O

FAMILIES IN MY ANCESTRY IN THE LETTER OF O:

Av Peter Liliequist.


Släktnamn: Olofsdotter1, Olofsdotter2, Olofsdotter3, Olofsdotter4, Olofsdotter5, Olofsdotter6, Olofsdotter7, Olofsdotter8, Olsdotter, Olsdotter2, Omoenius, av Orleans, Ormsdotter, av Ortenburg, av Osseten, Oxenstierna.

OLOFSDOTTER1. Tillbaka till toppen »

I.1) KERSTIN OLOFSDOTTER. - ?G m LAURENS JOANSSON HÅRD.(1)(2)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Kerstin Olofsdotter
|
Gunnil Laurensdotter Hård
|
Peder Hård, väpnare ( ? -1532)
|
Brita Pedersdotter ( ? -ca1573)
|
Märta Arvidsdotter ( ? -ca1595)
|
Håkan Knutsson Hand, häradshövding, ståthållare ( ? -1633)
|
Catharina Hand (levde änka 1646)
|
Virginia Rytter ( ? -1688)
|
Christina Stierna (död före 1687)
|
Margareta Hierta (före 1687-1743)
|
Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787)
|
Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793)
|
Ulrika Stierngranat (1785-1845)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Svenska Adelns Ättartal/Elgenstierna.
(2) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors morfars mormors farmors mor.

OLOFSDOTTER2. Tillbaka till toppen »

I.1) OLOF FRIMODIG, f 1725, d 1793. Soldat. - G m ANNICKA N.N., f 1735.(3)

Dotter:

II.a) KATARINA OLOFSDOTTER, f 7/11 1750, Höjenn, Marka sn, Gökhem. - G m ANDERS SKÅRMAN, f 1753 5/8 i Skår, Gökhem. Soldat, Vilske kompani, Rote: Storegården, Skår, son t Sven Jonsson i Lillegården, Skår, Gökhem, o Annika Larsdotter.(1)(2)(3)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Olof Frimodig, soldat (1725-1793)
|
Katarina Olofsdotter (1750- ? )
|
Andreas Skårman, rektor, prost (1787-1852)
|
Anders Skårman, kyrkoherde (1821-1899)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Enligt uppgifter från min farbror Bengt Liliequist.
(2) = Alexandras farfars mormors farfars mor.
(3) = Frimodig, Olof. Soldat. Född 1725. Död 1793. (Barn III:2, s ) Gift med efterföljande ana. IV:4 ff mm NN, Annicka. Född 1735. (Barn III:2, s ) Gift med föregående ana.

OLOFSDOTTER3. Tillbaka till toppen »

I.1) KARIN OLOFSDOTTER. - G m PEDER ERIKSSON(SKUTHE). Borgmästare i Linköping och domhavande i Valkebo härad.(1)(2)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Karin Olofsdotter
|
Margareta Pehrsdotter(Pedersdotter) Skuthe (1560-1657)
|
Margareta Hartman
|
Katarina Crusia (gift 1645)
|
Margaretha Möller ( ? -1694)
|
Charlotta Polus (1689-1751)
|
Anna Werdenhoff (1729-1800)
|
Anna Charlotta Thorséen (1769-1800)
|
Johan Justus Wennerbom, kronofogde (1799-1892)
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Enligt uppgifter från min farbror Bengt Liliequist.
(2) = Alexandras farfars mormors morfars mormors mormors mormors mormor.

OLOFSDOTTER4. Tillbaka till toppen »

I.1) MARIA OLOