landbor. - G m DOROTEA KNUTSDOTTER(BANÉR). De efterlämnade sonen Gustaf och dottern Brita.(1)

Barn:

VI.a) GUSTAF KRISTIERNSSON(VASA). Han ärvde faderns våldsamma karaktär, deltog i Sten Kristiernssons(Oxenstierna) upplopp mot Svante Nilsson 1511 och skall enligt en trovärdig tradition ha dött av de sår han erhållit i ett slagsmål med Erik Abrahamsson(Leijonhufvud) vid Sten Sture den yngres riksföreståndarval i juli 1512.(1)

VI.b) BRITA KRISTIERNSDOTTER(VASA), levde ännu på 1560-talet. 1512 ärvde hon denna Vasagrens egendomar, men lockades senare av Gustaf Vasa att till honom avstå nästan alltsammans, däribland Örbyhus och det efter Sten Sture d ä ärvda Grönskog i Småland. - G m myntmästar DIDRIK i Uppsala. Hon blev svärmoder till ärkebiskop Laurentius Petri.(1)

V.2) ERIK JOHANSSON(VASA), riksråd, f troligen omkring 1470(ca 1465), d 8/11 1520 i Stockholm(hals-huggen), synes 1496 ha deltagit i Sten Stures d.ä. finska krig och var en av riksföreståndarens verksammaste anhängare i 1497 års kris, varför han blev bannlyst av ärkebiskop Jakob Ulfsson. Vid konung Hans kröning s.å. blev han emmellertid riddare. Han understödde sedan upproret mot Hans 1501 och inträdde vid denna tid i riksrådet. 1504-1505 var han innehavare av Kastellholms län på Åland. Erik var under hela sitt liv Sturarnas me- ningsfrände och avrättades därför av Kristian II vid Stockholms blodbad, men synes icke ha lagt i dagen några särskilt framstående egenskaper. Liksom brodern och brorsonen hade han ett häftigt och egenmäktigt lynne. Som ägare av Rydboholm vållade han därigenom Stockholms stad mycket obehag under yngre år. Då han vid ett tillfälle uppträtt särskilt klandervärt mot Stockholmsborgare, som råkat hugga ved på hans skog eller använt hans fiskevatten, måste han 1490 göra offentlig avbön på rådhuset, varvid borgmästarna förmanade honom att icke vidare "hamra och hantera folk som oskäliga skogsdjur". Ännu på äldre dagar gav han prov på samma sinnesart genom inbrott och plundringar i Ekerö kyrka 1515, varvid endast Sten Sture d.y:s förbön räddade honom från att bli bannlyst av Strängnäsbiskopen. - Han var gift(1492/95) med CECILIA MÅNSDOTTER(AV EKA-ÄTTEN), d 1522/1523 i Köpenhamn, och hade i detta äktenskap flera barn, däribland konung Gustaf I och dottern Margareta. En eller möjligen två av hans döttrar omkom jämte fru Cecilia i fångenskap i Köpenhamn, dit de under Gustaf Vasas befrielsekrig bortförts på Kristian II:s befallning.(1)(9)(20)

Barn:

VI.a) GUSTAF ERIKSSON VASA, man vet, att han föddes på Lindholms sätesgård i Uppland och att hans födelsedag infallit omkring Kristi himmelsfärdsdag, men rörande födelseåret råder stor osäkerhet. Vanligen uppgives det, att han föddes 12/5 1496, men enligt en uppgift av hans syskonbarn, hustru Brita Kristiernsdotter, föddes han 1495, då Kristi himmelsfärdsdag inföll 28/5, och enligt en uppgift i Per Brahes krönika 3/5(d v s dagen före Kristi himmelsfärdsdag) 1497. Sistnämda uppgift vinner något stöd genom en anteckning av änkedrottning Katarina Stenbock, enligt vilken konungen vid sin död skulle varit 63 år gammal. Sedan han, såsom det berättas, någon tid studerat vid Uppsala skola och universitet, erhöll han utbildning i praktiska värv vid sin frände riksföreståndaren Sten Sture d.y:s hov. Tidigt började han taga del i tidens politiska händelser och visade mandomsprov i striden vid Vädla 1517 och slaget vid Brännkyrka 1518. På förrädiskt sätt tillfångatogs han av ko- nung Kristian II och fördes till Danmark, där han hölls i fångenskap på Kalö slott i Jylland. Väl lyck- ades han fly därifrån(september 1519) och finna en tillflyktsort i Lübeck, men först efter 8 måna- ders vistelse i denna stad fick han tillfälle att åter begiva sig till fosterlandet. Han landsteg på Stensö udde, söder om Kalmar, 31/5 1520. Då var Kristian II ännu icke obestritt Sveriges herre: särskilt tillhörde rikets båda huvudfästningar, Stockholm och Kalmar, ännu det fosterländska partiet. Men detta parti saknade gemensam ledning; och att någon allmännare anslutning till motståndet mot den danske inkräktaren icke var att hoppas, fick Gustaf erfara redan i Kalmar och sedemera på sin väg därifrån genom Småland och Östergötland till mellersta Sverige. Efter sin ankomst till Söder- manland fick han veta, att även Stockholm hade givit sig åt Kristian. Han höll sig nu en tid stilla på sin fädernegård Räfsnäs. Då han där nåddes av underrättelsen om Stockholms blodbad(november 1520), beslöt han att genast sätta i verket den tanke han redan vid sin återkomst till fäderneslandet hade hyst: att begiva sig till Dalarna för att där väcka till liv motståndet mot det främmande väldet. Någon av de sista dagarna i november kom han dit, och då började den rad av växlande äventyr, vilkas minne är fäst vid namnen Rankhyttan, Ornäs, Svärdsjö, Isala, Marnäs, Rättvik, Mora, Utme- land, Sälen och under vilka han, oupphörligt sviken i sitt hopp att kunna förmå bönderna till res- ning, jagades av fiendens utskickade och gång på gång var i fara att falla i deras händer, men städse räddades genom uppoffrande mäns och kvinnors trohet. Nya underrättelser om händel- serna i Stockholm drevo slutligen Morakarlarna att ändra tankar: de läto uppsöka Gustaf, som redan var på väg att lämna fosterlandet, och återföra honom till Mora, och i förening med utskickade från de närliggande socknarna utsågo de honom där till "hövitsman över Dalarna och meniga Sveriges rike"(januari 1521). Den fosterländska rörelse, som sålunda utgick från Siljans-socknarna och till vilken snart det övriga Dalarna slöt sig, utbredde sig med stor hastighet till de andra landskapen: vid sluttet av april 1521 var Gustaf herre över Dalarna, Gästrikland, Västmanland och Närke, dock med undantag av slotten; vid midsommartiden stod han utanför Stockholm, och i senare hälften av augusti erkändes han av Götalandskapen, på en herredag i Vadstena, som Sveriges rikes hövits- man. Samtidigt lämnade den av Kristian II insatta regeringen Sveriges område. Emellertid dröjde det ännu över 2 år, innan riket fullständigt var i Gustafs händer. Orsaken därtill låg i svårigheten att intaga de fasta slotten, då, till följd av brist på krigsövat folk och duglig belägringsmateriel, enda medlet att betvinga dem var uthungring; och med avseende på fästningarna vid havet kunde även detta medel användas, först sedan Gustaf i mitten av 1522 erhållit understöd i fartyg från Lübeck. Ett år därefter intogos Stockholm(20/6 1523) och Kalmar(7/7 s.å.), och i oktober 1523 uppgåvos de sista fästena i Finland. Som riksföreståndare hade Gustaf lett största delen av befrielsekriget; som konung avslöt han det. Till konung hade Gustaf blivit utsedd på riksdagen i Strängnäs 6/6 1523(först 12/1 1528 kröntes han, i Uppsala), och därmed hade den provisoriska nationella styrelse, som upprättats, då Sten Sture d.ä. ett halvt århundrade förut utsågs till riksföreståndare, övergått till att bliva en stadigvarande. Det gällde nu att göra den förändring, som därmed skett, till något annat och mera än ett ombyte av namn. Ett medel därtill fick konung Gustaf i reformationen. Denna var väl långt ifrån endast ett medel för honom: hans klara och sunda förstånd insåg riktigheten av dess grundsatser, och hans hjärta omfattade dem med trohet och styrka. Men på samma gång fann han i dess konsekvenser en utväg att tillintetgöra en makt, som dittills varit ett av de största hindren för upprättandet av en stark fosterländsk styrelse, och att bereda denna styrelse medel att dels hävda rikets självständighet utåt, dels främja dess utveckling i det inre. Han uppträdde ej heller som en agitator för de reformistiska åsikterna eller som en förtryckare av de motsatta: han lät reformatio- nens läror fritt spridas, tog deras förkunnare i beskydd och använde våld endast mot de försök, som gjordes att med väpnad makt upprätthålla katolicismens välde. Att han redan under sin regerings första år intog denna ställning berodde emellertid utan tvivel på hans insikt därom, att det endast var inom den gamla kyrkan, som de penningmedel stodo att finna, vilka voro nödiga för den nya styrelsens stadgande och ordnande. Hans första och direkta slag, emot denna bestod ock i genom- drivandet av de beslut, som fattades på riksdagen i Västerås 1527. Dessa beslut avsågo huvudsak- ligen att ställa en del av det högre prästerskapets inkomster till konungens förfogande. De till- lämpades sedan så, att en stor del av de gods, från vilka dessa inkomster härflöto, indrogos till kronan. - en åtgärd, som under senare delen av konung Gustafs regering utsträcktes även till annan kyrkans egendom. Genom besluten i Västerås erkändes även konungen som kyrkans överhuvud i stället för påven, och åtgärder från Gustafs senare tid syftade till att ordna den kyrkliga styrelsen efter samma grunder som den världsliga. Med avseende på kyrkans lära gällde den 1527 stadgade grundsatsen, att Guds ord skulle rent predikas, och för vinnande av kunskap däri hänvisades vid kyrkomötet i Örebro 1529 endast till den Heliga skrift. Någon närmare bestämmelse gavs icke. I kyrkobruken gjordes först 1544 ändringar i protestantisk riktning. - De krav Gustaf ställt på kyrkans egendom hade särskilt föranletts av nödvändigheten att trygga rikets oberoende av Lübeck, som genom det understöd det lämnat under befrielsekriget förvärvat sig en stor penningfordran på svenska kronan och därjämte tilltvungit sig privilegier, som lade all Sveriges handel i dess hand. Sedan den förra blivit betald, omintetgjorde konung Gustaf det inflytande, som grundade sig på de senare, genom sitt deltagande i Grevefejden, vilken för alltid gjorde slut på den tyska Hansans välde över Sveriges handel och gav uppslaget till dennas självständiga utveckling. I denna strid uppträd- de Gustaf i förening med Kristian III av Danmark. Med anledning av de faror, som hotade dem från deras gemensamme fiende, kejsar Karl V(den sedan 1532 fågne Kristian II:s svåger), slöto de båda konungarna sedemera, 1541, formligt förbund. Men sedan faran från det hållet var överstånden, framträdde den gamla misstron emellan de båda grannrikena med ny styrka(efter 1544), och Gustaf befarade under sina senare år till och med utbrottet av ett krig med Danmark. Med Sveriges östra granne, Ryssland, fördes under hans sista tid verkligen ett krig(1554-57), utan att det dock ledde till någon ändring i gränserna emellan de båda rikena. Liksom konung Gustaf beredde Sverige möjlig- heten av en självständig yttre politik, så öppnade hans regering ett nytt skede även i dess inre politiska utveckling, förmämligast genom stadgandet och utvecklandet av statens och dess rep- resentants, konungens, rätt och makt gentemot de enskilda intressena. Av de hinder, som förut mött utbildningen av en stark konungamakt, undanröjdes ett, då hierarkien krossades genom re- formationen; adeln, försvagad genom Kristian II:s våldsgärningar, gjordes av Gustaf till konunga- maktens bundsförvant och tjänare; och allmogemenigheternas självsvåld stävjade han, särskilt genom att eftertryckligt tukta dem för deras uppror 1524-25, 1527-28, 1531-33 och 1542-43. De till- gångar, som reduktionen av de kyrkliga godsen och inkomsterna ställde till kronans förfogande, beredde Gustaf tillfälle att giva konungamakten en fast finansiell grundval, och denna stärkte han genom att, med avseende på villkoren för länens bortgivande och med hänsyn till grunderna för skatternas bestämmande och sättet för deras uppbörd, tilllämpa grundsatser, som till stor del varit för medeltiden främmande eller åtminstone ej då kunnat göra sig gällande. En ännu fastare grund- val beredde han dock åt konungamakten genom den vördnad och det förtroende, som hela hans regering och hela hans personlighet förvärvade densamma, och genom att medelst lära och leverne vårda och hävda dess rätt. Nya former för dess utövning skapade han icke: hela hans regering är ett stort exempel på det inflytande en mäktig personlighet kan utöva trots bristfälliga former. Och så genomgripande den förändring än var, som konungamaktens hela ställning under hans regering undergick, medförde den blott en enda förändring i lagens statsrättsliga bestämmelser, men denna visserligen mycket viktig: stadgandet om arvrikets införande(1540, 1544). - Ej utan sammanhang med stadgandet om rikets ärftlighet inom Gustafs ätt stod hans åtgärd att åt sina yngre söner giva delar därav som ärftliga hertigdömen, en åtgärd, som förmodligen närmast härflöt från en oklok faderskärlek och, såsom erfarenheten visade, utgjorde ett stort missgrepp. Men detta missgrepp står också alldeles enstaka, och Gustafs konungagärning får ej bedömas därefter: med beundrans- värd klokhet och kraft, med förvånande blandning av djärvhet och försiktighet ledde han sitt land fram genom stora faror och otaliga svårigheter. Såväl på det politiska som på det religiösa området är hans regering epokgörande, och det var han, som beredde Sverige möjligheten att utföra den världshistoriska uppgift, som det under hans store sonson fyllde. Hela konung Gustafs styrelse var i egentligaste mening personlig. Den bär alltigenom prägeln av en man, utrustad med överlägsen kraft, seg, outtröttlig ihärdighet, ett ovanligt klart, praktiskt förstånd och en underbar förmåga att sätta sig in i allt. Kraften urartade ej sällan till hänsynslöshet, och för det omedelbart praktiskt nyttiga fingo stundom högre intressen stå tillbaka. Ordets gåva ägde Gustaf i hög grad: i enkel, , populär vältalighet är han oöverträffad. Lärd var han icke, men att han uppskattade bildningens värde, visar sig av den uppfostran han gav sina söner. I motsats till dem var han i sina seder oförvitlig. Han beskrives till sitt yttre(vid 30-40 års ålder) som en medelstor man, med vitgult hår, vackert långt skägg, skarpa ögon, liten rak näsa och blommor på kinderna. - Han var tre gånger gift: 1) 24/9 1531 i Stockholm m prinsessan KATARINA AV SACHSEN-LAUENBURG(1531-35), f 1513 i Ratzeburg, d 23/9 1535 i Stockholm, moder till konung Erik XIV, 2) m Margareta Eriksdotter Leijonhufvud(1536-51), 3) m Katarina Gustafsdotter Stenbock(1552, d 1621). Gustaf dog i Stockholm 29/9 1560 och ligger jämte sina tre gemåler begraven i Uppsala domkyrka.(2)(10)(20)

Son:

VII.1) ERIK XIV, Gustaf Vasas och Katarina av Sachsen-Lauenburgs son, föddes på Stockholms slott 13/12 1533. Vid ännu icke fyllda två års ålder förlorade han sin mor, en djupt svårmodig furstinna, och innan han ännu fyllt tre, hade han fått en styvmoder, Margareta Leijonhufvud. Det berättas, att hon icke varit Erik synnerligen huld, ty han stängde vägen till tronen för hennes förstfödde, Johan. Erik fick en ytterst vårdad uppfostran; han hade till lärare först en helt kort tid den i Sveriges inre historia bekante George Norman från Tyskland och därefter fransmannen Dionysius Beur- reus, en ostadig, smickersam man, som anses ha utövat ett ofördelaktigt inflytande på lärjung- en. Erik nådde höjden av sin tids bildning; han hade utmärkta insikter i främmande språk och matematik, var väl bevandrad i historia och skrev med en smak och en skärpa, som röjde hans förtroliga bekantskap med retoriken och logiken, men astrologien var dock hans älsklingsve- tenskap. Han var därjämte en mästare i ridderliga idrotter, sjöng och spelade(luta) väl samt förde ritstiftet med en konstnärs säkerhet. Misstänksamhet, grymhet, högmod och vällustighet var framträdande lyten. Allt sedan Erik börjat offentligen uppträda, kallas han "utvald konung" (efter riksdagen i Stockholm 1560, ännu före faderns död, Sveriges "arfkonung"). 1557 fick han i förläning Kalmar och Kronobergs län samt Öland(vartill 1559 kom Tjust) och höll därefter sitt hov i Kalmar. Där fann den av Gustav från hans hov förviste Göran Persson en tillflykt och lade grunden till sitt inflytande. Under dessa år blev förhållandet mellan fader och son mycket spänt. Erik spionerade på fadern, och denne hölls underrättad om sonens yttranden och handlingar. Såsom det uppgives, på Göran Perssons och Beurreus´ råd, inlät sig Erik, först, 1558, genom Buerreus, sedermera genom Nils Gyllenstierna, på giftermålsunderhandlingar med prinsessan (sedermera drottning) Elisabet av England. Ehuru av henne föga uppmuntrad, fortsatte Erik - stundom under utbrott av vildaste svartsjuka - sitt frieri med en hos honom ovanlig uthållighet (fastän han 1562 fick rent avslag, uppvaktade han henne ännu 1565 med kärleksbrev). Han stod i begrepp att själv fara över till England, då faderns död(29 september 1560) kom honom att för tillfället inställa resan. Det har blivit sagt, att Gustav tvekat i valet mellan fängelset och tronen för Erik. Efter sin tronbestigning(1560) skyndade Erik att ta vara på sin makt, framför allt gente- mot sina bröder, vilka fadern lämnat betydliga delar av riket såsom ärftliga hertigdömen, men vilkas ställning till kronan han icke närmare bestämt. Erik ådagalade en hög grad av politisk klokhet, då han genom Arboga artiklar(1561) betog hertigarna all tanke på att vara något annat än konungens undersåtar. Man har hållit före, att Erik ytterligare strävat efter att minska av- ståndet mellan hertigarna och sina övriga undersåtar, då han vid sin kröning(29 juni 1561) in- förde greve- och friherrevärdigheterna i Sverige. Men antagligen avsåg han med dessa ståt- liga titlar(annat än titlar gav Erik knappast ty grevarna fick ytterst små, friherrarna alls inga förläningar) endast att öka sitt hovs glans. Redan vid arvskiftet efter fadern hade Erik gjort sin kungliga myndighet gällande på ett sätt, som sårade Johan, hertig i Finland; Arboga artiklar var ej ägnade att blidka honom. Ämnen till nya misshälligheter mellan bröderna hopade sig. 1561 tog Erik staden Reval i sitt beskydd och begynte erövra i Estland, åtgärder, till vilka han drevs lika mycket av ärelystnad som av politisk beräkning, och vilka blev bestämmande för riktningen av Sveriges utrikespolitik under århundraden. De inledde nämligen Sverige på er- övringens väg, lade grunden till dess välde på andra sidan Östersjön och invigde det till den förbittrade tävlingsstriden med Polen och Ryssland. Eriks erövringar korsade Johans planer på landvinningar i samma trakter, så nära belägna hans hertigdöme, planer, som Erik före sin tronbestigning understött. Johan sökte Polens hjälp för att nå sitt mål, gifte sig(1562) med Katarina Jagellonica, försträckte polske konungen betydliga summor och fick såsom pant för lånet sju fasta platser i Livland. Dessa var så belägna, att de i Johans händer hindrade Erik att utsträcka sina erövringar. Johans beteende var, minst sagt, oklokt och tvetydigt; Erik spå- rade däri förräderi. Knappt hade Johan kommit hem från Polen till Åbo, förrän Erik, i början av 1563, med häftighet uppmanade honom att förklara sig för Polen eller Sverige. Johan blev förnärmad och svarade undvikande och ej fullt sanningsenligt. Några oförsiktiga yttranden av en person, som varit i Johans tjänst, stegrade konungens misstankar till det yttersta. Han stämde Johan(23 april 1563) att svara på anklagelser för högförräderi och lät riksdagen (7 juni s.å.) döma honom till döden. Då han satte sig till motvärn i Åbo, lät Erik anfalla honom. Johan gav sig fången(12 augusti s.å.), benådades till livet, men inspärrades(s.å.) på Grips- holms slott. Medan denna brödrafejd pågick, invecklades Erik i krig med Danmark och Ly- beck, det s.k. Nordiska sjuårskriget(1563-70). Eriks estländska politik, genom vilken Dan- marks och Lybecks intressen i Östersjöländerna motarbetades, var en bidragande orsak till även denna förveckling, som för övrigt hade sin förnämsta grund i danska planer på unionens återställande. Erik deltog personligen i detta krig vid åtskilliga tillfällen under åren 1563, 1564, 1565 och 1568, men visade sig vara varken hjälte(han mottog med synnerligt välbehag och efterkom uppmaningar att ej blottställa sig genom att följa armén, utan "spara sitt lif") eller härförare. Han teoretiserade visserligen mycket i krigskonsten, men hans befallningar var till den grad omständliga och led av sådana motsägelser, att de förlamade befälhavarnas handlingskraft och stundom var "rent omöjliga att efterkomma". Dessa omständigheter och Eriks täta ombyte av befälhavare, liksom bristen på dugliga fältherrar, vållade, jämte annat, att kriget till lands gick mindre lyckligt. I systematisk grymhet torde han överträffat fienden, och befallningarna att fara fram med eld och svärd upprepades i en avskräckande mängd och enformighet. Flottan, om vars utrustning Erik inlade stora förtjänster och vars rörelser var mer undandragna hans inblandning, spelade däremot en lysande roll. Eriks förfarande mot Johan blev ödesdigert. Erik misstänkte, att han ådragit sig den med Johan besläktade högadelns hat. Hans ruvande oro, underhållen av Göran Persson, som planmässigt sökte förödmjuka högadeln, gav sig luft i hans beteende mot en medlem av landets yppersta släkt, Nils Sture, en ädling, i vilken han trodde sig se den i stjärnorna antydde ljushårige man, som skulle stöta honom från tronen. Sture dömdes, på obevista anklagelser för högförräderi, till döden av Konungens nämnd, en överdomstol, som Erik inrättat(1561) för avhjälpandet av oefterrättlighetstillståndet inom lagskipningen, men som urartat till ett förföljelsemedel i hans hand. Men då Göran Persson märkte krigsfolkets sympatier för den olycklige ädlingen, lät han en dag gripa honom, varpå han fick hålla ett skymfligt tåg genom Stockholms gator (15 juni 1566). Ett par dagar därefter skickades Sture såsom Eriks ambassadör i friarärenden till Lothringen! - Efter sina misslyckade friarförsök hos Elisabet hade Erik vänt sina blickar till Maria Stuart. Hans giftermålsförslag till henne främjades av Per Brahe och Charles de Mornay i början av 1562, men då framgången ej följde dem, öppnade Erik i juli 1562 giftermåls- underhandlingar med prinsessan Kristina av Hessen. Då dessa i februari 1564 avbröts, genom upptäckten av ett Eriks kärleksbrev till Elisabet, anmälde han sig såsom friare hos prinsessan Renata av Lothringen, en dotterdotter av konung Kristian II, icke utan avsikt att genom henne vinna arvsrätt till danska länder. - Genom förgripelsen mot Nils Sture trodde sig Erik i ännu högre grad ha åsamkat sig adelns hat. Han betogs av fruktan för arvrikets bestånd - en lätt- förklarlig fruktan hos fursten av en uppkomlingsätt och gemensam för Gustavs alla söner. Göran Persson åtog sig att samla bevis på en adelssammansvärjning, som skulle gå ut på att till hämnd för Stures behandling störta Erik från tronen. Inför Konungens nämnd anklagades (maj 1567) flera stormän, bl.a. Nils Stures fader, greve Svante, en man av frestad, men omutlig trohet mot Vasahuset. De anklagade sattes i fängelse i Uppsala, där en riksdag samlades att fälla dom över dem. 16 maj 1567 kom Erik, tydligen i förvirrat tillstånd, till Uppsala. Nils Stures oförmodade ankomst dit(han medförde Renatas ja) 21 s.m. ökade förvirringen i hans själ. 22 skrev han ett försonligt brev till greve Svante och besökte honom 24 i fängelset samt bad om förlåtelse för sitt handlingssätt. Antagligen icke övertygad om den givna förlåtelsens uppriktighet, förlorade han all besinning, störtade in till den ävenledes fångne Nils och stötte först sin dolk, så ett spjut uti honom och lät sina drabanter fullborda mordet. Gripen av bävan, flydde han ur staden, gav under vägen befallning om de övriga fångna herrarnas dödande och lät inför sina ögon nedhugga Beurreus, som ilat efter för att lugna konungen. 27 maj anträffades han, förklädd och ännu från vettet, i Odensala socken. Småningom blev han lugnare. Ånger och fruktan drev honom att be Gud och människor om förlåtelse. Han sökte försoning med de mördades fränder och Sveriges övriga adel samt befallde biskoparna(augusti 1567) uppmana folket att genom förböner avvända himmelens straff; han lät(hösten 1567) döma Göran Pers- son till döden, en dom, som dock ej verkställdes. Under detta år, måhända redan på sommaren, gifte sig Erik, till en början i tysthet, med Karin Månsdotter, en soldatdotter, som 1565, vid 15 års ålder, upptagits i hans harem och väckt hos honom en verklig, djup kärlek. Mot slutet av sommaren 1567 - "olycksåret", såsom Erik kallade det - återföll Erik i vanvett, icke ett våldsamt, utan ett stilla vanvett, fruktbart på fixa ideér; han trodde sig vara avsatt och Johan konung samt lösgav sin fångne broder. Efter att under vintern 1568 ha legat i fält mot danskarna, som under den allmänna förvirringen i riket framträngt in i Östergötland, återfick Erik på våren krafter och sitt "gamla sinne". Erik skänkte åter sitt fulla förtroende åt Göran Persson, förklarade de mördade herrarna skyldiga, återfordrade av deras fränder penningar o.d., som han lämnat i försoningsgärd, och började tala ur hotfull ton mot Johan. En allmän oro bemäktigade sig sinnena med anledning därav. Eriks stränga, men på lag stödda tillvägagående mot adeln vid rusttjänstskyldighetens utkrä- vande, hans(1563 upptagna) räfst efter de gods adeln olagligt tillägnat sig vid reduktionen från kyrkan hade redan avlägsnat aristokratien. Sturemorden, Eriks 1568 ånyo vaknande tyranniska böjelse och det högtidliga bröllopet med Karin samt hennes därpå följande kröning som drottning(juli 1568) bragte till mognad en revolution inom adeln. De mördade herrarnas släktingar förenade sig med hertig Johan, vars maka Erik(februari 1567) lovat för fredens bevarande utlämna till tsar Ivan den förskräcklige, och som jämte Eriks yngste broder, Karl, 12 juli 1568 höjde upprorsfanan. 29 september s.å. gav sig Erik, övergiven av alla sina släktingar och förrådd av sitt folk, på Stockholms slott fången åt sina bröder. En riksdag förklarade 1569, att Erik och hans ätt voro Sveriges krona förlustiga och att Erik skulle hållas "i fängslig, dock tillbörlig och furstlig förvaring". Erik hölls därefter fången på Stockholms (september 1568-juli 1570), Åbo(juli 1570-4 augusti 1571), Kastelholms(augusti-november 1571), Gripsholms(november 1571-juni 1573), Västerås(juni 1573-hösten 1574) och Örbyhus(hösten 1574-februari 1577) slott. Anledningen till det täta ombytet av vistelseort låg uti de, nästan alla från de lägre klasserna utgångna, sammansvärjningar till Eriks förmån, som tid efter annan (1569, 1574, 1576) upptäcktes och som väckte oro hos Johan, vilken efterträtt Erik på tronen. Denna oro yttrade sig ännu påtagligare i Johans beslut att taga Erik av daga. Redan i januari 1572 franhöll Johan för sin broder Karl nödvändigheten av Eriks dödande. I flera nästan lika lydande brev(1573, 1574, 1575, 1577) gav han Eriks fångvaktare med avskyvärd utförlighet till känna, hur Erik skulle dödas, om försök gjordes att befria honom, och 10 mars 1575 under- skrev rikets råd och de förnämste prelaterna en formlig dödsdom över Erik. 26 februari 1577(Örbyhus, Vendel sn) upphörde Erik att leva. Författare från slutet av 1500- och från 1600-talet ha ingenting märkligt att förtälja om Eriks död. Pufendorff("Continuirte einleitung", tr. 1686) omnämner för första gången i tryck. att Erik avdagatagits av sin broder genom gift(antagligen hämtade han upp- giften ur Messenius´ då endast i manuskript tillgängliga "Scondia illustrata"), och de flesta historiska skriftställare från 1700- och 1800-talen ha vidhållit denna uppgift. Några nyare skriftställare hålla dock före, somliga på grund av urkundernas vittnesbörd, andra av mede- cinska skäl, att Erik dött en naturlig död(enl. A.J. Amnéus, i "Eira", 1880, vållad av magsår, som framkallat bukhinneinflamation). Eriks stoft förvaras i Västerås domkyrka. Under fång- enskapen, vilken Karin Månsdotter delade till juni 1573, sysselsatte sig Erik med litterära arbeten. Han verställde en(numera förlorad) översättning av Joh. Magnis Svea och Göta kröni- ka, gjorde, liksom förut, latinska dagboksanteckningar - de, som fördes under fångenskapen, är dock alla förlorade - och skrev bl.a.(delvis med en spetsig träpinne och sotvatten) i kan- terna och på otryckta blad i ett exemplar av Sabellicus´ "Opera omnia"(i K. biblioteket i Stock- holm) vidlyftiga anteckningar, som företrädesvis gick ut på att försvara hans regeringsåtgär- der samt hans och hans med Karin födda barns rätt till kronan(Erik hade med Karin sönerna Gustav, Henrik och Arnold samt dottern Sigrid). Dessa anteckningar, uppsatta dels på svenska dels på latin, är tryckta(i "Handl. rör. Skand. hist.".). I såväl Sabellicus´ opera som i ett exemplar av Strabons "De situ orbis"(i k. Vet.-akad:s bibl. i Stockholm) har Erik gjort en mängd teckning- ar, "måhända de äldsta av någon bevisligen svensk konstnär"(Ahlqvist). Däremot är Erik icke författare till de två psalmer(Sv. Ps. 180 och 373) och den kärleksvisa("Väl är den, som vidt från höga klippor" etc.), vilka länge tillskrivits honom. - Erik återföll emellertid under fängelse- tiden i vanvett; det var av maniakaliskk natur.(3)(11)(20)

Dotter:

VIII.a) VIRGINIA (VIRGINEA) ERIKSDOTTER, konung Erik XIV:s dotter med AGDA PERSDOTTER, f 1/1 1559 i Kalmar(enligt faderns almanacksanteckningar), d 1633. Agda Persdotter, för sällsynt fägrings skull kallad Caritas, var dotter till den från Finland komne rike stockholmske råd- mannen Peder Clementsson, "Peder i Porten"(S:t Nicolai port, Storkyrkobrinken), och blev, sedan hennes förbindelse med konung Erik upphört, gift först med en Fleming, sedan med en Stråle. Virginia, som uppfostrades vid hovet och 1566 av konung Erik föreslogs att efter uppväxten bli gemål åt ryske tronföljaren Ivan Ivanovitj, äktade 1586 HÅKAN KNUTSSON HAND, fick av sina farbröder gods i Västergötland och dog samma år som mannen. Från henne kan en mängd medlemmar av svenska adliga ätter och andra släkter, i vitt skilda samhällsställ- ningar, räkna härkomst(bl.a. släkten Liliequist från Södermanland). Virginia hade två helsyst- rar: Konstantia(f 1560, d vid hög ålder som änka efter hertig Karls kammarjunkare Henrik Franckelin) och Lukretia(f 1564, d antagligen 1572).(4)(12)(20)

VII.2) JOHAN III, svensk konung 1568-92.(1)

Barn:

VIII.a) SIGISMUND, svensk konung 1592-99. Polsk konung under namnet Sigismund III 1587-1632.(1)

Barn:

IX.1) VLADISLAV, polsk konung 1632-48.(1)

IX.2) JOHAN KASIMIR, polsk konung 1648-68. Han dog 1672 som Vasahusets siste legitime manlige ättling.(1)

VII.3) KARL IX, regerande arvfurste 1599-1604, svensk konung 1604-11.(1)

Barn:

VIII.a) GUSTAF II ADOLF, svensk konung 1611-32.(1)

Dotter:

IX.1) KRISTINA, svensk drottning 1632-54, efter vars abdiktion en ny dynasti, den pfalziska, kom på tronen och med vilken ätten utslocknade 1689.(1)

VI.b) MARGARETA ERIKSDOTTER(VASA). - G 1:o 30/3 1516 m JOAKIM BRAHE, d 1520. - G 2:o 1525 m greve JOHAN AF HOJA.(1)

IV.e) NILS KRISTIERNSSON(VASA), riksråd, f på 1430-talet, d 1464 i Västerås, understödde Jöns Bengtssons uppror mot Karl Knutsson 1457 och bekönades med Västerås län, varjämte han vid Kristian I:s kröning blev riddare. Från samma tid var han medlem av riksrådet. 1464 anslöt han sig till biskop Kettils resning, till vars framgång han som hövitsman över Västerås med Dalarna kraftigt bidrog. Han avled emellertid ej långt efter slaget vid Haraker s å. - G m BIRGITTA NILSDOTTER, dtr t Nils Jönsson(Oxenstierna). Han synes ej ha efterlämnat några barn, utan ärvdes av syskonen.(1)

Barn i 2:a giftet:

V.3) ANNA JOHANSDOTTER(VASA). - G m TURE JÖNSSON(TRE ROSOR).(1)

Tillhör släkten:

I.1) MARGARETA ERICSDOTTER(VASA). - G m JOACHIM BRAHE.(15)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE: Kettil | Nils Kettilsson, häradshövding (levde 1378) | Kristiern Nilsson(Vasa), riksråd, drots ( ? -1442) | ______________________________________________________________________________________________ Karl Kristiernsson(Vasa), riksråd, d 1440 Johan Kristiernsson(Vasa), riddare, riksråd (ca1430-1477) | | Beata Karlsdotter(Vasa) Erik Johansson(Vasa), riddare, riksråd (ca1470-1520) | | Nils Bosson Grip, riddare, riksråd, Gustaf I Vasa, svensk konung (1496-1560) lagman (ca1460-1522) | | Marina Grip (gift 1548) Erik XIV, svensk konung (1533-1577) | | Göran Claesson, ståthållare, riksråd, Virginia Eriksdotter, svensk prinsessa (1559-1633) marskalk (1552-före 1622) | | Maria Stiernsköld (1600-talet) Catharina Hand (levde änka 1646) | | Göran Stierna, assessor (161(1)-1652) - gifta - Virginia Rytter ( ? -1688) _______________________________________________________________________________ | Christina Stierna (död före 1687) | Margareta Hierta (före 1687-1743) | Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787) | Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793) | Ulrika Stierngranat (1785-1845) | Amalia Mellin (1812-1848(50)) | Sofia Wennerbom (1838-1904) | Lisa Skårman (1861-1951) | Astrid Stagh (1895-1952) | Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996) | Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- ) | Alexandra Liliequist (1989- )

KÄLLOR:

(1) = Nordisk Familjebok, band XXXI, spalt 762-772.
(2) = Nordisk Familjebok, band X, spalt 651-656.
(3) = Nordisk Familjebok, band VII, spalt 784-790.
(4) = Nordisk Familjebok, band XXXII, spalt 772-773.
(5) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars farfars farfars far.
(6) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars farfars farfar.
(7) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars farfars far.
(8) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars farfar.
(9) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars far.
(10) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfar.
(11) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors far.
(12) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormor.
(13) = Svenska Ättartal 1889, s 18-31.
(14) = Svenska Ättartal 1889, s 62-63.
(15) = Svenska Ättartal 1889, s 84-87.
(16) = Svenska Ättartal 1890, s 87.
(17) = Nordisk Familjebok, bd X, sp 321.
(18) = Eksjö - Socken och stad under medeltiden och Vasatiden/J. Silfving.
(19) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars morfars morfars mor.
(20) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

VON WEHREN. Tillbaka till toppen »

I.1) ELISABETH VON WEHREN. - G m TIMOTEUS POLUS, f 1599 i Merseburg, Tyskland, d 1642. Professor i Reval.(1)(2)(3)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Elisabeth von Wehren
|
Tomas Polus, greve, statsråd, kansliråd (1634-1708)
|
Charlotta Polus (1689-1751)
|
Anna Werdenhoff (1729-1800)
|
Anna Charlotta Thorséen (1769-1800)
|
Johan Justus Wennerbom, kronofogde (1799-1892)
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Enligt uppgifter från min farbror Bengt Liliequist.
(2) = Alexandras farfars mormors morfars mormors morfars mor.
(3) = Polus, Timotheus. Professor i Reval. Född 1599 i Merseburg, Tyskland. Död 1642. Poeta laureatus, Poeseus Professor vid Revals gymnasium. Gift med efterföljande ana. vonWehren, Elisabeth.Gift med föregående ana.

AV WEIMAR. Tillbaka till toppen »

Weimar tillhörde ursprungligen grevarna av Orlamünde, av vilka en sidogren i slutet av 900-talet antog titeln grevar av Weimar. 1345 erkände greven av Weimar lantgreven i Thüringen av huset Wettin som länsherre, och 1373 kom Weimar i dennes hand.(2)

I.1) POPPO II AV ISTRIEN, markgreve.(1)

Dotter:

II.a) SOFIA AV WEIMAR, levde 1132. - G m BERTHOLD IV AV ANDECHS, greve, d 27/6 1151.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.
(2) = Nordisk Familjebok, bd XXIV, sp 295-296.

WELFISKA ÄTTEN. Tillbaka till toppen »

En berömd fursteätt, som under långa tider härskat i Tyskland. Med säkerhet låter ättens stamträd föra sig tillbaka till Karl den stores tid, då greve Welf I(d. omkr. 824) ägde omfattande besittningar i Nord-Italien och Tyskland. Släkten säges ha fått sitt namn, som enligt uppgift lär betyda "valpar", av hans fader Isenbrand. Welf I:s dotter, Judit(Jutta), blev 819 gift med kejsar Ludvig den fromme, och genom en av sina söner, Konrad, blev han stamfader för konungarna i Övre Burgund. Med Welf III, som 1047 i län erhöll hertigdömet Kärnten och markgrevskapet Verona, utslocknade 1055 den äldre grenen av huset. Azzo av huset Este i Italien, som var gift med Welf III:s syster Kunigunda, förmådde då sin son Welf(IV) att sätta sig i besittning av de welfiska områdena i Tyskland. Welf IV(såsom hertig Welf I) blev stamfader för den yngre welfiska linjen. 1070 blev han av kejsar Henrik IV belänad med hertigdömet Bajern(han var gift med en dotter till Bajerns förre hertig, Otto av Nordheim), efter sin fader ärvde han huset Estes italienska länder och förenade, då han dessutom ägde även andra besittningar, ett ganska vidsträckt välde under sin spira. I striden mellan kejsardöme och påvemakt ställde han sig på den senares sida. Sedan Henrik IV 1079 förlänat hertigdömet Schwaben åt Fredrik av Hohenstaufen, gavs därmed uppslaget till den tävlingsstrid mellan welfer och hohenstaufer, som under den följande tiden fyller ett betydande rum i Tysklands historia. Welf IV, som understött flera motkonungar mot Henrik IV, försonades med denne 1095 och återfick då hertigdömet Bajern, som Henrik själv länge innehaft. Welf ställde sig 1101 i spetsen för ett korståg och avled på hemvägen i Paphos på Cypern s. å. Honom följde i hertigvärdigheten sonen Welf V(II), 1101-1120, och dennes broder Henrik den svarte(1120-1126), som genom giftermål ökade sina besittningar med en del av de billungska arvegodsen i Sachsen. Hans son var den namnkunnige Henrik den stolte, hertig av Bajern och Sachsen, 1126-1139, som av sin svärfader, konung Lothar, belänades med hertigdömet Sachsen, men vid konungavalet efter Lothars död nödgades vika för Konrad av Hohenstaufen. Tävlingsstriden mellan hohenstaufer och welfer antog från denna tid helt naturligt större proportioner än förut. Konrad fråndömde slutligen Henrik både Bajern och Sachsen(1138). Henrik den stoltes ännu mera ryktbare son, Henrik Lejonet, hertig av Bajern och sachsen, d 1195, kom genom förlikning med Konrad i besittning av Sachsen 1142 och belänades 1156 av sin kusin Fredrik Barbarossa även med Bajern, men kom sedermera i strid med kejsaren och lyckades av sina arvländer behålla endast Braunschweig och Lüneburg. Dessa områden delades sedan mellan sönerna Henrik den långe, Otto(IV), vilken blev tysk kejsare, och Vilhelm, men förenades åter hos den sistnämndes son, Otto Barnet(d 1252), som av kejsaren 1235 upphöjdes till hertig av Braunschweig och som blev stamfader för flera furstelinjer(se Braunschweig och Hannover), vilka efter många förgreningar numera(sedan med hertig Vilhelm VI av Braunschweig 1884 den nya linjen Braunschweig-Wolfenbüttel urdött) reducerats till en enda linje(den nya linjen) Braunschweig-Lüneburg. Till denna hörde hertigarna av Celle och Hannover, 1692 kurfurstar och 1814 konungar av Hannover, sedan 1714 därjämte konungar av Storbritannien och Irland(på grund av kurfurst Ernst Augusts gifte 1658 med prinsessan Sofia av Pfalz, dotterdotter till konung Jakob I i England). 1837 upphörde personalunionen mellan det brittiska riket och Hannover, varvid en gren med drottning Viktoria ärvde tronen i Storbritannien och Irland och en annan regerade i Hannover till 1866, då den förlorade sitt land till Preussen. Denna gren, vars huvudman är hertig Ernst August av Cumberland, återfick 1892 större delen av sin förmögenhet, varpå Preussen 2/3 1868 lagt beslag(se Welferfonden). Hans son Ernst August fick efter försoning med tyska riksregeringen bestiga tronen i Braunschweig 1913; han abdikerade vid tyska revolutionen i november 1918. - Henrik den svartes son Welf VI(III), d 1191 utan att efterlämna manlig avkomma, kämpade efter sin broder Henrik den stoltes död tappert mot Konrad av Hohenstaufen om Bajern, men besegrades vid Weinsberg av denne 1140. Welf deltog i andra korståget 1147, försonade sig 1150 med Konrad och ärvde sedermera sin broders italienska besittningar(Spoleto, Toscana, Sardinien och Corsica). Hans ende son, Welf VII, dog 1167 i Siena av en farsot, och själv avträdde han omkr. 1174 sina italienska besittningar till kejsar Fredrik I. Antal kända släktmedlemmar: 4.(1)

I. 1) ISENBRAND, som säges ha gett släkten dess namn, som enligt en uppgift lär betyda "valpar".(1)(3)

Son:

II. a) WELF I, bayersk greve, d omkr 824, ägde omfattande besittningar i Nord-Italien och Tyskland.(1)(4)

Barn:

III. 1) JUDITH(JUTTA). - G 819 m kejsar LUDVIG DEN FROMME(KAROLINGISKA ÄTTEN).(1)(5)

III. 2) KONRAD, blev stamfader för konungarna i Övre Burgund.(1)(2)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Isenbrand
|
Welf I
|
Judith(Jutta)
|
Karl den skallige(Karolingiska ätten)
|
Judith av Frankrike
|
Balduin II den skallige(av Flandern)
|
Arnulf av Flandern
|
Balduin III av Flandern
|
Arnulf II av Flandern
|
Balduin IV av Flandern
|
Balduin V av Lille
|
Mathilda----------syster--------- Robert I Frisiern
gift med Wilhelm Erövraren |
Edel(Adela) av Flandern
|
Ingegärd Knutsdotter(Estridska Ätten)
|
Folke(Folkungaätten)
|
Bengt Snivilis
|
Magnus Minniesköld
|
Birger Jarl
|
Bengt
|
Magnus Bengtsson
|
Bengt Magnusson
|
Bryniulf Bengtsson
|
Birgitta Bryniulfsdotter
|
Katarina Gregersdotter(Läma)
|
Erengisle Nilsson(Hammarstadsätten)
|
Nils Erengislesson
|
Bo Niklisson(Grip)
|
Nils Bosson Grip
|
Marina Grip
|
Göran Claesson(Stiernsköld)
|
Maria Stiernsköld
|
Göran Stierna
|
Christina Stierna
|
Margareta Hierta
|
Lars Stierngranat
|
Gustaf Stierngranat
|
Ulrika Stierngranat
|
Amalia Mellin
|
Sofia Wennerbom
|
Lisa Skårman
|
Astrid Stagh
|
Gunnar Liliequist
|
Peter Liliequist
|
Alexandra Liliequist


KÄLLOR:

(1) = Nordisk Familjebok, band XXXI, spalt 1066-1067.
(2) = Nordisk Familjebok, band IV, spalt 628.
(3) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars morfars morfars farfars farmors morfars farfars farfars farfars farmors morfars farfars farfars farfars morfars morfars far.
(4) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars morfars morfars farfars farmors morfars farfars farfars farfars farmors morfars farfars farfars farfars morfars morfar.
(5) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars morfars morfars farfars farmors morfars farfars farfars farfars farmors morfars farfars farfars farfars morfar.

VON WELSTORFF. Tillbaka till toppen »

Tysk släkt från Bremen. Antal kända släktmedlemmar: 1.(2)

I.1) MARGARETA VON WELSTORFF. - G m FREDRIK VON GEHREN.(1)(2)(3)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Margareta von Welstorff
|
Judit/Agnes von Gehren
|
Augustin von Göben (1400/1500-talet)
|
Berthold von Göben, arvherre till Allwördern (1500-talet)
|
Jakob von Göben, arvherre till Allwördern (1500/1600-talet)
|
Berthold von Göben, arvherre till Doese, löjtnant (levde 1656)
|
Juliana von Göben ( ? -1687)
|
Claes Jakob Werdenhoff, överstelöjtnant (1652-1710)
|
Claes Johan Werdenhoff, premiärkapten (1691-1753)
|
Anna Werdenhoff (1729-1800)
|
Anna Charlotta Thorséen (1769-1800)
|
Johan Justus Wennerbom, kronofogde (1799-1892)
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Enligt uppgifter från min farbror Bengt Liliequist.
(2) = Svenska Adelns Ättartal/Elgenstierna.
(3) = Alexandras farfars mormors morfars mormors farfar morfars farfars farmors mor.

WENNERBOM. Tillbaka till toppen »

Se släkten Wennerbom i huvudmenyn ovan!

WERDENHOFF. Tillbaka till toppen »

Adliga ätten Werdenhoff, nr 833. Från Bremen. Adlad 22/8 1652, introducerad 1675. Antal kända släktmedlemmar: 73.(2)(3) embed HP.PrecisionScanLT.1 Object1 Adliga ätten Werdenhoff, N:o 833.(2)

I.1) HENRIK VON WERDENHOFF, f i stiftet Bremen, Tyskland, utan känd tjänst. - G m METTILA SÄRENDORFF, från Mecklenburg.(1)(3)(4)

Son:

II.a) JOST VON WERDENHOFF, f 1611 i Bremen, d 1694, ryttmästare vid livländska adelsfaneregementet, adlad 22/8 1652, jämte sina bröder(introducerad 1675 under nr 833)till Schwar i Ingermanland. - G m JULIANA VON GÖBEN, d 1687, dtr t löjtnanten Berthold von Göben, till Doese, o h h Maria Brunner, samt faster till Berhard och Carl von Göben, adlad von Göben, nr 1962.(3)(5)(14)

Barn:

III.1) C L A E S JAKOB WERDENHOFF, f 1652 16/7, d 1710 10/7 i Neumünde, troligen i pesten. Musketör vid livgardet 13/8 1675, förare därstädes 5/2 1676, fänrik 12/5 1677, löjtnant 18/5 1678, kapten 1681, major vid Savolaks och Nyslotts läns infanteriregemente 16/1 1683, överstelöjtnant därstädes 30/9 1700, konfirm.fullm. s å 17/10. - G 19/12 1682 i Stockholm m D O R O T E A ELEONORA PLANTING-BERGLOO, f 1662, d 1710 8/6 i pesten, dtr t Anders Planting-Bergloo, generalmajor o guvernör på Ösel, o Catharina Margareta von Dieteritz.(1)(3)(6)(12)(14)

Barn:

IV.a) CATHARINA WERDENHOFF, f 14/12 1684, d 27/11 1751 på Segerstorp i Skövde sn(Skarab.). - G m överstelöjtnanten STEFAN GUSTAF AMINOFF, nr 456, f 1679, d 1741.(3)(12)

IV.b) BEATA ELEONORA WERDENHOFF, f 1686, d 8/4 1738. - G m översteköjtnanten CARL DETLOF SCHMIEDEFELT, nr 751, f 1674, d 1736.(3)(12)

IV.c) APOLLONIA WERDENHOFF. - G m kaptenen JOHAN WELTZ.(3)(12)

IV.d) CARL JULIUS WERDENHOFF, f 2/2 1690, d 8/6 1742 och begr. i Helsinge kyrka i Finland. Volontär 1706, fältväbel vid Albedyhls dragonregemente 1708, fänrik vid Skaraborgs regemente 6/11 1709, sekundlöjtnant därstädes 1/11 1711, dömd från tjänsten för duell i april 1714, kapten vid Tavaste- hus läns infanteriregemente 27/8 1718, majors avsked 28/9 1737. - G 6/1 1717 på Källstorp i Örslösa sn(Skarab.) m BRITA MARGARETA BREITHOLTZ, f 1696, d 16/9 1756 i Mariestad, dtr t överstelöjtnanten Magnus Anders Breitholtz, nr 484, och hans 1:a fru Metta Kafle, nr 70.(3)(12)

Barn:

V.1) METTA DOROTEA WERDENHOFF, f 14/7 1721, d ogift 28/6 1758 i Mariestad.(3)

V.2) CLAES MAGNUS WERDENHOFF, f 6/3 1724, d 25/8 1800 på Åna i Undenäs sn(Skarab.). Rustmästare vid dalregementet 17/8 1742, fältväbel därstädes 18/6 1750, fänrik 11/7 1752. - G 26/8 1770 på Åna i Undenäs sn m sin systers svägerska BARBRO MAGDALENA HÅRD AF SEGERSTAD, f 7/2 1732 i Undenäs sn, d 9/2 1798 på Åna, dtr t fänriken Harald Hård af Segerstad, nr 17, och hans 1:a fru Brita Magdalena Gyllen- grip, nr 80.(3)

Barn:

VI.a) CARL MAGNUS WERDENHOFF, f 2/8 1771 på Åna, d där 18/7 1772.(3)

VI.b) CARL JOHAN WERDENHOFF, f 25/10 1773 på Åna i Undenäs sn(Skarab.), d där 11/1 1827 och begr. på Undenäs kyrkogård, inspektor. - G 22/6 1802 på Sötåsen i Fredsbergs sn(Skarab.) m BEATA SOFIA HIERTA, f 21/1 1782 på Holmen i Fägre sn(Skarab.), d 5/12 1863 i Skara, dtr t löjtnanten Adolf Leonard Hierta, nr 121, och Ulrika Maria Riben, nr 1476.(3)

Barn:

VII.1) CARL ADOLF WERDENHOFF, f 13/3 1803 på Åna, liksom syskonen, d ogift 25/3 1871 i nämnda sn, inspektor.(3)

VII.2) BEATA CHRISTINA WERDENHOFF, f 20/7 1804 på Åna, d ogift 9/10 1864 i Stockholm(Klara).(3)

VII.3) GUSTAF HENRIK WERDENHOFF, f 5/8 1805 på Åna, d ogift 23/6 1838.(3)

VII.4) MARIA MAGDALENA WERDENHOFF, f 6/11 1806 på Åna, d 10/3 1884 i Skara. - G 20/3 1836 m regementstrumslagaren vid Skaraborgs regemente, sergeanten JOHAN FREDRIK SKARIN, f 14/10 1812 i Göteborg, d 14/2 1871.(3)

VII.5) CHARLOTTA ELISABET WERDENHOFF, f 21/10 1807 på Åna, d ogift 13/5 1879 i Skara.(3)

VII.6) AUGUST LEONARD WERDENHOFF, f 12/12 1809 på Åna i Undenäs sn(Skarab.), d 25/11 1892 på Erikslund i Råby sn(Söd.). Rustmästare vid Skaraborgs regemente 16/3 1831, avsked s å 30/11, lantbrukjsinspektor först på Bålby i Närke, därefter på Hårsta, Odensberga och Ersta i Södermanland. - G 1/11 1832 i Undenäs sn(Skarab.) m INGA BEATA NORDBERG, f 31/10 1814 i nämnda sn, d 16/10 1883 på Erikslund, dtr t hemmansägaren Sven Nordberg och Anna Olofsdotter.(3)

Barn:

VIII.a) FRANS AUGUST WERDENHOFF, f 22/10 1833 på Stjärnsund i Askersunds landsförsamling(Ör.), d 20/1 1887 på Hornsberg. Inspektor först på Algö å Selaön, sedan på Hornsberg i Tryserums sn (Kalm.), hovkamrerare i augusti 1877. - G 9/11 1861 i Strängnäs m LOVISA AMALIA LIDÉN, f 21/3 1839 i nämnda stad, d 17/1 1909 på Lesjöfors, dtr t rådmannen Erik Lidén och Ulrika Charlotta Ernander.(2)

(3) Barn:

IX.1) FRANS HUGO WERDENHOFF, tjänsteman, f 30/8 1862 på Hornsberg i Tryserums sn(Kalm.), d 1941. Bokhållare på nämnda egendom 1883-87, bruksbokhållare på Gusum i Ringarums sn(Ög.) 1/5 1888-21/11 s å, kassör hos Östergötlands svinslakteriaktiebolag 1/12 1889-1/10 1890, tjänsteman hos aktiebolaget skånska cementgjuteriet 1/4 1894-31/12 1928. Arrenderade Pungsund i Gryts sn(Söd.) april 1893-14/3 1894. - G i Solna prästgård(Sth.) m ANNA EMILIA OLIN i hennes 2:a gifte(G 1:o 4/6 1887 i Lund m kaptenen Erik Sixten Adlerbielke, nr 1675, från vilken hon 23/3 1893 blev skild, i hans 1:a gifte, f 1858), f 31/7 1863 i Lund, d 24/2 1915 i Stockholm, dtr t köpmannen Nils Gustaf Edvard Olin och Emma Sofia Albertina Ohrman.(2)(3)

Döttrar:

X.a) GRETA G U D R U N LOUISE JULIANA WERDENHOFF, f 4/1 1895 i Stockholm. - G 18/10 1930 i V. Frölunda sn(Göt. o. B.) m ARTUR G U N N A R WILHELM PETERSON, f 13/4 1905 i Gamlestads församling, Göteborg. (2)(3)

X.b) En dödfödd dotter WERDENHOFF, f & d 25/7 1896 i Stockholm(Ad. Fr.).(3)

IX.2) ERIK AUGUST WERDENHOFF, ingenjör, f 11/5 1864 på Hornsberg, d 1947, genomgick Norrköpings tekniska skola 1881-84(i maj), anställd vid Motala mekaniska verkstad 2/7 1884, elev på järnkontorets stat, ingenjör vid nämnda verkstad 1884-99 och vid Surahammars bruk 1899-1914, konsulterande ingenjör 1914. - G 4/11 1909 i Gustaf Adolfskyrkan i Stockholm m HELENA STRANDBERG, f 6/2 1881 i Stockholm(Jak.), dtr t distriktsläkaren i nämnda stad, med. lic. Hans Strandberg och Hilda Christina Strömstén. Bosatta i Lidingö.(2)(3)

Barn:

X.a) BARBRO M A R G A R E T A WERDENHOFF, f 19/12 1911. - G 18/4 1944 m JAMES P E T E R BLACKLEDGE, f 28/7 1915, engelsk statstjänsteman. Bosatta i Penang, Malaysia.(2)

X.b) U L L A KRISTINA WERDENHOFF, f 17/11 1913. - G 1/6 1946 m I V A R ALFRED DAHLGREN, f 14/5 1909, tjänsteman. Bosatta i Stockholm.(2)

IX.3) ANNA M A R I A WERDENHOFF, f 1/7 1870, f d sjuksköterska vid Sophiahemmet. Bosatt i Stockholm.(2)

IX.4) ELIN WILHELMINA ELISABETH (E L L E N) WERDENHOFF, f 21/5 1878, änka 1953. Bosatt i Sundsvall. - G m Gross-handlare REINHOLD CARLBERG, d 1953.(2)

IX.5) R U T H VERA SOFIA WERDENHOFF, 25/9 1882. - G 15/6 1907 m C A R L ADOLF HAMMARLUND, f 14/9 1874, ingenjör, f d överkontrollör vid brännvins- och maltdryckstillverkningen, RVO. Bosatt i Jönköping.(2)

Barn:

X.a) HANS JOST WERDENHOFF, f 30/9 1910 i Stockholm, d där4/1 1920.(3)

X.b) BARBRO MARGARETA WERDENHOFF, f 19/12 1911 vid Surahammars bruk i Sura sn(Vm.).(3)

X.c) ULLA CHRISTINA WERDENHOFF, f 17/11 1913 vid Surahammars bruk.(3)

IX.3) INGEBORG CHARLOTTA AMALIA WERDENHOFF, f 23/5 1866 på Hornsberg. - G 6/7 1903 i Stockholm m direktören för brukskoncernens försäljningsaktiebolag, bergsingenjören ANDERS MAGNUS CHRISTIAN SJÖHOLM, f 9/7 1874 i Klippan i Gråmanstorps sn(Krist.), d 28/5 1932 på Ulricehamns sanatorium. (3)

IX.4) GUSTAF WERDENHOFF, f 23/5 1868 på Hornsberg, d 19/6 1871 därstädes.(3)

IX.5) ANNA MARIA WERDENHOFF, f 1/7 1870 på Hornsberg, sjuksköterska vid Sofiahemmet i Stockholm.(3)

IX.6) CARL AXEL WERDENHOFF, f 27/7 1872 på Hornsberg, d 22/9 1873 därstädes.(3)

IX.7) KNUT HENRIK ALLAN WERDENHOFF, f 8/5 1875 på Hornsberg. Verkställande direktör i Werdenhoffs elektriska aktiebolag i Stockholm. - G 27/12 1906 i Oskarshamn m ELISABET DAM, f 15/9 1882, d 22/2 1932 i Stockholm, dtr t skeppsklareraren Carl Dam och Hulda Amanda Landberg.(2)(3)

Son:

X.a) STURE JOST KNUTSSON WERDENHOFF, f 15/2 1908 i Stockholm, ingenjör, representant för Förenade bil i Stockholm AB. Bosatt i Stockholm. - G 1:o 1937-50 m MAJA-STINA MARKVALL. - G 2:o 24/12 1950 m EBBA L I Z Z I E LINDQVIST(i hennes 2:a gifte), f 8/1 1905.(2)(3)

Barn i 1:a giftet:

XI.1) MARIANNE WERDENHOFF, f 27/2 1938.(2)

XI.2) CHRISTINA WERDENHOFF, f 4/9 1939.(2)

XI.3) ELISABETH WERDENHOFF, f 23/3 1941.(2)

XI.4) C L A E S JOST WERDENHOFF, f 14/11 1947.(2)

IX.8) ELIN VILHELMINA ELISABET WERDENHOFF, f 21/5 1878 på Hornsberg. - G 6/2 1904 i Stockholm m disponenten REINHOLD CARLBERG, f 2/12 1868.(3)

IX.9) RUT VERA SOFIA WERDENHOFF, f 25/9 1882 på Hornsberg. - G 15/6 1907 i Stockholm m överkontrollören vid brännvins- och maltdryckstillverkningen i riket, ingenjören CARL ADOLF HAMMARLUND, f 14/9 1874 i Gråmanstorps sn(Krist.).(3)

VIII.b) ELISABET SOFIA WERDENHOFF, f 2/10 1836 på Tidadal i Ransbergs sn(Skarab.), d 23/10 1918 i Nyköping. - G 10/6 1886 i nämnda stad m befallningsmannen, gårdsägaren i Nyköping MAGNUS LARSSON i hans 2:a gifte(G 1:o m Catharina Helena Jansdotter, f 5/9 1827 på Tegelvreten i Grödinge sn, Sth., d 1/7 1885 i Nyköping), f 8/11 1825 på Torpängen i nämnda sn, d 6/2 1903 i Nyköping.(3)

VIII.c) EDLA CHARLOTTA WERDENHOFF, f 8/1 1840 på Stjärnsund i Askersunds landsförsamling(Ör.), d 15/12 1928 i Nyköping. - G 27/12 1864 på Årsta i Runtuna sn(Söd.) m stationsinspektoren GUSTAF VILHELM MÄLLSTRÖM, f 19/10 1832 i Hölö sn(Söd.), d 16/2 1894 i Nyköping.(3)

VIII.d) HILDA VILHELMINA WERDENHOFF, f 28/4 1843 på Stjärnsund, d ogift 22/11 1885 i Nyköping.(3)

VIII.e) CARL VILHELM WERDENHOFF, f 15/2 1846 på Täckhammar i Bärbo sn(Söd.), d. Överflyttade till Minneapolis i Nordamerika, där han ägnade sig åt ingenjörsverksamhet. - G 17/5 1882 m ANNA CAROLINA BIRGITTA SKERDAHL, från Norge, f 13/2 1861.(2)(3)

Barn:

IX.1) BEATA CHRISTINA WERDENHOFF, f 15/9 1884. - G 15/9 1909 m banktjänstemannen i Minneapolis HARRY ELWOOD CASS.(3)

IX.2) LILLY AMALIA WERDENHOFF, f 25/6 1887. Bosatt i Minneapolis, Minnesota, USA.(2)(3)

IX.3) A G N E S INGRID VILHELMINA WERDENHOFF, f 1/2 1891. - G 17/6 1916 m bergsingenjören A R V I D EGEDE NISSEN, f 4/5 1890, metallurg vid Pennsylvania Gotge Co. Bosatt i Upper Derby, Pennsylvania, USA. (2)(3)

IX.4) F R A N K ROBERT WERDENHOFF, f 26/11 1892, ingenjör. Bosatt i Tacoma, Washington, USA. - G 4/10 1930 m R U T H LILLI HOIT, f 29/9 1887.(2)(3)

IX.5) J A M E S HENRIK WERDENHOFF, f 4/11 1894, civilingenjör. Bosatt i Lockport, Illinois, USA. - G 2/1 1932 m U R S U L A MARGARET FLORY, f 5/1 1899.(2)(3)

Barn:

X.a) C H A R L E S WILLIAM WERDENHOFF, f 10/5 1935.(2)

IX.6) GEORG HARALD WERDENHOFF, f 9/1 1897.(3)

IX.7) M Ä R T A SOFIA VIKTORIA WERDENHOFF, f 7/10 1898. - G 17/11 1921 m K I M B A L L SPOONER CUMMINGS, f 30/6 1898. Bosatta i Minneapolis, Minnesota, USA.(2)(3)

VIII.f) GUSTAF LEONARD WERDENHOFF, f 21/9 1848 på Täckhammar i Bärbo sn(Söd.), överflyttade till Nordamerika, kontorist i Minneapolis.(3)

VIII.g) EVALD REINHOLD WERDENHOFF, f 24/4 1851 på Täckhammar i Bärbo sn(Söd.), d ogift 20/8 1916 i Flen. Lantbruksbokhållare vid Vittvik i Tryserums sn 1870-73, vid Marieholm 1873-74 och vid Forsby 1875-88, båda i Eds sn(Kalm.), inspektor på Veckla i Vadsbro sn(Söd.) 1889-92, och på Årsta 1892-24/4 1896, förvaltare på Ljung i likan. sn(Ög.) 24/4 1896, föreståndare för Flens mejeri(Söd.) 24/4 1897.(3)

VII.7) ULRIKA SOFIA WERDENHOFF, f 24/12 1810 på Åna, d ogift 31/10 1846 i Göteborg.(3)

VII.8) GUSTAVA VILHELMINA WERDENHOFF, f 2/5 1813 på Åna, d ogift 1/11 1890 i Skara.(3)

VII.9) CAROLINA JOHANNA WERDENHOFF, f 29/3 1814 på Åna, d änka 26/3 1895 i Stockholm. - G där 3/5 1846 m vaktmästaren hos drätselnämnden i nämnda stad GUSTAF VLADIMIR BJÖRNSTRÖM, f 24/12 1816 i Stockholm.(3)

VII.10) MATILDA SOFIA WERDENHOFF, f 23/6 1816 på Åna, d ogift 12/5 1866 i Skärvs sn(Skarab.).(3)

VII.11) JOHAN VILHELM WERDENHOFF, f 13/10 1818 på Åna, d barnlös 5/8 1889 i Stockholm. Handelsbetjänt i Stockholm, kryddkramhandlare därstädes 1856. - G där 24/9 1854 m HILDA MARIA EVELINA SUNDSTRÖM, f 30/7 1822 i Stockholm, d där 2/3 1884, dtr t slaktarmästaren Johan Fredrik Sundström och Ulrika Charlotta Svedman.(3)

VI.c) BRITA CHARLOTTA WERDENHOFF, f 30/9 1778 på Åna, d där s å 18/12.(3)

V.3) CHARLOTTA WERDENHOFF, 16/7 1728, d änka 20/1 1794 på Måryd i Beatebergs sn(Älvsb.). - G 14/6 1761 i Varvs sn(Skarab.) m styckjunkaren ERIK HÅRD AF SEGERSTAD, nr 17, f 1736.(3)

IV.e) C L A E S JOHAN WERDENHOFF, f 1691 23/7 i Ingermanland, d 2/10 1753 på Segerstorp i Skövde sn. Volontär vid Saviolaks och Nyslotts läns infanteriregemente 1708, fältväbel därstädes s å, fänrik vid Skaraborgs regemente 6/11 1709, löjtnant därstädes 11/7 1711, konfirm.fullm. 13/12 1716, sekundkapten 16/6 1718, regementskvartermästare 11/12 1724, premiärkapten, avsked 30/4 1742. - G i februari 1721 m grevinnan CHARLOTTA POLUS, f 5/9 1689 i Segerstorp, d 15/2 1751 på Segerstorp, dtr t greven, statsrådet (kungliga rådet) o kanslirådet Thomas Polus, adlad, friherre och greve, nr 44, o Margareta Elisabeth Möller.(1)(3)(7)(10)(11)

Barn:

V.1) MARGARETA ELEONORA WERDENHOFF, f 14/5 1725 på Hagestad, i Värings sn(Skarab.), d 1739.(3)(10)

V.2) MÄRTA BEATA WERDENHOFF, f 20/9 1726 på Hagestad, Väring, d där 4/3 1730.(3)(10)

V.3) CHARLOTTA SOFIA WERDENHOFF, f 15/10 1728 på Hagestad, Väring, d där 11/3 1729.(3)(10)

V.4) A N N A EBBA WERDENHOFF, f 9/12 1729 på Hagestad, Väring, d 18/2 1800 på Öhn i Odensåker sn(Skarab.), begravd 25/2 1800 i Odensåker. - G före 1762 m borgmästaren i Skövde, vice häradshövdingen JONAS JUSTUS THORSÉEN, f 28/4 1723, d 6/8 1780 på Öhna i Odensåker, son t häradshövdingen i Vadsbo Leckard Thorséen o Ingeborg Magdalena Aurell.(1)(3)(8)(9)(10)

V.5) CLAES ADOLF WERDENHOFF, f 15/10 1731, d ogift 18/6 1798 på Ön. Underofficer.(3)(10)

IV.f) JAKOB LUDVIG WERDENHOFF, f 2/4 1698, d 12/4 1738 i Yllestads sn(Skarab.). Volontär vid Savolaks och Nyslotts läns regemente 1712, rustmästare därstädes, mönsterskrivare 8/9 1713, fältväbel, sekundfänrik vid Skaraborgs regemente 23/9 1718, premiärfänrik därstädes 30/9 1719.(3)

III.2) ERIK LUDVIG WERDENHOFF, d i augusti 1709. Lärkonstapel vid artilleriet i Nöteborg 1675, kapten vid Vellingks dragonregemente 24/9 1700. - G m sin brorsdotters svägerska HEDVIG AMINOFF i hennes 1:a gifte(G 2:o m majoren vid Savolaks och Nyslotts läns regemente, kommendanten på Nyslott Johan Busch i hans 2:a gifte(G 1:o m Maria Elisabet Lilliesköld, dtr t ryttmästaren Erik Lilliesköld, nr 566, och Christina Örneklou, nr 327), G 3:o m överstelöjtnanten Fromhold von Essen, f 1693, d 1732), dtr t ryttmästaren Johan Fredrik Aminoff, nr 456, och Elisabet von Günthersberch, nr 685.(3)(14)

Dotter:

IV.a) ELISABET WERDENHOFF, f 5/11 1709 på Leislaks i Rantasalmi sn, d 12/8 1792 på Koskis i likan. sn, Finland. - G 18/5 1729 i Lojo sn, Finland, m sin moders syssling, kaptenen CHRISTOFFER ARMFELT, nr 458, f 1696, d 1773.(3)

III.3) JULIANA WERDENHOFF. - G m en löjtnant WERNER.(3)(14)

III.4) MARIA DOROTEA WERDENHOFF, levde änka i rysk fångenskap i Venova, d 1715. - G m ryttmästaren vid karelska fördubblingskavalleriregementet FREDRIK CLEMENTEOFF.(3)(14)

II.b) CLAES VON WERDENHOFF, d barnlös 1683 och slöt således själv sin adliga ättegren, till Gubanitz, kvartermästare vid adelns tjänst i Ingermanland 14/9 1652, adlad s å jämte sina bröder(introducerad 1675 under nr 833), kapten vid Ingermanlands dragonregemente 1657. - G m ANNA DOROTEA KLINGENBERG, som levde änka 1693, dtr t majoren Jöns Eriksson, adlad Klingenberg, nr 360, och hans 1:a fru ? Mannersköld, nr 128.(3)

II.c) LORENTZ VON WERDENHOFF, till Litzeno, major, adlad 22/8 1652 jämte sina bröder(introducerad 1675 under nr 833). - G m CATHARINA ÅKERFELT.(3)

Barn:

III.1) JOST JOHAN WERDENHOFF, löjtnant vid J. J. von Baudemers dragonregemente 29/4 1678, kapten, levde 1696. - G m LOVISA VON ROHR i hennes 1:a gifte(G 2:o m majoren och lagmannen Christian Joakim Schmiedefelt, nr 751, i hans 2:a gifte, f 1672, d 1721), d 19/12 1715 på Luuskala i Karislojo sn, Finland, dtr t överstelöjtnanten Joakim Georg Fredrik von Rohr, natural. von Rohr, nr 807, och hans 1:a fru Christina Cronman, nr 748.(3)

Dotter:

IV.a) CATHARINA SOFIA WERDENHOFF, f 1699, d 23/2 1767 på Domargård i Karis sn, Finland. - G 12/2 1719 på Luuskala m löjtnanten JOHAN HENNING ROSENLINDT, nr 489, f 1688, d 1740.(3)

III.2) CLAES WERDENHOFF, d 1710 av sår erhållna under Viborgs belägring. Kornett vid Viborgs för-dubblingskavalleriregemente 17/12 1700, löjtnant därstädes 16/1 1701, kapten vid Nylands fördubblingsinfanteriregemente 17/6 1703. - G m CATHARINA HELENA VON BANDEMER, levde 1722.(3)

Barn:

IV.a) CLAES JOHAN WERDENHOFF, d ogift 1737 och slöt denna ättegren. Underofficer vid Jämtlands regemente.(3)

IV.b) CATHARINA JOHANNA WERDENHOFF. - G 22/10 1738 i Stockholm m löjtnanten PER GABRIEL STRÅLE AF EKNA, nr 87, f 1700.(3)

III.3) ANNA ELISABET WERDENHOFF. - G m kaptenen OTTO CHRISTER VON SPANDEKOW.(3)

III.4) DOROTEA WERDENHOFF. - G m kaptenen DANIEL KALITIN, nr 1738, f 1666, d 1734.(3)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Henrik von Werdenhoff
|
Jost von Werdenhoff, ryttmästare (1611-1694)
|
Claes Jakob Werdenhoff, överstelöjtnant (1652-1710)
|
Claes Johan Werdenhoff, premiärkapten (1691-1753)
|
Anna Werdenhoff (1729-1800)
|
Anna Charlotta Thorséen (1769-1800)
|
Johan Justus Wennerbom, kronofogde (1799-1892)
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Enligt uppgifter från min farbror Bengt Liliequist.
(2) = Sveriges Adelskalender 1955, s 1138-1139.
(3) = Svenska Adelns Ättartal/Elgenstierna.
(4) = Alexandras farfars mormors morfars mormors farfars farfar.
(5) = Alexandras farfars mormors morfars mormors farfar far.
(6) = Alexandras farfars mormors morfars mormors farfar.
(7) = Alexandras farfars mormors morfars mormors far.
(8) = Alexandras farfars mormors morfars mormor.
(9) = Werdenhoff, Anna Ebba . Född 1729-12-09 i Hagestad, Väring. Död 1800-02-18 i Öhns gård, Odensåker. Begravd 1800-02-25 i Odensåker. Död i bröstfeber. Gift med föregående ana.
(10) = Werdenhoff, Claes Johan. Regementskvartermästare, kapten. Född 1691-07-21 i Ingermanland. Död 1753-10-02 i Segerstorp. Claes Johan Werdenhoff var född i Ingermanland och blev volontär vid Savolaks och Nyslotts infanterireg. 1708 och fältväbel där s.å. Den 6/11 1709 blev fänrik vid Skaraborgs regemente och den 11/7 1711 löjtnant samt. konfirm.fullmäktig 13/12 1716. Den 18/8 1718 utnämndes han till sekundärkapten och den 11/12 1724 till regementskvartermästare. Premiärkaptens avsked 20/1742 "då han hade svår passion i sina ögon och levde i svår fattigdom (av Einar Bensow: "Kungl. Skaraborgs regemtens historia del III", Skara 1956, s. 30 som emellertid anger årtalet till 1722, enligt Elgenstierna dock 1742). Ytterligare uppgifter finns i Bensows arbete del II:"Specifikation på officerarnas meriter som bifogades rapport till konungen": "Löjtnant Klas von Werdenhoff: god officer. I september 1713 hade löjtnant von Werdenhoff kommit i konflikt med landskamreraren Palm ochlandssekreteraren Sparin, varför landshövdingen låtit arrestera honom och sätta honom i vaktmästarekammaren i Lidköping, varest han behandlades sä illa att överste Witting bönföll hos krigskollegium, att han måtte få sättas under regementets vakt. von Werdenhoff hade brutit mot duellplakatet, målet måste gå till hovrätten. Hela officerskåren ställde sin borgen för kamraten blott han bleve befriad från den nesliga arresten under borgarvakt där han led sådan nöd att han höll på att nästan alldeles krepera" ( Krigskoll.R. och brevböcker 1714 i Kr.A.).
Barn:
Werdenhoff, Margareta Eleonora. Född 1725-05-14 i Hagestad i Värings sn (skarab). Död 1739.
Werdenhoff, Märta Beata. Född 1726-09-20 i Hagestad. Död 1730-03-04 i Hagestad.
Werdenhoff, Charlotta Sofia. Född 1728-10-15 i Hagestad. Död 1729-03-11 i Hagestad.
Werdenhoff, Anna Ebba . Född 1729-12-09 i Hagestad, Väring. Död 1800-02-18 i Öhns gård, Odensåker. Begravd 1800-02-25 i Odensåker.
Werdenhoff, Claes Adolf. Underofficer. Född 1731-10-15. Död 1797-06-18 i Öhn, Odensåker (Odensåker C:2). Ogift. Död i vattusot.
(11) = Polus, Charlotta. Född 1689-09-05 i Segerstorp. Död 1751-02-15 i Segerstorp, Skövde sn. Gift 1721 med föregående ana.
(12) = Werdenhoff, Claes Jakob. Överstelöjtnant. Född 1652-07-16. Död 1710-07-10 i Neumünde. Musketör vid livgardet1675 13/8; förare därst. 1652 5/2; fänrik 1677 12/5; löjtnant 1678 18/5; kapten 1681; major vid Savolaks och Nyslotts läns infanterireg 1683 16/1; överstelöjtnant där 1700 30/9; konfirm.fullm. s.å. 17/10; Död 10/7 1710 i Neumünde, troligen i pesten. Gift 1682-12-19 i Stockholm med efterföljande ana.
Barn:
Werdenhoff, Catharina. Född 1684-12-14 i Segerstorp, Skövde s-n.
Werdenhoff, Beata Eleonora. Född 1686. Död 1738-04-08.
Werdenhoff, Apollonia.
Werdenhoff, Carl Julius. Major. Född 1690-02-02. Död 1742-06-08 i Helsinge, Finland. Kungl. Skaraborgs reg. Nr3 Vartofta kompani. Löjtnants indelning. Boställe Åsaka tenhusgården. Karl Julius W.nämnd som innehavar 1712, avsked 4/1714: dömd från tjänsten för begången duell. Nr9 Kungl. Skaraborgs reg.Nr 3 Vartofta komp. Fänriks indelning 1691-1833. Karl Julius W, befodrad 6/111709 till fänrik och hit transpoterad från Albedyls dragonregemante, befodrad 1/11 1711 till 2:e löjtnant.
Werdenhoff, Claes Johan. Född 1691-07-21 i Ingermanland. Död 1753-10-02 i Segerstorp.
Werdenhoff, Jakob Ludwig. Premiärfänrik. Född 1694-04-02. Död 1738-04-12 i Fänriks boställe, Yllestad Rännaregården eller Tomten; Yllestads s-n (Skbg). Volontär vid Savolaks och Nyslotts läns reg 1712, rustmästare därstädes, mönsterskrivare 8/9 1713, fältväbel; sekundärfänrik vid Skaraborgs reg 23/9 1718, premiärfänrik där 30/? 1719. Transporterad till Vartofta komp. 13/1 1731 från fältväbels indelning vid Vilske komp, fänrik.
(13) = Planting-Bergloo, Dorotea Eleonora. Född 1662. Död 1710-06-08. Dog 8/6 1710 i pesten. Gift 1682-12-19 i Stockholm med föregående ana.
(14) = Werdenhoff, Jost . Ryttmästare. Född 1611 i Bremen. Jost von Werdwnhoff, adlad Wefdenhoff, till Schwar i Ingermanland, f. 1611 i Bremen; ryttmästare vidlivländska adelsfanereg:t; adlad 1652 23/8 jämte sina bröder (intr. 1675 under nr 833); död 1694. Gift med efterföljande ana.
Barn:
Werdenhoff, Claes Jakob. Född 1652-07-16. Död 1710-07-10 i Neumünde.
Werdenhoff, Erik Ludwig. Kapten vid Vellingks dragonreg.. Död 1709. Lärkonstapel vid artilleriet i Nöteborg 1675; kapten vid Vellingks dragonreg 24/9 1700; död 1709 i augusti
Werdenhoff, Juliana.
Werdenhoff, Maria Dorothea. Död 1715. Levde änka i rysk fångneskap i Venova. von Göben, Juliana. Död 1687. Gift med föregående ana.

AV WERL. Tillbaka till toppen »

Werl, stad i Westfalen, kretsen Soest. 6.268 in.(1905).(2)

I.1) MATHILDA AV WERL, d 1077. - G m ESIKO AV BALLENSTEDT(SACHSEN-LAUENBURG), greve, d 1059/1060.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.
(2) = Nordisk Familjebok, bd XXXI, sp 1250.

AV WERNBERG. Tillbaka till toppen »

I.1) ADELHEID AV WERNBERG. - G m MEINHER AV SCHLADEN, greve, nämnd 1240-1302.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

AV WERNIGERODE. Tillbaka till toppen »

Wernigerode, stad i preussiska prov. Sachsenvid norra foten av Harz och den lila strömmen Holzemme, 20 km s. v. om Halberstadt. 18.359 inv.(1910).(2)

I.1) ODA AV WERNIGERODE, d 1324/1343. - G 1307 m BURCHARD V AV MANSFELD, greve, f ca 1285, d 1354/1358.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.
(2) = Nordisk Familjebok, bd XXXI, sp 1273.

VICTORIN. Tillbaka till toppen »

Äldste med visshet kände stamfadern Sven, som levde vid medlet av 1500-talet. Om honom och hans förfäder föreligga två olika uppgifter. Enligt några tillhörde hans farfars far Gregers, som borde ha levat i slutet av 1400-talet, släkten Gylta, samt hade sonen Petrus Gregorii, som först var predikaremunk i Skara kloster, tills han 1526 blev kyrkoherde i Segersta i Västergötland. Hans son Nicolaus Petri, d 1587, var även kyrkoherde i Segersta, där han efterträddes först av sin måg Uddo, d 1594, och sedan av son ovannämnde Sveno Nicolai, d 1603. Enligt andra var denne Sven bonde i Segersta sn, samt bror till Jonas Larsson, d 1603, prost i Wånga i Västergötland. Antal kända släktmedlemmar: 144.(1)

I. 1) LARS SEGERSTADIUS, d 1638, komminister i Wånga 1593, kyrkoherde i Segersta 1604. - Gift med KARIN ?.(1)(2)

Barn:

II.a) ELIN LARSDOTTER. - G m HELGE SVENSSON, borgare från Bogesund, vars syster se nedan.(1)

II.b) INGEBORG LARSDOTTER. - G m ERIC PERSSON, d 1667, kyr-koherde i Segersta.(1)

II.c) JONAS VICTORELIUS, d 1682 i Segerstad, kyrkoherde i Segerstad. - G m(sin systers svägerska) ANNA SVENSDOTTER, från Bogesund, d 1682.(1)(3)

Barn:

III. 1) L A R S JONAS VICTORIN, f 1632 i Segerstad, d 1/5 1702 i Skara, fil. mag., lektor och domprost i Skara. Student i Uppsala 1654, var professor Erik Odhelius följaktig på en resa till de varma baden i Ttyskland och blev efter hemkomsten promoverad till magister 1667, v. eloqu. lektor vid Skara gymnasium s.å., konrektor 1668, rektor 1672, prästvigd 1669, lektor i logiken 1673, andra teol. lektor 1686, förste dito 1694 och tillika prost över Göteneds kontrakt, domprost 1699. - Gift 1670 med CATHARINA (KARIN) OMOENIA, f 1648 i Skara, d 1723 i Skara, dtr t biskopen i Skara Anders Omoenius o Elisabeth Gunnarsdotter Bergin.(1)(4)(24)

Barn:

IV. a) ANDERS (A N D R E A S) VICTORIN, d.ä., f 29/1 1671 i Skara, d 30/3 1751 i Fågelås. Student i Uppsala 1692, fil. magister 1700 och antog s.å. kondition hos den lärde professor Norman, lämnade Uppsala efter den svåra branden 1702, förordnades till domk.-syssloman i Skara 1703, rektor vid Skara skola 1705, lektor i grekiska språket 1706, riksdagsman 1720, kyrkoherde i Ffågelås 1721, tillträdde 1722 och hedrades s.å. med proste-titel, kontraktsprost 1724, praeses vid prästmötet 1727. - G 11/4 1705 m ELISABETH BJERCHENIA, f 8/9 1687, d 2/8 1782 i Heddeholm, Daretorps sn, dtr t prosten i Götened Sven Bjerchenius d.y. o h h Anna Maria Ehrengren.(1)(5)(23)(24)

Barn:

V.1) FREDRICA VICTORIN, f 1707, d ogift 1787.(1)(23)

V.2) SVEN VICTORIN, f 1708, d 1758, 3:e predikant i Fröjered. - G m(sin farfars brorsdotters dotter) CHRISTINA ELISABETH SCARÉN, dtr t kyrkoherden i Varv Johan Scarén o h h Anna Victorin.(1)(23)

Barn:

VI.a) MARIA ELISABETH VICTORIN, f 1742, d 1764. - G 1762 m ANDERS TIDMARK, f 1729, d 1794, komminister i Skara, kyrkoherde i Segersta.(1)

VI.b) CARL VICTORIN, f 1768(?), student i Uppsala.(1)

VI.c) LARS VICTORIN.(1)

V.3) ANNA MARIA VICTORIN, f 1712, d barnlös. - G 1756 m GUSTAF HELÉN, f 1712, d 1789, kamrer, brukspatron.(1)(23)

V.4) E L I S A B E T H CATHARINA VICTORIN, f 1713 i Fogelås, d 1765 i Segerstad. - Gift 1736 med OLOF LIDBORG, f 1693, d 1781, fil. mag., prost i Segersta, son t Sven Lidborg, rådman i Lidköping.(1)(6)(22)(23)

V.5) MARGARETA VICTORIN, f 1715, d ogift.(1)(23)

V.6) LARS VICTORIN, f 1718, d 1762, lantbrukare på Remmatorp i Sjogersta sn(Västergötland).(1)(23)

V.7) HELENA VICTORIN, f 1721, d 1815. - G 1747 m ANDERS HESSELIUS, f 1712, d 1777, fil mag, prost i Dala.(1)(23)

V.8) HEDVIG VICTORIN, f 1723, d ogift.(1)(23)

V.9) ANDERS VICTORIN, f 1728, d 1782, brukspatron på Stjernfors(Västmanland), assessor. - G 1755 m ULRICA SOPHIA HALENIUS(HALLENCREUTZ), f 1736, d 1795.(1)(7)(23)

Barn:

VI.a) ULRICA LOVISA VICTORIN, f 1756, d 1825. - G 1776 m DETLOF HEIJKENSKJÖLD, f 1751, d 1824, brukspatron på Hellefors(Västmanland), bergsråd, KWO, RNO.(1)(8)

VI.b) ENGELBERT VICTORIN, f 1758, d späd.(1)

VI.c) CATHARINA CHARLOTTA VICTORIN, f 1759, d ogift.(1)

VI.d) MARIA FREDRICA VICTORIN, f 1761, d 1849. - G 1780 m NILS REINHOLD CEDERBORGH, f 1742, d 1827, assessor, brukspatron, ägare av Bohr, Röfors, Dalkarlshyttan m m(Västmanland).(1)(9)

VI.e) ELISABETH MARGARETA VICTORIN, f 1763. - G 1787 m(sin farfars brosdotters son) JOHAN MAGNUS CASSEL, f 1754, d 1807, landssekreterare i Närke, lagman, son av brukspatron Erland M. Cassel o h h Brita Wendela von Gertten, f Victorin.(1)(10)

VI.f) BEATA SOPHIA VICTORIN, f 1764, d späd.(1)

VI.g) HEDVIG GUSTAVA VICTORIN, f 1766, d ung.(1)

VI.h) EVA ELEONORA VICTORIN, f 1769, d ung.(1)

V.10) CARL VICTORIN, f 1731, d 1746 i England.(1)(23)

IV.b) JONAS VICTORIN, f 1672, d 1706 i Wolhynien, krigskommisarie i Polen.(1)(24)

IV.c) JOHAN VICTORIN, f 1674, d 1757, brukspatron på Qvarn(Östergötland). - G 1:o 1701 m SARA ELISABETH (L I S A) MATTON, f 1681, d 1726. - G 2:o 1729 m(sin mågs syster) ELEONORA MONTGOMERY, d barnlös 1733. - G 3:o 1743 m(sin mågs syster) ANNA MARIA VON GERTTEN, f 1712, d 1766.(1)(11)

Barn i 1:a giftet:

V.1) JOHANNA CATHARINA VICTORIN, f 1702, d omkr. 1735. - G 1719 m ERNST CHRISTOPHER WENDEL, f 1694, d 1757, kapten.(1)

V.2) DANIEL LORENTZ VICTORIN, f 1704, d i England(hos sin farbror Lars).(1)

V.3) ANNA MARIA VICTORIN, f 1705, d 1790. - G 1727 m CARL GUSTAF MONTGOMERY, f 1690, d 1763, major, RSO.(1)

V.4) BRITA WENDELA VICTORIN, f 1711, d 1776. - G 1:o 1738 m CARL BENGT VON GERTTEN, f 1708, kornett. - G 2:o 1753 m ERLAND M(AGNUSSON) CASSEL, f 1723, d 1779, brukspatron.(1)

V.5) SARA ELISABETH VICTORIN, f 1715, d 1739. - G 1736 m ANDERS BARCHAEUS, f 1706, d 1775, brukspatron på Fagersta.(1)(12)

V.6-9) 2 söner & 2 döttrar, döda före modern.(1)

Barn i 3:e giftet:

V.10) JOHAN CARL VICTORIN, f 1744, d 1828, brukspatron på Qvarn. - G 1:o 1775 m CHRISTINA BROMANDER, d 1780. - G 2:o 1783 m WENDELA MARIA BRAAD, f 1766, d 1809, dtr t assessor Christopher Henric Braad o h h Maria Christina Westerberg.(1)(13)(14)

Barn i 1:a giftet:

VI.a) JOHAN GUSTAV VICTORIN, f 1775, d ogift 1806, grosshandlare i Göteborg.(1)

VI.b) CARL MAGNUS VICTORIN, f 1776, d 1847, vice häradshövding, borgmästare i Nora, bergsfogde, riksdagsman. - G 1:o 1811 m CHRISTINA J O H A N N A NORSTRÖM, f 1791, d 1821. - G 2:o 1822 m CATHARINA ULRICA (U L L A) WELIN, f 1802, d 1837.(1)

Barn i 1:a giftet:

VII.1) C A R L JOHAN VICTORIN, f 1812, d 1884, bergsfogde i Nora, bankkassör. - G m LOVISA ANDERSSON, f 1828 i Linde, bor i Stockholm.(1)

Barn:

VIII.a) CARL VICTORIN, f 1850, d ogift 1891, handelsagent i Stockholm.(1)

VII.2) JACOBINA ELISABETH VICTORIN, f 1813, d 1815.(1)

VII.3) CHRISTINA C A R O L I N A VICTORIN, f 1816, d 1870. (1)

VII.4) PER AUGUST VICTORIN, f 1817, d 1841.(1)

VII.5) NILS W I L H E L M VICTORIN, f 1819, bankdirektör i Örebro, f d handlanden i Nora och brukspatron. - G 1846 m EMELIE M A T H I L D A SUNDELL, f 1821.(1)(15)

Barn:

VIII.a) C A R L MAGNUS VICTORIN, f 1847, grosshandlare i Stockholm. - G 1873 m H I L M A ELVIRA ANDERSSON, f 1850, från Motala.(1)

Barn:

IX.1) NILS VICTORIN, f 6/11 1875 i Stockholm, utex fr tekn högsk 1898, löjtn i väg- och vattenbyggnadsk 1904, avd: ing v Pålsboda-Örebro järnv:byggn, tf baning v stat järnv 1901, baning v Gävle-Dala järnv 1902-06, deläg i ing firm Unander & Jonson 1906-08, led o sakkunn i Sthlms stads kommunik:komm 1908-12, led av Södertäljekomm 1911. - G m GERTRUD MARGARETA LAGERGREN, dtr t godsägare Uno Lagergren, Hammar.(1)(16)

IX.2) HILDUR VICTORIN, f 1879.(1)

IX.3) ELSA M A R G A R E T A VICTORIN, f 1886.(1)

VIII.b) A N N A MATHILDA VICTORIN, f 1849. - G 1876 m SELIM NORDSTRÖM, f 1843, handlanden i Nora.(1)

VIII.c) EMELIE M A R I A VICTORIN, f 1850, lärarinna i Örebro.(1)

VIII.d) HEDVIG A L T H E A VICTORIN, f 1852, d 1857.(1)

VIII.e) WILHELM OSCAR VICTORIN, f 1854, d 1857.(1)

VIII.f) I N G E B O R G CAROLINA VICTORIN, f 1857, d 1859. (1)

VIII.g) H E N R I C LEONARD VICTORIN, f 1858, student, utgivare av Dalaposten i Falun 1883-85, nu medarbetare i Nya Dagligt Allehanda, bor i Stockholm.(1)

VIII.h) J U L I A WILHELMINA VICTORIN, f 1860. - G 1887 m SIGURD ERICSON, f 1857, löjtnant vid Dal reg, äger och bebor Carlborn i Dalarna(addr Falun).(1)

VIII.i) E L L E N CHRISTINA VICTORIN, f 1863.(1)

VII.6) F R E D R I C MAGNUS VICTORIN, f 1828, d 1873, häradsskrivare i Nora fögderi. - G 1855 m MARIA M A T H I L D A ENESTRÖM, f 1835, bor i Norrköping.(1)

Barn:

VIII.a) M A R I A CATHARINA VICTORIN, f 1856, bor i Norrköping.(1)

VIII.b) E R N S T PHILIP MAGNUS VICTORIN, f 1858, ingenjör, verkmästare vid Hellebräcke klädesfabrik i Danmark.(1)

VIII.c) H E N R I C FREDRIC VICTORIN, f 1859, handelsagent i Stockholm.(1)

VIII.d) C A R L WILHELM VICTORIN, f 1860, d 1862.(1)

VIII.e) ULRICA A U G U S T A WILHELMINA VICTORIN, f 1862, bor i Norrköping.(1)

VIII.f) JOHANNA CAROLINA (H A N N A) VICTORIN, f 1863, bor i Norrköping.(1)

VIII.g) S V E N JACOB VICTORIN, f 1866, kontorist i New York.(1)

VII.7) H E R M A N LUDVIG VICTORIN, f 1825, bor i Örebro.(1)

VI.c) ERIC WILHELM VICTORIN, f 1777, d 1781.(1)

VI.d) MARIA CHARLOTTA VICTORIN, f 1785, d 1815. - G 1804 m CARL ULRIC BERGENSTRÅLE, f 1778, d 1845, kapten.(1)

VI.e) HENRIC WILHELM VICTORIN, f 1788, d 1789.(1)

VI.f) PER HENRIC VICTORIN, f 1790, d 1857, brukspatron på Qvarn. - G 1828 m(sin mors systerdotter) HEDVIG LOVISA WESTRING, f 1804, d 1864.(1)

Barn:

VII.1) J O H A N FREDRIC VICTORIN, f 1831, d 1855, student, framstående zoolog.(1)

VII.2) CARL H E N R I C VICTORIN, f 1832, d 11/10 1866, vice häradshövding, brukspatron på Qvarn. - G 1858 m E M M A MARIA ECKERSTRÖM, f 1835, äger, tillsammans med sina barn, och bebor Qvarn i Östergötland(addr Borensberg).(1)

Barn:

VIII.a) J O H A N CARL VICTORIN, f 1860, lantbrukare, äger och bebor Elgmyra i Östergötland(addr Borensberg). - G 1885 m H I L M A MARTHILDA BYSTEDT, f 1862.(1)

Barn:

IX.1) ANNIE VICTORIN, f 1886.(1)

IX.2) HARALD HENRIC VICTORIN, f 1889.(1)

VIII.b) ERNST HENRIC VICTORIN, f & d 1862.(1)

VIII.c) H E N N Y NATHALIA VICTORIN, f 1864. - G 1886 m PER ORRE, f 1851, vice häradshövding, auditör i 1:a livgren. reg., bor i Linköping.(1)

VIII.d) G E R D A MARIA HENRICA VICTORIN, f postuma 3/11 1866, bor på Qvarn.(1)

VII.3) ERIC GABRIEL VICTORIN, f 1834, d 1835.(1)

VII.4) AXEL RICHARD VICTORIN, f & d 1835.(1)

VII.5) CHRISTOPHER AUGUST VICTORIN, f & d 1837.(1)

VII.6) T H U R E OTTO VICTORIN, f 1839, d 1859 på Madeira. (1)

VII.7) PER ARVID VICTORIN, f 1843, d 1865.(1)

VI.g) ANNA JACOBINA SOPHIA (J A C Q U E T T E) VICTORIN, f 1791, d 1865.(1)

VI.h) ADOLPH WILHELM VICTORIN, f 1792, d 1809.(1)

VI.i) ULRICA MARGARETA L O V I S A VICTORIN, f 1795, d 1876. - G 1845 m CARL ERIC AXENBORG, f 1784, d 1857, med & fil d:r, kir m:r, fältläkare, RWO.(1)

VI.j) FREDRICA E L E O N O R A VICTORIN, f 1799, d 1863.(1)

VI.k) WENDELA A L T H E A CHRISTINA VICTORIN, f 1800, d 1877. - G 1835 m C H R I S T I A N WALDEMAR ROSENBLAD, f 1802, d 1860, kapten.(1)

V.11) GUSTAF WILHELM VICTORIN, f 1747, d 1750.(1)

V.12) ANNA VICTORIN, f 1748, d 1810. - G 1767 m LARS JOHAN HALLENCREUTZ, f 1738, d 1789, brukspatron på Wedevåg.(1)

V.13) ERIC GUSTAF VICTORIN, f 1750, d 1809, kvartermästare vid Östg. kav.(1)

IV.d) ANNIKA (A N N A) VICTORIN, f 1675 i Skara, d 1747. - G 1697 m LARS ODHELIUS, f 1664, d 1721, fil m:r, prost i Flo, son av Thore Odhelius, kyrkoherde i Jung, o h h Sara Lechander.(1)(17)(24)

IV.e) ELISABETH VICTORIN, d 1721. - G m SVEN TIDENIUS, f 1664, d 1728, fil mag, prost i Hofva.(1)(24)

IV.f) LARS VICTORIN, f 1680 i Skara, d ogift 1753, köpman i London, förvärvade ansenlig förmögenhet, av vilken han gav 4.000 pund till Upsala akademi & Västgöta nation där.(1)(24)

IV.g) HELENA VICTORIN, f 1684 i Skara, d 1721. - G 1705 m SVEN NORING, f 1662, d 1723, fil mag, prost i Larf.(1)(24)

IV.h) CATHARINA VICTORIN, d 1720 i Bällefors. - G m BENGT TORNER, f 1678, d 1730, prost i Bellefors.(1)(24)

IV.i) MARIA VICTORIN, d ogift.(1)(24)

III.2) SVEN JONSSON (VICTORIN), bonde i Broddetorp. - G m LISKEN HANSDOTTER.(1)

III.3) PETER JONSSON (VICTORIN), d som studerande.(1)

III.4) MARGARETA JONSDOTTER (VICTORIN). - G m BRYNTE RAHM, kronolänsman.(1)

III.5) JONAS JONSSON (VICTORIN). - G m BRITA HANSDOTTER.(1)

III.6) MAGNUS JONSSON (VICTORIN), bonde i Segersta. - G m MÄRTA ?, från Danmark.(1)

Barn:

IV.a) JONAS SEGERSTEDT, f 16(70), d 1713, fil mag, kyrkoherde i Slöta. - G 1703 m CATHARINA ELISABETH FRÖLICH, d 1711.(1)

III.7) ANDERS VICTORIN, f 1650, d 1714, kyrkoherde i Segersta. - G m INGEBORG BOHM, i hennes 2:a gifte(G 1:o m Jonas Lutterberg), d 1722.(1)

Barn:

IV.a) JOHAN VICTORIN, f 1684, d 1725, kyrkoherde i Segersta. - G 1712 m BRITA THORBERNSDOTTER BERGMAN.(1)

Barn:

V.1) WILHELM C A R L VICTORIN, f 1712, d 1793, teol d:r, fil mag, lektor i Skara, prost i Lidköping. - G 1:o 1750 m MARGARETA JUSLENIUS, f 1725, d 1781. - G 2:o 1785 m BRITA CATHARINA ALIN, i hennes 2:a gifte(G 1:o m Nils Sandberg, f 1726, d 1783, kyrkoherde i Wing), f 1741, d 1803.(1)(18)

V.2) ANDERS VICTORIN, f 1715, d 1784, fil mag, prost i Fogelås, riksdagsman. - G 1752 m MARIA BILLMARK, f 1730, d 1814.(1)

Barn:

VI.a) CHRISTIANA M A R G A R E T A VICTORIN, f 1754, d 1820. - G 1776 m ERIC AFZELIUS, f 1740, d 1795, teol d:r, fil mag, lektor i Skara, prost i Mariestad, LNO.(1)(19)

VI.b) ULRICA VICTORIN, f 1757, d 1774.(1)

V.3) ANNA MARGARETA VICTORIN, f 1716, d 1789. - G 1747 m ERIC SAHLEFELT, f 1712, d 1757, löjtnant.(1)

V.4) CHRISTINA JULIANA VICTORIN, f 1719. - G m MAGNUS GLIMMING, tullinspektör i Skövde.(1)

V.5) MARIA VICTORIN. - G m ANDERS ? i Thorsäter i Berg sn(Västergötland).(1)

V.6) JONAS VICTORIN, f 1725, d 1790, fil mag, prost i Fägered. - G 1:o 1766 m JOHANNA CATHARINA DRYSÉN, f 1737, d 1776. - G 2:o 1776 m CATHARINA GRANDELL, f 1745, d 1824.(1)

Barn i 1:a giftet:

VI.a) BRITA MARIA VICTORIN, f 1768, d 1788.(1)

VI.b) JONAS VICTORIN, f 1769, d 1828, komminister i Alingsås(och tillika skicklig urmakare). - G 1796 m ANNA MARGARETA HERWEGHR, f 1771, d 1832.(1)

Barn:

VII.1) ULRICA CATHARINA VICTORIN, f 1797. - G m en bonde.(1)

VII.2) ANNA MARIA VICTORIN, f 1799. - G m en skomakare.(1)

VII.3) HEDVIG MARGARETA VICTORIN, f 1804. - G m en bonde.(1)

VII.4) JOHANNA FREDERICA VICTORIN, f 1805. - G m CARL ÖBERG, gördelmakare i Alingsås.(1)

VII.5) JONAS VICTORIN, f 1806, d 1813.(1)

VII.6) A N D E R S WILHELM VICTORIN, f 1810, d 1892, urfab-rikör i Alingsås och 1838 i Jönköping. - G 1835 m PETRONELLA G U S T A V A LUNDH, f 1811, d 1885.(1)

Barn:

VIII.a) SOPHIE VICTORIN, f 1840. - G 1:o m urmakare FRYKSELL i Falköping. - G 2:o m LARS PETER HENDÉN, skomakarmästare och lantbrukare, bor i Wilska Kleva.(1)

VI.c) JOHAN W I L H E L M VICTORIN, f 1774, d 1832, kronofogde i Höjentorps fögderi(Västergötland), assessor. - G 1794 m ANNA SOPHIA SUNDELL, f 1770, d 1835.(1)

Barn:

VII.1) W I L H E L M FABIAN VICTORIN, f 1795, d 1859, här-adsskrivare i Leckö fögderi(Västergötland). - G 1822 m MARGARETA ELISABETH WENNERBERG, f 1801.(1)

Barn:

VIII.a) O L O F WILHELM VICTORIN, f 1822, stads- och hamningenjör i Uddevalla. - G 1857 m GUSTAVA STRÖMBOM.(1)

Barn:

IX.1) E L V I R A ELISABETH VICTORIN, f 1858. - G m skatteexekutorn ? SJÖBLOM i Göteborg.(1)

IX.2) C A R L WILHELM VICTORIN, f 1859, d 1871.(1)

IX.3) A N N A AUGUSTA VICTORIN, f 1861. - G m folkskollärare ? GISSLOW.(1)

IX.4) M A R I A MATHILDA VICTORIN, f 1864.(1)

IX.5) C E C I L I A CATHARINA VICTORIN, f 1866, vistas i Nord-Amerika.(1)

IX.6) E R N S T VITALIS VICTORIN, f 1870, ingenjör, vistas i Nord-Amerika.(1)

IX.7) W A L F R I D THEODOR VICTORIN, f 1875, vistas i Nord-Amerika.(1)

IX.8) G E R D A GUSTAVA VICTORIN, f 1877.(1)

VIII.b) CATHARINA SOPHIA E L I S A B E T H VICTORIN, f 1825, d 1847.(1)

VIII.c) MARIA LOVISA E M I L I A VICTORIN, f 1828. - G m JOHAN HAGELIN, fanjunkare, bor på Häggened i Råda sn i Västergötland.(1)

VIII.d) FRANS ANSGARIUS JONAS A U G U S T VICTORIN, f 1830, d 1851.(1)

VIII.e) HEDVIG BIRGITTA A U G U S T A VICTORIN, f 1833.(1)

VIII.f) C A R L ANDERS JOHAN VICTORIN, f 1836, stationsinspektör i Stockholm.(1)

VII.2) W I L H E L M I N A JOHANNA VICTORIN, f 1799, d 1875. - G 1821 m CARL JOHAN PETTERSSON, f 1797, d 1865, häradsskrivare i Vartofta fögderi(Västergötland).(1)(20)

IV.b) ANNA VICTORIN. - G 1711 m JOHAN SCARÉN, f 1677, d 1740, kyrkoherde i Hvarf(Västergötland).(1)(21)

IV.c) ERIC VICTORIN, d ogift 1755, med dr, brunnsläkare vid Loka(Västmanland).(1)

IV.d) PETER VICTORIN, f 1690, d ogift 1764 på Skäggatorp i Händene sn(Västergötland), vice häradshövding.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Lars Segerstadius, komminister ( ? -1638)
|
Jonas Victorelius, kyrkoherde ( ? -1682)
|
Lars Victorin, lektor, domprost (1632-1702)
|
Andreas Victorin, lektor, prost riksdagsman (1671-1751)
|
Elisabeth Victorin (1713-1765)
|
Anna Lidborg (1741-1827)
|
Jonas Mellin, prost (1768-1843)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Svenska Ättartal 1892, s 500-512.
(2) = Alexandras farfars mormors mormors farmors morfars farfars far.
(3) = Alexandras farfars mormors mormors farmors morfars farfar.
(4) = Alexandras farfars mormors mormors farmors morfars far.
(5) = Alexandras farfars mormors mormors farmors morfar.
(6) = Alexandras farfars mormors mormors farmors mor.
(7) = Hennes föräldrar, se 7:164 vid 6)5 Ulr. Djurberg.
(8) = Se 7:48.
(9) = Deras sondotter, gift Lundström, se 4:179.
(10) = Av samma släkt som finns införd 2:115.
(11) = Hennes mormor Anna Christina Slatte kan härledas från många gamla släkter.
(12) = Se 7:110.
(13) = Svenska Ättartal 1889, s 162.
(14) = Han reste 14 år i Asien och var 1748-62 anställd hos Ostindiska kompaniet som superkargör och dispaschör. Bodde sedan i Norrköping och på Kårsäter, som litterär samlare. Utgav resebeskrivningar och efterlämnade handskrifter, bland annat samlingsverket "Ostrogothia Literata".(13)
(15) = Hennes morfars föräldrar Johan Nordahl & Christina C h a r l o t t a Brandel, se 4:62.
(16) = Vem är det? 1912, s 313.
(17) = Svenska Ättartal 1893, s 314.
(18) = Alin svärmor till Carl Thyselius, se 4:266, genom sitt 1:a gifte.
(19) = Se 7:60.
(20) = Dotter gift Millqvist, se Svenska Ättartal 1889, s 350.
(21) = Dotter, se ovan.
(22) = Victorin, Elisabeth Cathrina. Född 1713 i Fågelås. Död 1765 i Segerstad. Uppgifter om Elisabeth Victorin finns i J.F.Mellins bok om Hångsdala församling. Gift 1736 (W) med föregående ana. (23) = Victorin, Andreas, d.ä.. Kyrkoherde i Fogelås. Född 1671-01-29 i Skara. Död 1751-03-30 i Fågelås. Mag Andreas Victorin, son av domprosten Lars Victorin, f. i Skara d.29 jan 1671; blef student i Uppsala 1692, magister 1700 och antog s.å. kondition hos den lärde professor Norman; lemnade Uppsala efter den svåra branden 1702; förordnades till domk.-syssloman i Skara 1703; rektor vid skolan 1705; lektor i grekiska språket 17066, riksdagsman 1720; kyrkoherde i Fogelås 1721, tilltr. 1722 och hedrades s.å. med proste-titel; kontraktsprost 1724; praeses vid prestm. 1727. Död den 30 mars 1751, sedan han under de 2:ne sista åren af sin lefnad varit blind och sängliggande. Han berömmes för mycken lärdom, i synnerhet i filologien och grekiska litteraturen. Tryckta skrifter: En gratulationsskrift på grekisk vers till biskop Spegel då han promoverades till teol. doktor 1693. Flera mindre arbeten på grekiska. Höll 1692 en oratio valedictoria på Skara gymnasium: "de scolae et gymn. Scarenai." (Barn V:28, s , Far VII:109, s , Mor VII:110, s ) Gift 1705 med efterföljande ana.
Barn:
Victorin, Fredrika. Född 1707. Död 1787. Ogift
Victorin, Sven. tredje pred. i Fröjered. Född 1708. Död 1758.
Victorin, Anna Maria. Född 1712.
Victorin, Elisabeth Cathrina. Född 1713 i Fågelås. Död 1765 i Segerstad. (Se V:28, s ).
Victorin, Margareta. Född 1715. Ogift
Victorin, Lars. Född 1718. Bodde på Remmatorp i Sjogerstad utan tjenst
Victorin, Helena. Född 1721.
Victorin, Hedvig. Född 1723. Död ogift
Victorin, Anders. Brukspatron på Stjernforss, assessor. Född 1728. Död 1782 (W).
Victorin, Carl. Född 1731. Död 1746 i England. VI:56 mm fm mm Bjerchenia, Elisabeth Svensdotter. Född 1687-09-08. Död 1782-08-02 i Hedeholm, Daretorps fg.(Fågelås?). Har skänkt 200 d:r smt till ett stipendium vid Skara skola 1770 (Barn V:28, s , Far VII:111, s , Mor VII:112, s ) Gift 1705 med föregående ana.
(24) = Victorin, Lars. Domprost och lektor i Skara. Född 1632 i Segerstad. Död 1702-05-01 i Skara. Mag. Lars Victorin, son av kyrkoherden Jonas V. i Segerstad, född där 1632; stud.i Uppsala 1654; var professor Erik Odhelius följaktig på en resa till de varma baden i Tyskland och blef efter hemkomsten promoverad till magister 1667; v. eloqu. lektor vid Skara gymn.så.; konrektor 1668, rektor 1672; prestv. 1669; lektor i logiken 1673; andra teol.lektor 1686; förste d:o 1694 och tillika prost över Göteneds kontrakt; domprost 1699. Död efter en kort tids sjukdom d.1 maj 1792, nära 70 år gammal. Mag. Lars Victorin synes varit en mild och saktmodig man, som ringa deltog i de strider, hvilka vid denna tid föreföllo i konsistorium. Kort före sin död lärer han blifvit utnämnd till biskop, men dog innan fullmakten hann utfärdas. (Barn VI:55, s , Far VIII:217, s , Mor VIII:218, s ) Gift med efterföljande ana.
Barn:
Victorin, Maria.
Victorin, Anders. Prost i Fogelås.
Victorin, Jonas. Krigskommisarie. Död 1706.
Victorin, Elisabeth. Död 1721.
Victorin, Andreas, d.ä.. Född 1671-01-29 i Skara. Död 1751-03-30 i Fågelås. (Se VI:55, s ).
Victorin, Annika. Född 1675 i Skara.
Victorin, Lars. Köpman i London. Född 1680 i Skara.
Victorin, Helena. Född 1684 i Skara. Död 1721 i Larv.
Victorin, Cathrina. Död 1720 i Bällefors. VII:110 mm fm mf m Oemenia, Catharina (Karin). Född 1648 i Skara. Död 1723 i Skara (Disbyt 08900). (Barn VI:55, s , Far VIII:219, s , Mor VIII:220, s ) Gift med föregående ana.

AV VIENNOIS. Tillbaka till toppen »

Vienne, huvudstad i franska dep. Isère, vid västra stranden av Rhone, som där upptar Gère, 31 km s. om Lyon. Vienne var huvudstad i det första och andra burgundiska riket, senare i ett grevskap(Viennois), som Ludvig XI förenade med Dauphiné.(2)

I.1) GUIGUES IX DAUPHIN AV VIENNOIS, d 1162. - G m BEATRICE AV MONFERRATO.(1)

Dotter:

II.a) BEATRICE AV VIENNOIS, f 1161, d 16/12 1228 i Chateau de Vizille. Dauphinée. - G 1/9 1183 i St Gilles m HUGO III AV BURGUND, hertig, f 1148, d 25/8 1192 i Tyrus.(1)

Tillhör släkten:

I.1) MATHILDE D´ALBON AV VIENNOIS, levde 1145. - G 1123 m AMEDEO III AV SAVOJEN, greve, f 1095, d 30/8 1148 i Nicosia.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.
(2) = Nordisk Familjebok, bd XXXII, sp 324-326.

VIETINGHOFF. Tillbaka till toppen »

Adliga ätten Fitinghoff, N:o 220. Westfalisk adlig släkt von Vietinghoff, känd sedan 1230, i Livland från 1300-talets mitt. Introducerad 1634. Antal kända släktmedlemmar: 1.(1)(3) embed HP.PrecisionScanLT.1 Object1 Adliga ätten Fitinghoff, N:o 220.(3)

I. 1) KRISTINA VON VIETINGHOFF. - Gift med HANS WIJNMAN(BIELKENSTIERNA).(1)(2)

Tillhör släkten:

I.1) OTTO PER JOHAN FITINGHOFF, sjökapten. - G 3:e m MARIA ERIKA WERTIN.(3)

Son i gifte(1-2):

II.a) LUDVIG NICOLAUS FITINGHOFF, grosshandlare. - G m BERTÉA CHRISTINA LANNER.(3)

Söner:

III.1) OTTO JOHAN LUDVIG FITINGHOFF, civilingenjör. - G m ROSA PALFERNA MARTIN.(3)

Son:

IV.a) LOUIS FITINGHOFF, f 20/6 1900, ingenjör. (Los Angeles, California, USA). - G m NN.(3)

III.2) BROR WILLGOTT FITINGHOFF, grosshandlare, d 1937. - G 1899 m L I S A MARIA LANNGE, f 15/11 1880. (Lidingö).(3)

Son i 3:e giftet:

II.b) OTTO MAGNUS FITINGHOFF, rektor, d 1943. - G 1901 m GERDA MARIA BJÖRKLUND, f 9/1 1879. (Umeå).(3)

Barn:

III.1) GERDA M A R G A R E T H A FITINGHOFF, f 7/7 1902. - G 18/4 1935 m OLOF J A N N E ÅSLUND, f 20/2 1910, busschaufför. (Idre).(3)

III.2) E I N A R MAGNUS FITINGHOFF, f 7/8 1904, dövstumlärare. (Stockholm). - G 10/6 1928 m S I G N E HELENA NYLANDER, f 26/12 1901, dövstumlärarinna.(3)

III.3) ASTRID WILHELMINA I N G E B O R G FITINGHOFF, f 23/10 1908, rektor. (Umeå).(3)

III.4) OTTO GEORG FITINGHOFF, f 27/10 1911, skyddskonsulent i trettonde distriktet. (Östersund). - G 1:o 1941-1947 m BRITA THERÈSE KLINGBERG. - G 2:o 9/12 1948 m E L S A ANNA SOFIA HOLMGREN, f 5/1 1916.(3)

Barn i 1:a giftet:

IV.a) GUDRUN FITINGHOFF, f 4/9 1944, stiftsjungfru.(3)

Barn i 2:a giftet:

IV.b) CARL G R E G E R FITINGHOFF, f 15/4 1950.(3)

IV.c) CARL M A G N U S FITINGHOFF, f 14/12 1952.(3)

III.5) BERTIL WILLGOTT FITINGHOFF, civilekonom, d 1945. - G 1940 m ALMA B R I T T A ALFINA HALLDÉN, f 31/10 1920, småskollärarinna. (Stockholm).(3)

Barn:

IV.a) L E O N WILLGOTT FITINGHOFF, f 30/3 1942.(3)

IV.b) BRITTA S I B Y L MARIA MATILDA FITINGHOFf, f 10/11 1943, stiftsjungfru.(3)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Kristina von Vietinghoff
|
Klaus Hansson Wijnman, amiral (1400/1500-talet)
|
Hans Claesson(Bielkenstierna), riddare, riksråd (1500-talet)
|
Kerstin Hansdotter (levde änka 1622)
|
Maria Stiernsköld (1600-talet)
|
Göran Stierna, assessor (161(1)-1652)
|
Christina Stierna (död före 1687)
|
Margareta Hierta (före 1687-1743)
|
Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787)
|
Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793)
|
Ulrika Stierngranat (1785-1845)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Svenska Adelns Ättartal/Elgenstierna.
(2) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars mormors farfars mor.
(3) = Sveriges Adelskalender 1955, s 287-288.

AV WILDBERG. Tillbaka till toppen »

I.1) ELISABETH AV WILDBERG, d 1220. - G m POPPO VII AV HENNEBERG, greve.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

WINBERG. Tillbaka till toppen »

I.1) NILS WINBERG, f 22/8 1764 i Vanstad, Hjärnarp sn, d 1821, torpare i Bialitshuset, Vanstad, Hjärnarp sn. Ryttarre i Vanstad. - G m LUSSE ANDERSDOTTER, f 31/10 1765 i Harnacka, Hjärnarp sn.(5)(6)(7)(9)

Barn:

II.a) PER WINBERG, f 21/5 1791 i Vanstad, Hjärnarp sn.(7)

II.b) ANNA NILSDOTTER WINBERG, f 24/4 1794 i Vanstad, Hjärnarps sn, d 16/11 1831 i Nya Dalahuset, Solberget, Hjärnarps sn, 41 år gammal.- G 21/4 1820 i Hjärnarp m(i hans 1:a gifte) MÅRTEN NILSSON BRYNOLF, f 11/11 1792 i Vanstads Skogshus, Hjärnarps sn, döpt 18/11 1792 i Hjärnarps sn, d 6/4 1850 i Hjärnarps sn, 57 år gammal. Husar SH-07-0028-1812 Brynolff i Nya Dalahuset under Solberget, Hjärnarp.(1)(2)(3)(4)

II.c) ANDERS WINBERG, f 10/3 1797 i Vanstad, Hjärnarp.(8)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Nils Winberg i Bialitshuset, Vanstad, Hjärnarp (1764-1821)
|
Anna Nilsdotter Winberg (1790-1831)
|
Nils Mårtensson Ljunggren, husar, klockare (1822- )
|
Lydia Ljunggren (1865-1916)
|
Eric Liliequist, 1:e länsnotarie (1894-1972)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


Källor:

(1) = Enligt Knut E r i c Liliequists tidigare efterforskning.
(2) = Boende hos dem var änkan Anna, f 24/1 1767, levde ännu 1826. Hur var hon släkt?.(1)
(3) = Alexandras farfars farmors farfars mor.
(4) = Antagen 1812-01-31, avsked transport 1834-09-06 till 05-0028 (nr. ändrat). Rusthåll Möhult.
(5) = Hjärnarps kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/LLA/13154/A I/1 (1818-1822), bildid: C0059879_0003.
(6) = Alexandras farfars farmors farfars morfar.
(7) = Hjärnarps kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/LLA/13154/C I/1 (1762-1799), bildid: C0059898_00204.
(8) = Hjärnarps kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/LLA/13154/C I/1 (1762-1799), bildid: C0059898_00238.
(9) = Alexandras farfars farmors farfars morfar.

VINGE. Tillbaka till toppen »

En i Västergötland och Värmland under 1400- och 1500-talen bofast frälsesläkt, som räknar flera med- lemmar av betydenhet. Den förde själv intet släktnamn; namnet vinge är en uppfinning av senare ge- nealoger och har föranletts av vapenmärket. Antal kända släktmedlemmar: 7.(2)

I.1) NILS BJÖRNSSON(VINGE), levde säkert 1411 och troligen ännu 1414.(4)(5)

Son:

II.a) BJÖRN NIKLISSON(VINGE), lagman i Värmland. - G 1:o m Elina Birgersdotter, d 25/11 1423. - G 2:o m KRISTINA ABJÖRNSDOTTER(SPARRE ÖVER BLAD), dtr t Abjörn Jönsson(Bagge af Berga)(Sparre över blad).(2)(3)(6)

Son i 2:a giftet:

III.1) LINDORM BJÖRNSSON(VINGE), riksråd, d 1498 eller 1499, son till Värmlandslagmannen Björn Niklisson, tog under 1471 års fejd Sten Sture d.ä:s parti, inkallades efter slaget på Brunkeberg i rådet och var 1481-98 lagman i Västergötland. 1497 sökte han genom att uppbåda västgötabönderna stödja Sten Sture i dennes kamp mot danskarna och de upproriske svenske stormännen. Genom giftermål hade han erhållit gården Sjögerås i Västergötland, där han var bosatt. - G 1:o m Cecilia Simonsdotter. - G 2:o m Birgitta Martinsdotter. - G 3:o m CHRISTINA LAURENSDOTTER.(1)(7)

Barn:

IV.a) KNUT LINDORMSSON(VINGE), till Sjögerås, var under Sten Sture d y:s tid riksråd och stupade i slaget vid Bogesund 19/1 1520.(2)

Barn i 3:e giftet:

IV.b) MÄRTA LINDORMSDOTTER(VINGE). - Gift med häradshövdingen i Gäsene härad MATTS KAFLE, son av Lars Kafle.(1)(8)

III.2) OLOF BJÖRNSSON(VINGE).(2)

Barn:

IV.a) NILS OLSSON(VINGE), folkledare, riksråd, var redan på 1490-talet lagman i Värmland, där han tydligen ägde jordagods, och kvarstod till sin död i denna befattning, som före honom innehafts av fadern, Olof Björnsson och farfadern, Björn Niklisson. Hans egentliga sätesgård var dock Skofteby i Västergötland, som han erhöll med sin första hustru, Barbro Siggesdotter, en dotter till Sigge Laurensson(Sparre). Till de båda nämnda landskapen är också hans politiska verksamhet, som gjort honom till ättens namnkunnigaste medlem, framför allt knuten. En trogen anhängare av det nationella partiet, tog han aktiv del i Västergötlands försvar 1497 mot de inträngande danskarna. Även under krigsåren 1511 och 1520 synes han ha inlagt förtjänster om den fosterländska saken i de västliga landskapen. Sin största berömmelse vann han dock vid befrielsekrigets utbrott 1521, då han höjde upprorsfanan mot Kristian II i Värmland och Dalsland och därefter i spetsen för en segrande allmogehär spred den patriotiska rörelsen över Västergötland. Över huvud är befrielseverkets genomförande i Väst-Sverige väsentligen att tillskriva hans initiativ och framstående egenskaper som folkledare. Hos Gustaf Vasa åtnjöt han till en början stor ynnest och inkallades redan under dennes riksföreståndartid i riksrådet. Han erhöll först Viken och därefter Dalsland m m i förläning och användes en tid som hövitsman på Olsborg i förstnämnda landskap. Vid konungens kröning 1528 mottog han riddarslaget. 1529 anslöt han sig emellertid till det s k västgötaupproret och dömdes för den skull 23/6 av en på riksdagen i Strängnäs tillsatt ständerdomstol förlustig liv och gods. Hans ärorika förflutna kunde icke beveka konungen att benåda honom till livet; 5/7 s å föll hans huvud i Stockholm. Änkan(hans andra hustru Ingegärd Haraldsdotter) och barnen återfingo likväl hans förbrutna gods 1531.(2)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE: Nils Björnsson | Björn Niklisson, lagman | Lindorm Björnsson(Vinge), riksråd ( ? -ca1499) | Märta Lindormsdotter | _________________________________________ Anna Kafle Lars Kafle, härads- hövding (död ca 1570) | | Ingeborg Gustafsdotter Erland Kafle, slottsloven (Forstena-släkten) (gift 1577) | | Hans Joensson(Lindelöf - gifta - Margareta Kafle af Kedom) ( ? -1652) (1583-1658) ______________________________________________ | Anna Hansdotter Lindelöf (levde 1676) | Bengt Hierta, ryttmästare (1638-1696) | Margareta Hierta (före 1687-1743) | Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787) | Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793) | Ulrika Stierngranat (1785-1845) | Amalia Mellin (1812-1848(50)) | Sofia Wennerbom (1838-1904) | Lisa Skårman (1861-1951) | Astrid Stagh (1895-1952) | Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996) | Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- ) | Alexandra Liliequist (1989- )

KÄLLOR:

(1) = Svenska Adelns Ättartal/Elgenstierna.
(2) = Nordisk Familjebok, band XXXII, spalt 673-674.
(3) = Släkt & Hävd, nr. 3-4 1981, s 394.
(4) = Enligt min farbror Bengt Liliequist.
(5) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars farmors farfars far. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors farmors mormors farfars far.
(6) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars farmors farfar. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors farmors mormors farfar.
(7) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars farmors far. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors farmors mormors far.
(8) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars farmor. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors farmors mormor.

VING-ÄTTEN. Tillbaka till toppen »

I.1) TUNE ANUNDSSON(VING-ÄTTEN), levde 1293. – G efter 1280 m INGEBORG SVANTEPOLKSDOTTER(ESTRIDSKA ÄTTEN), d före 1341.(5)(6)

Son:

II.a) ANUND TUNASSON(TUNESSON)(VING-ÄTTEN), levde 1334. - G m NN ERIKSDOTTER(BIELKE), en dotter till Erik Turesson Bielke.(1)(3)(5)

Dotter:

III.1) INGEBORG ANUNDSDOTTER(VING-ÄTTEN), levde 1346, avled liksom sin man i digerdöden. - G 1346 m JOHAN HEMMINGSSON(LEJONANSIKTE), riddare, nämnd 1333-1349. Ägde och förvärvade gårdar i Emådalen, vilka senare kom att ägas av Sten Sture. Hans sätesgård var Ringvidahult(Ringhult) i Fagerhults sn och av honom köpta gårdar i Valåkra och Granhult. Han ägde också jord i Högserums sn på Öland.(1)(4)(5)

Tillhör släkten:

I.1) GUSTAF TUNASSON(VING-ÄTTEN), riksråd.(2)

Dotter:

II.a) BENGTA(BENEDIKTA) GUSTAFSDOTTER(VING-ÄTTEN), d 1378 eller 1379. - G m HEYNE SNAKENBORG(i hans 1:a gifte;G 2:o m Birgitta Laurensdotter(Lars Björnssons ätt/bjälke). Dubbad till riddare på 1380-talet. Känd 1373-1417.(2)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Tune Anundsson(Ving-Ätten)
|
Anund Tunasson(Ving-Ätten)
|
Ingeborg Anundsdotter(gift 1346)
|
Anund Jonsson Lejonansikte, riddare, riksråd, lagman ( ? -1397)
|
Christina Anundsdotter
|
Gustaf Anundsson Sture, riksråd, hövitsman
|
Birgitta Gustafsdotter Sture ( ? -1472)
|
Erik Johansson(Vasa), riddare, riksråd (ca1470-1520)
|
Gustaf I Vasa, svensk konung (1496-1560)
|
Erik XIV, svensk konung (1533-1577)
|
Virginia Eriksdotter, svensk prinsessa (1559-1633)
|
Catharina Hand (levde änka 1646)
|
Virginia Rytter ( ? -1688)
|
Christina Stierna (död före 1687)
|
Margareta Hierta (före 1687-1743)
|
Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787)
|
Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793)
|
Ulrika Stierngranat (1785-1845)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Enligt min farbror Bengt Liliequist.
(2) = Släkt och hävd, Nr 3, 1996.
(3) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars farmors farfars farmors farmors farmors far.
(4) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars farmors farfars farmors farmors farmor.
(5) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.
(6) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars farmors farfars farmors farmors farmors farfar.

VINSTORPA-ÄTTEN. Tillbaka till toppen »

Svensk medeltidssläkt, uppkallad efter sätesgården Vinstorp(Vinzathorp) i Redvägs härad, Västergöt- land, vilken efter att tidigare ha legat söder om Vinsarpsjön i Böne socken under 1400-talet flyttades Vinstorp väster om sjön till den nuvarande herrgården Vinsarp i Dalums socken(2 1/2 mantal, tax. 1913 till 90.000 kr.). Ätten förde i sitt vapen en kluven sköld med en halv lilja i högra fältet och två snedbjälkar i det vänstra. Den förste säkert kände medlemmen är väpnaren Udde Mattsson, som på 1360-talet bodde på Vinstorp. Av hans söner blev flera bemärkta män. Två av dem tillhörde det andliga ståndet: Karl Uddsson(d 1419) och Sigge Uddsson(d 1435), den förre dekan, den senare biskop i Skara. En tredje, riddaren och riksrådet Knut Uddsson till Näsby i Östergötland(d barnlös 1435 eller strax förut), intog en framskjuten plats bland den tidigare unionstidens stormän. Stamgården tillföll en fjärde medlem av brödrakretsen, väpnaren Bengt Uddsson, som tycks ha deltagit i konung Eriks av Pommern slesvigska krig 1417 och under engelbrektska resningen hade säte i riksrådet. Sedan han i slutet av 1430-talet eller början av nästföljande årtionde avlidit, övergick Vinstorp till hans son Staffan Bengtsson, en av 1400-talets mera bekanta personligheter. Redan under Karl Knutssons första regering lade han i dagen de sympatier för unionen, som sedan alltjämt utmärkte honom, och deltog som Kristian I:s följeslagare och personliga tjänare i belägringen av Borgholm hösten 1456. Vid Kristians kröning i Sverige 1457 belönades han med riddarslaget och upptogs några år därefter(senast 1463) i riksrådet. Han kämpade sedan på Kristians sida i slaget vid Öresten 1470 och stupade under dannebrogen på Brunkeberg 10/10 1471. Strax efter Örestensslaget hade Sten Sture och Karl Knutsson förklarat honom förlustig Vinstorp, enär han fört avog sköld mot fäderneslandet, och gården tilldömdes i stället Staffans broder, väpnaren Karl Bengtsson till Gladskulla, som vid Öresten befunnit sig i Sten Stures här och över huvud tillhörde det nationella partiet. Karl Bengtsson, som efter slaget på Brunkeberg inkallades i riksrådet, bebodde sedan Vinstorp till sin död, 1493. Då hans son, riddaren Örjan Karlsson till Vinstorp, som under 1497 års fejd varit i Sten Stures tjänst och senast 1498 blivit hövitsman på Öresten, avled(troligen 1500), var därmed Udde Mattssons ätt utgången på manssidan. Vinstorp övergick till Örjans syster Anna Karlsdotter(d 1552) och kom genom hennes giftermål med Erik Eriksson(Gyllenstierna) i Gyllenstiernska ättens ägo. - I vilket släktskapsförhållande Axel Mattsson till Hällekis, riksråd 1512-26, stod till den egentliga Vinstorpasläkten, är osäkert: han förde emellertid samma vapen som denne. Litt.: "Sv. autografsällskapets tidskr.", 2(1896), och "Personhist. tidskr.", 6(1904). Antal kända släktmedlemmar: 12.(3)

I.1) MATS UDDSON(MATTEUS ODDSON)(VINSTORPA-ÄTTEN). - G 1331 m INGEBORG KNUTSDOTTER.(2)(7)

Son:

II.a) UDDE MATTSSON(VINSTORPA-ÄTTEN), väpnare, bodde på 1360-talet på Vinstorp, omnämnd 29/6 1364. - G m INGRID KARLSDOTTER(bjälke), kallades "fru Ingrid i Vinstorp" 1399.(3)(8)

Barn:

III.1) KARL UDDSSON(VINSTORPA-ÄTTEN), d 1419, dekan.(3)

III.2) SIGGE UDDSSON(VINSTORPA-ÄTTEN), d 1435, biskop i Skara.(3)

III.3) KNUT UDDSSON(VINSTORPA-ÄTTEN), d barnlös 1435 eller strax förut, riddare, riksråd, till Näsby i Östergötland. Intog en framskjuten plats bland den tidigare unionstidens stormän.(3)

III.4) BENGT UDDSSON(VINSTORPA-ÄTTEN), till Vinstorp, d i slutet av 1430-talet eller början av 1440-talet. Väpnare. Häradshövding. Deltog i konung Eriks af Pommern slesvigska krig 1417 och under engelbrektska resningen hade säte i riksrådet. Dog i Västergötland under Erik Pukes uppror. - G före 1418 m CHRISTINA STEPHANSDOTTER(ULF), levde 1460 men var död 10/3 1461.(3)(5)(9)

Barn:

IV.a) STAFFAN BENGTSSON(VINSTORPA-ÄTTEN), till Vinstorp. En av 1400-talets mera bekanta personligheter. Redan under Karl Knutssons första regering lade han i dagen de sympatier för unionen, som sedan alltjämt utmärkte honom, och deltog som Kristian I:s följeslagare och personliga tjänare i belägringen av Borgholm hösten 1456. Vid Kristians kröning i Sverige 1457 belönades han med riddarslaget och upptogs några år därefter(senast 1463) i riksrådet. Han kämpade sedan på Kristians sida i slaget vid Öresten 1470 och stupade under dannebrogen på Brunkeberg 10/10 1471. Strax efter Örestensslaget hade Sten Sture och Karl Knutsson förklarat honom förlustig Vinstorp, enär han fört avog sköld mot fäderneslandet, och gården tillföll brodern Karl.(3)

IV.b) KARL BENGTSSON(VINSTORPA-ÄTTEN), till Gladskulla och Vinstorp, väpnare. Tilldömdes Vinstorp 1470 efter slaget vid Öresten, där han befunnit sig i Sten Stures här och överhuvud tillhörde det nationella partiet. Karl Bengtsson, som efter slaget på Brunkeberg inkallades i riksrådet, bebodde sedan Vinstorp till sin död, 1493. - G m CATHARINA LAGESDOTTER(ROSENSPARRE), dtr t Lage Gustafsson(Rosensparre) och Bothild Svensdotter(Pik).(3)(5)

Barn:

V.1) ÖRJAN KARLSSON(VINSTORPA-ÄTTEN), till Vinstorp, riddare, som under 1497 års fejd varit i Sten Stures tjänst och senast 1498 blivit hövitsman på Öresten, avled(troligen 1500), var därmed Udde Mattssons ätt utgången på manssidan.(3)

V.2) ANNA KARLSDOTTER(VINSTORPA-ÄTTEN), d 1552. Genom hennes giftermål övergick Vinstorp i ätten Gyllenstiernas ägo. - G 1:o m ERIC KARLSSON(VASA), till Norrby, d 1491. - G 2:o 149(2) m ERIK ERIKSSON(GYLLENSTIERNA), till Fogelvik, d 1502, son av Eric Ericsson(Gyllenstierna) till Fogelvik och Christina Carlsdotter(Bonde)(dotter till konung Karl Knutsson Bonde). Hon var mormor till drottning Margareta Ericsdotter.(3)(4)(5)

IV.c) I.1) BIRGITTA BENGTSDOTTER(VINSTORPA-ÄTTEN). - G m LAURENS BENGTSSON.(6)(11)

IV.d) INGRID BENGTSDOTTER(VINSTORPA-ÄTTEN), var död 1/6 1488. - G m GUSTAF OLOFSSSON D Ä(STENBOCK), d 1494(2), till Tofta(Toftaholm) och Erikstad, riksråd, riddare, politiker, son av väpnaren, riksrådet, häradshövdingen i Sunnerbo Olof Jönsson och Estrid Knutsdotter Körning.(1)(10)

Tillhör släkten(?):

I vilket släktskapsförhållande AXEL MATTSSON till Hällekis, riksråd 1512-26, stod till den egentliga Vinstorpasläkten, är osäkert: han förde emellertid samma vapen som denne.(3)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE: Mats Uddson | Udde Mattsson, väpnare (1300-talet) | Bengt Uddsson, häradshövding (1400-talet) | _____________________________________________________________________________________ Birgitta Bengtsdotter(Vinstorpa-ätten) Ingrid Bengtsdotter(Vinstorpa-ätten) | | ____________________________________________ Christina Laurensdotter Karin Gustafsdotter Anna Gustafsdotter (Stenbock) (Stenbock) | | | Märta Lindormsdotter(Vinge) Håkan Pedersson Estrid Arvidsdotter ( ? -ca1531) (Drake af Intorp) | | | _________________________________ Anna Kafle Lars Kafle, Knut Håkansson, Måns Pedersson(Stierna), häradshövding fältöverste häradshövding, lagman (död ca 1570) (1500-talet) ( ? -ca1575) | | | | Ingeborg Gustafsdotter Erland Kafle, Håkan Knutsson Hand, Göran Månsson Stierna, (Forstena-släkten) slottsloven ståthållare( ? -ca1634) överste, ståthållare (gift 1577) ( ? -ca1634) | | | | Hans Joensson - gifta - Margareta Kafle Catharina Hand Anders Stierna, överste (Lindelöf af Kedom) (1583-1658) (levde änka 1646) ( ? -1641(5)) ( ? -1652) _____________________________________ | | | Anna Hansdotter Lindelöf Virginia Rytter - gifta - Göran Stierna, asses- (levde 1676) ( ? -1688) sor (161(1)-1652) ______________________________________ | | Bengt Hierta, ryttmästare (1638-1696) - gifta - Christina Stierna (död före 1687) _______________________________________________________________________________ | Margareta Hierta (före 1687-1743) | Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787) | Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793) | Ulrika Stierngranat (1785-1845) | Amalia Mellin (1812-1848(50)) | Sofia Wennerbom (1838-1904) | Lisa Skårman (1861-1951) | Astrid Stagh (1895-1952) | Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996) | Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- ) | Alexandra Liliequist (1989- )

KÄLLOR:

(1) = Svenska Adelns Ättartal/Elgenstierna.
(2) = Enligt min farbror Bengt Liliequist.
(3) = Nordisk Familjebok, bd XXXII, sp 722-723.
(4) = Svenska Ättartal 1889, s 18-31.
(5) = Svenska Ättartal 1889, s 62-63.
(6) = Enligt min farbror Bengt Liliequist.
(7) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors farmors mormors mormors farfars far. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars farmors mormors farfars far. 3. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors morfars farfars mormors farfars far. 4. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars farfars farmors mormors farfars far.
(8) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors farmors mormors mormors farfar. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars farmors mormors farfar. 3. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors morfars farfars mormors farfar. 4. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars farfars farmors mormors farfar.
(9) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors farmors mormors mormors far. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars farmors mormors far. 3. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors morfars farfars mormors far. 4. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars farfars farmors mormors far.
(10) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors morfars farfars mormor. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars farfars farmors mormor.
(11) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors farmors mormors mormor. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars farfars farmors mor.

AV WINZENBURG. Tillbaka till toppen »

I.1) HERMANN II AV WINZENBURG, greve, d 1122. - G m HEDWIG, levde 1130.(1)

Dotter:

II.a) SOFIA AV WINZENBURG, d 25/3 1160. - G ca 1125 m ALBRECHT I "DER BÄR" AV BRANDENBURG, markgreve, f ca 1097, d 18/11 1170.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

VISCONTI. Tillbaka till toppen »

Visconti, italiensk, lombardisk adlig familj, som fick sitt namn efter den befattning av vicegrevar(lat. vice comites), som den innehade under ärkebiskoparna av Milano. Då lombardiska förbundet sönderföll i en mängd, mestadels enväldigt styrda småstater, grundlade ätten Visconti, adelns mest framskjutna ledare, sin makt i kamp med ätten Della Torre, som stod i spetsen för folkpartiet. Grundläggaren av ättens glans var Ottone V(d 1295). Flera bilinjer av ätten finns, och några av dessa fortleva ännu. Till en bilinje hörde Teobaldo V, f 1210, d 1276, påve under namnet Gregorius X(se denne).(2)

I.1) OBIZZO VISCONTI, konsul i Milano, nämnd 1215-1258. - G m PIONINA MANDELLI.(1)

Söner:

II.a) OTTONE V VISCONTI, d 1295, som, sedan 1262 ärkebiskop av Milano, ryckte till sig makten efter segern vid Desio 1277 över den kejserlige vikarien Napoleone Della Torre.(2)

II.b) TEBALDO VISCONTI, d 1276. - G m ANASTASIA PIROVANO.(1)

Son:

III.1) MATTEO I VISCONTI, f 15/8 1250 i Invocio, d 24/6 1322. Matteo vart 1294 kejserlig vikarie, förjagades 1302, men lyckades under kejsar Henrik VII:s tåg till Rom fördriva Guido Della Torre, vilken 1308-1311 haft makten i Milano i egenskap av "capitano del popolo", och utnämndes ånyo till kejserlig vikarie. – G 1269 m BONACOSSA BORRI, d 13/1 1321 i Milano.(1)(2)

Söner:

IV.a) GALEAZZO I VISCONTI, en tid herre över Piacenza och Cremona, inspärrades 1327 av kejsar Ludvig Bajraren i fängelse i Monza och dog kort efter sin frigivning 1328.(2)

Son:

V.1) AZZO VISCONTI, f 1302, d 1339, förmådde genom sin hovsamhet flera av de lombardiska städerna (Bergamo, Novara, Pavia, Vercelli, Cremona, Lodi, Piacenza, Brescia m fl) att underkasta sig hans välde. Han lät 1332 utnämna sig till herre över Milano på livstid. Han efterträddes av sin farbroder Lucchino Visconti.(2)

IV.b) LUCCHINO VISCONTI, f 1287, d 1349, efterträdde Azzo Visconti, och ökade sitt herravälde med Asti, Parma, Tortona och Guastalla.(2)

IV.c) GIOVANNI VISCONTI, f 1290, d 1354, ärkebiskop av Milano sedan 1342, beundrare och gynnare av Petrarca, var herre även över Bologna(1350-1354) och Genua(1353-1354).(2)

IV.d) STEFANO VISCONTI, d 4/7 1327 i Milano. – G 1318 m VALENTINA DORIA, d 1359.(1)

Söner:

V.1) MATTEO II VISCONTI, d redan 1355, såsom det sades förgiftad av sina bröder.(2)

V.2) GALEAZZO II VISCONTI, f omkr. 1320, d 1378. Galeazzo II grundlade likväl det ryktbara universitetet i Pavia(1361) och var Petrarcas gynnare.(2)

Son:

VI.a) GIOVANNI GALEAZZO(GIAN GALEAZZO) VISCONTI, f 1347, tillfångatog i maj 1385 sin farbroder Bernabó, vilken han lät avrätta i december s. å. och två av hans söner samt blev därigenom ensam herre över husets ansenliga besittningar. Med honom nådde familjen Visconti höjden av storhet och glans. Misstänksam, trolös, girig, men ännu mera äregirig, understödd av de förnämste condottieri, strävade han efter att förvärva herraväldet över Italien och var flera gånger nära att lyckas. 1395 köpte han titeln hertig av Milano av kejsar Wenzel för 100.000 floriner. Han ökade sitt välde med Verona, Vicenza, Padua, Belluno, Siena, Pisa, Perugia, Assisi och Bologna samt var nära att bemäktiga sig Florens, då han dog i pesten, 3/9 1402. Han inlade mycken förtjänst om konst och vetenskap. Han drog de berömdaste lärde till sitt hov, återställde universitetet i Piacenza, samlade ett präktigt bibliotek och stiftade en målar- och byggnadsakademi. Stora byggnadsverk påbörjades under hans regering, , såsom domkyrkan i Milano, klostret Certosa vid Pavia och bron över Ticino vid sistnämnda stad. Han var gift först med Isabella av Frankrike(d 1373), med vilken han erhöll grevskapet Vertus i Champagne(därav hans spenamn "conte di virtù"), och sedermera med sin kusin Caterina Visconti(d 1404). Hans dotter med Isabella, Valentina, blev gift med hertig Ludvig av Orléans, en förbindelse av framtida vikt, i det att hennes sonson, franske konungen Ludvig XII, fick arvsanspråk på Milano, vilka i början av 1500-talet medförde så många förvecklingar i Europa.(2)

Söner:

VII.1) GIOVANNI MARIA(GIAMMARIA) VISCONTI, f 1389, efterträdde fadern som hertig av Milano, men måste dela arvet med sin broder Filippo Maria Visconti, som fick Pavia och många andra städer, och faderns naturlige son Gabriele Maria Visconti, vilken erhöll Cremona och Pisa. Till en början råkade hertigdömet i fullständig upplösning. Många förut underlydande städer gjorde sig fria, avträddes till andra suveräner eller kom under egna härskare. Själva Milano och Pavia hemsöktes av anarkien. Giammaria, feg och grym, dukade under för en sammansvärjning, 1412.(2)

VII.2) GABRIELE MARIA VISCONTI, faderns naturlige son, regerade över Cremona och Pisa.(2)

VII.3) FILIPPO MARIA VISCONTI, f 1391, efterträdde brodern Giovanni Maria Visconti. Feg och grym, men äregirig, beslöt denne tyrann, som var så rädd, att han darrade vid åskans dunder, att återupprätta familjens makt. Liksom sin fader begagnade han sig av condottieri, och tack vare Carmagnolas militära skicklighet lyckades han återerövra hela Lombardiet. Men Carmagnola blev ett mål för hertigens avund, måste fly och bildade sedermera en fruktansvärd liga emot honom. Hertigen nödgades bl a avträda Brescia(1426) och Bergamo(1428) till Venezia. Under sina sista år låg han i krig med sin måg Francesco Sforza, som förbundit sig med Florens och Venezia. Filippo Maria avled 13/8 1447, den siste Visconti på Milanos tron.(2)

V.3) BERNABÓ VISCONTI, f 1319 i Milano, d 19/12 1385 i Trezzo. De tre bröderna hade under sina första år att kämpa emot en liga av norra Italiens härskare och förlorade därunder bl a Genua. Bröderna var tappra, men gjorde sig hatade genom hårda utpressningar samt en grymhet och lastbarhet, som erinrade om det romerska kejsardömets. – G 1350 m BEATRICE DELLA SCALA, d 18/6 1384 i Milano.(1)(2)

Dotter:

VI.a) MADDALENA VISCONTI, d 17/7 1404. – G 2/9 1381 m FRIEDRICH AV BAYERN-LANDSHUT, f 1339, d 4/12 1393 i Budweis.(1)

Tillhör släkten:

I.1) GREGORIUS X, påve 1271-1276, hette ursprungligen Teobaldo Visconti, f 1210 i Piacenza, och valdes 1/9 1271 efter ett treårigt interregnum till påve. Omedelbart efter sin vigning sammankallade han ett konsilium, vars mötesort bestämdes till Lyon och som öppnades 7/5 1274. Ett huvudsyfte med mötets sammankallande hade varit att bringa hjälp till Heliga landet, och Gregorius lyckades ock utverka en sexårig korstågstionde. Ett annat syfte, som delvis sammanhängde med det förra, hade varit åvägabringandet av en union med grekerna. En sådan kom ock till stånd som priset för Gregorius löfte att avhålla Siciliens konung från angrepp på grekiska riket. På konsiliet vidtogs dessutom några lagar till sedlighetens höjande bland prästerskapet, och där tillkom även ett nytt dekret angående påvevalet(konklavens införande). I Lyon var det ock Gregorius som tog det första steget till Rudolfs av Habsburg erkännande som tysk konung, naturligtvis mot vittgående medgivande åt kurian. 1275 tog flera furstar korset, bland dem konung Rudolf och konung Filip av Frankrike. Men Gregorius avled 10/1 1276 i Arezzo utan att ha fått se löftena infriade.(3)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.
(2) = Nordisk Familjebok, bd XXXII, sp 814-816. Jmfr Belgiojoso, "Il conte di Virtù"(2 bd, 1861), Seguso, "Bianca Visconti e Fransesco Sforza"(1877), och G. Romano, "Gian Galeazzo Visconti e gli eradi di Bernabò"(1891).(2)
(3) = Nordisk Familjebok, bd X, sp 191-192. Litt.: "Les registres de Grégoire X", utg. av J. Guiraud(1892 ff.), Finke, "Konzilienstudien"(1891), och Redlich, "Rudolf von Habsburg"(1903).(3)

WITTELSBACH. Tillbaka till toppen »

Wittelsbach, tysk, i Bajern förr regerande dynasti, som har sitt namn efter stamgården Wittelsbach, vilken låg i Oberbaiern n. ö. om den vid ån Paar belägna staden Aichach, men 1209 i grund förstördes. En kyrka och en 15 m hög obelisk utmärka platsen för dess läge. Grevarna av Scheiern, som sedan 1115 kallade sig efter Wittelsbach, härstammade från markgreve Luitpold av Bajern och hans son hertig Arnulf(d 937). Greve Otto av Wittelsbach utnämndes på 1110-talet till pfalzgreve i Bajern, och hans son Otto I belänades 1180 med det efter Henrik Lejonets fall ledigvordna hertigdömet Bajern. Genom hans sonson Otto II:s gifte med pfalzgreve Henriks dotter ökade husets besittningar med Rhenpfalz(1214). Efter Otto II:s död fick genom delningstraktat 28/3 1255 hans äldre son, Henrik, Niederbaiern(hans linje utdog 1340), och hans yngre son, Ludvig II, Pfalz och Oberbaiern. Genom en traktat i Pavia 4/8 1329 delade Ludvig II:s efterkommande sina besittningar så, att till den äldre linjen kom Rhenpfalz och Nordgau(sedermera kallat Övre Pfalz), till den yngre Oberbaiern, varmed 1340 förenades Niederbaiern. Wittelsbachska ätten var sedan delad på två huvudlinjer: den pfalziska och den bajerska. Av dessa linjer tillerkändes den förra i Gyllene bullan(1356) kurfurstlig värdighet. Sedan den pfalziska grenen förlorat sin kurstämma till den yngre bajerska(1623), inrättades för den förras räkning en ny kurvärdighet 1648. Med kurfursten Max Josef utslocknade 1777 den bajerska grenen, varefter Bajern tillföll den pfalziska, som sedan regerade i Pfalz och Bajern, sedan 1806 med titeln konung av Bajern intill 1918 års revolution. Av den ryktbara wittelsbachska ätten ha några medlemmar suttit på Sveriges tron, nämligen unionskonungen Kristofer "av Bayern"(1440-1448), vilken tillhörde den i Pfalz regerande grenen, samt Karl X Gustav, Karl XI, Karl XII och Ulrika Eleonora(1654-1720), vilka tillhörde den pfalziska bilinjen Zweibrücken(se pfalziska ätten).(2)

I.1) HEDWIG AV WITTELSBACH, d 16/7 1174. - G m BERTHOLD V AV ANDECHS, greve, d 14/12 1188.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.
(2) = Nordisk Familjebok, bd XXXII, sp 881-882.

VON VITZEN. Tillbaka till toppen »

Medeltida tysk-svensk adelsätt, som i vapnet förde en upprest räv. Den uppträder på 1200-talet som bosatt i fursten-dömet Rügen och Mecklenburg, varifrån åtskilliga av dess medlemmar vid mitten av 1300-talet inflyttade till Sverige. Bland dessa tillhörde Herman och Vicke d ä de förnämste representanterna för konung Albrekts inflytelserika, men av folket hjärtligt avskydda tyska omgivning, medan andra genom giftermål och godsförvärv snart blev fullständigt försvenskade; till de senare hör Heyne, godsägare i Östergötland, g m Sigrid Bengtsdotter(Bielke), Arent eller Arnold, som t o m kämpade på Magnus Erikssons sida mot Albrekt, samt hans broder Vicke d y. Till vilken ätt riddaren Henrik Glysing i Småland hörde. Antal kända släktmedlemmar: 11.(1)

I.1) VICKE eller FICKE VON VITZEN D Ä, riddare, riksråd, d 1389, var Henriks av Holstein hövitsman på det av Magnus Eriksson till Henrik pantsatta Kalmar och bibehöll denna ställning, även sedan länet 1366 övergått i hertig Albrekts av Mecklenburg besittning och 1376 i Bo Jonssons. Han blev dessutom pantinnehavare av Borgholm och hövitsman på Sundsholms slott och Sölvesborg. Ständigt en trogen anhängare av Albrekt, bidrog han till den tyska segern på Gataskogen 1365 och uppträder under den inre krisen 1374-75 i konungens omgivning, 1378 i riksrådet. Under schismen mellan Albrekt och Bo Jonssons testamentsexekutorer ställde han sig på konungens sida och följde denne till slaget vid Åsle, där han stupade. Traditionen låter honom ha avrått Albrekt från strid.(1)(8)(9)

Barn:

II.a) HEYNE VON VITZEN, väpnare, levde 1399, godsägare i Östergötland. - G m SIGRID BENGTSDOTTER(BIELKE), d 1392, dtr t riddaren och riksrådet Bengt Turesson(Bielke) o Ingeborg Magnusdotter(lejon)(sedan omgift med jarlen Erengisle Sunesson(Bååt)).(1)(3)(6)(7)(8)

Son:

III.1) TOMAS VON VITZEN, d vid nyårstid 1415/1416, var säkerligen son till Heyne von Vitzen, av vilken han ärvde betydande egendomar i Östergötland och Södermanland. Vadstenadiariet kallar honom "en av de främste i riket av den yngre generationen", ett omdöme, som motsvaras av det förtroende han åtnjöt hos drottning Margareta. Redan 1396 var han riddare och medbeseglar Nyköpings recess. 1404 nämnes han som hövitsman på Raseborg, i Finland, och sändes s.å. till Gotland för att avsluta stillestånd mellan drottningen och Tyska Orden. 1408 tillhörde han riksrådet. - Han var gift med MÄRTA ERIKSDOTTER(Örnfot) och IDA HENNINGSDOTTER(KÖNIGSMARK), d 1450(enligt källa 8 var hon moder till Sigrid;Kolla detta!!).(1)(4)(8)

Dotter:

IV.a) SIGRID TOMASDOTTER VON VITZEN, d 1457/1461, mormors mormor till konung Gustav I Vasa. - Gift före 1424 med HARALD STENSSON (GREN), häradshövding i Ål, Vånga sn, nämnd 1416-1438.(1)(2)(5)(8)

II.b) KLAUS VON VITZEN. Överlämnade jämte bröderna Herman och Vicke mot en dryg penningsumma faderns besittningar till drottning Margareta och slog sig sedan ned i Pommern.(1)

II.c) HERMAN VON VITZEN. Slog sig sedan ned i Pommern.(1)

II.d) VICKE VON VITZEN. Slog sig sedan ned i Pommern.(1)

I.2) NN VON VITZEN.(1)

Barn:

II.a) ARENT eller ARNOLD VON VITZEN. Kämpade på Magnus Erikssons sida mot Albrekt.(1)

II.b) VICKE eller FICKE VON VITZEN D Y, riddare, antagligen brorson till Vicke eller Ficke von Vitzen d ä, torde ha varit bosatt i Östergötland, men ärvde därjämte efter brodern Arent betydande gods i Möre. 1389 trädde han på Margaretas sida och måste då visserligen till henne sälja sina småländska gods, men vann på det hela taget en mera inflytelserik ställning under den nya regimen än förut. Han nämnes bland drottningens män i Lindholmsfördraget 1395, var 1397 hövitsman över Ydre och 1408 häradshövding i Bobergs härad. Sista gången nämnes han 1414. - G m KATARINA MAGNUSDOTTER(PORSE).(1)

Tillhör släkten:

I.1) HERMAN VON VITZEN, riddare, tillhörde 1358 Magnus Erikssons anhängare under inbördeskriget mellan Magnus och hans son Erik och användes under den följande tiden som konungens betrodde tjänare i viktiga uppdrag. 1361 var han ett av de sändebud, som utskickades för att underhandla om giftermål mellan konung Håkan och Elisabet av Holstein, samt representerade vid förlovningens firande Håkans person; 1362 upphandlade han för Magnus och Håkans räkning krigsförnödenheter i Lübeck. Den följande omkastningen i den kungliga politiken föranledde honom emmellertid att i likhet med flertalet missnöjda svenska stormän hylla Albrekt av Mecklenburg, och han deltog som hövitsman under greve Henrik av Holstein i den mecklen-burgska expeditionen till Sverige 1363. Han nämnes sista gången 1367.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Vicke von Vitzen, riddare, riksråd ( ? -1389)
|
Heyne von Vitzen, godsägare
|
Tomas von Vitzen, riddare, riksråd, hövitsman ( ? -1416)
|
Sigrid von Vitzen
|
Cecilia Haraldsdotter Gren
|
Sigrid Eskilsdotter ( ? -1527)
|
Cecilia Månsdotter(Eka-Ätten) (1400/1500-talet)
|
Gustaf I Vasa, svensk konung (1496-1560)
|
Erik XIV, svensk konung (1533-1577)
|
Virginia Eriksdotter, svensk prinsessa (1559-1633)
|
Catharina Hand (levde änka 1646)
|
Virginia Rytter ( ? -1688)
|
Christina Stierna (död före 1687)
|
Margareta Hierta (före 1687-1743)
|
Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787)
|
Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793)
|
Ulrika Stierngranat (1785-1845)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Nordisk Familjebok, band XXXII, spalt 902-903.
(2) = Svensk Slägtkalender-Svenska Ättartal.
(3) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars mormors mormors farfar.
(4) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars mormors mormors far.
(5) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars mormors mormor.
(6) = Nordisk Familjebok, bd III, sp 322.
(7) = Svenska Ättartal 1889, s 149-155.
(8) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.
(9) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars mormors mormors farfars far.

AV VLADIMIR. Tillbaka till toppen »

Vladimir, guvernement och huvudstad där, i Ryssland, ligger på västra stranden av Kljazma, på ömse sidor av dess biflod Lybed, vid järnvägen mellan Moskva och Nizjnij-Novgorod.(2)

I.1) JAROPOLK AV VLADIMIR & TUROV, furste, d 25/11 1087. - G ca 1073 m KUNIGUNDA AV ORLAMÜNDE(SACHSEN-LAUENBURG), f ca 1055, d 8/6 1140.(1)

Dotter:

II.a) ANASTASIA JAROPOLKOVNA AV VLADIMIR, f 1074, d 8/1 1159. - G m GLEB VSESLAVITJ AV MINSK, furste, d 19/11 1119.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.
(2) = Nordisk Familjebok, bd XXXII, sp 926-928.

WOXMER. Tillbaka till toppen »

Tysk släkt.(1)

I.1) METTEKE WOXMER. - G m HENNING SCHWARTZ(VON SCWARTZER).(1)(2)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Metteke Woxmer
|
Carsten Christian Schwartz ( -1539)
|
Carsten Christian Schwartz
|
Jurgen Schwartz ( -1596)
|
Christian Schwartz (1581-1648)
|
Christian Schwartz (1610-1679)
|
Johan Fredrik von Schwarzer (1643-1716)
|
Margareta Eleonora von Schwarzer ( ? -1720)
|
Eleonora von Platen
|
Margareta von Staffeld (1745-1819)
|
Ulrika Stierngranat (1785-1845)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = HTML created by GED2HTML v3.1a-UNREGISTERED (8/20/97) on Tue Mar 10 22:11:55 1998.
(2) = Alexandras farfars mormors mormors mormors mormors farfars farfars farfars mor.

WRETHELIUS. Tillbaka till toppen »

I.1) NILS OLOFSSON. Bonde. - G m BRITA MÅNSDOTTER.(1)(2)(5)

Barn:

II.a) MAGNUS NICOLAI WRETHELIUS, f 28/10 1665 i Myra, Vreta Kloster, d 1745 i Mörlunda. Kyrkoherde i Mörlunda, student i Uppsala, prästvigd 28/6 1693, komminister 1694 i Horn och Hycklinge, krigspräst 1697, kyrkoherde 1705 i Mörlunda, kontraktsprost 1720, riksdagsman 1727, avsatt från ämbetet 1739, återfick ämbetet 1743. - G 1697 m HELENA DRYSENIA, f 1668, d 1719. (1)(2)(4)

Barn:

III.1) PETRUS WRETHELIUS, f 1698.(1)(2)

III.2) KATARINA WRETHELIA, f 1705, d 1750.(1)(2)

III.3) MAGNUS WRETHELIUS, f 1707.(1)(2)

III.4) NILS WRETHELIUS, f 1709, d 1709.(1)(2)

III.5) JOHAN WRETHELIUS, f 1710.(1)(2)

III.6) BRITA WRETHELIA, f 23/11 1711 i Prästgården, Mörlunda sn., d 16/4 1800 i Mörlunda sn., dtr av kyrkoherden i Mörlunda Magnus Nicolai Wrethelius(f 1665, d 1745) o h h Helena Drysenia(f 1668, d 1719). - G ca 1737 m ISRAEL NICANDER, f 1704 Prästgården, Näshult, Mörlunda sn., d 9/4 1745 i Ryssby sn. Kyrkoherde. 1713 Kalmar skola, 1724 student Uppsala, 1735 studebt Lund, prästvigd 21/10 1737 i Kalmar(Till adjunkt åt sin morbror Nils Starbeck i Söderåkra) , 1738 Fil. mag., bataljonspredikant 1739 Kalmar regemente, kyrkoherde 15/2 1744 i Ryssby sn .(1)(2)(3)

III.7) MARIA WRETHELIA, f 1718, d 1718.(1)(2)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

Nils Olofsson, bonde (1600-talet)
|
Magnus Nicolai Wrethelius, kyrkoherde(1665-1745)
|
Brita Wrethelia (1711-1800)
|
Anna Helena (Lena) Nicander (1740-1799)
|
Gustaf Nilsson(Jonsson) (1762-1839)
|
Luchretsia Gustafsdotter (1793-1850)
|
Axel Ahlberg, lantbrukare (1825- ? )
|
Maria Ahlberg (1853-1941)
|
Carl Holmér, läroverksadjunkt (1883-1936)
|
Isa Holmér (1925-1987)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Familysearch.com.
(2) = Ancestry.com.
(3) = Alexandras farmors farmors farmors farmors mor.
(4) = Alexandras farmors farmors farmors farmors morfar.
(5) = Alexandras farmors farmors farmors farmors morfars far.

AV WÖLPE. Tillbaka till toppen »

I.1) ODA AV WÖLPE. - G m GÜNZEL I AV SCHWERIN, greve, d 18/6 1185.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

VÖLSCHOW. Tillbaka till toppen »

Tysk släkt.(1)

I.1) MARTIN VÖLSCHOW, d 1546. - G m GERTRUD HUNSTEDE.(1)(2)

Son:

II.a) MARTIN VÖLSCHOW. - G m REGINA ENGELBRECHT.(1)(3)

Son:

III.1) JOACHIM VÖLSCHOW, d 1597 i Greifswald. - G m SIBYLLE MEVIA(MEVIUS).(1)(4)

Dotter:

IV.a) REGINA VÖLSCHOW, f 4/8 1582, d 25/1 1630. - G 1606 m CHRISTIAN SCHWARTZ, f 17/12 1581, d 18/7 1648.(1)(5)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Martin Völschow ( -1546)
|
Martin Völschow
|
Joachim Völschow ( -1597)
|
Regina Völschow (1582-1630)
|
Christian Schwartz (1610-1679)
|
Johan Fredrik von Schwarzer (1643-1716)
|
Margareta Eleonora von Schwarzer ( ? -1720)
|
Eleonora von Platen
|
Margareta von Staffeld (1745-1819)
|
Ulrika Stierngranat (1785-1845)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = HTML created by GED2HTML v3.1a-UNREGISTERED (8/20/97) on Tue Mar 10 22:11:55 1998.
(2) = Alexandras farfars mormors mormors mormors mormors farfars morfars farfar.
(3) = Alexandras farfars mormors mormors mormors mormors farfars morfars far.
(4) = Alexandras farfars mormors mormors mormors mormors farfars morfar.
(5) = Alexandras farfars mormors mormors mormors mormors farfars mor.

Tillbaka till toppen »

Uppdated by Peter Liliequist. Copyright (c) 1970 - 2017 By Peter Liliequist, Sweden Roots Hunter & Peter´s Web World.

No comments:

Post a Comment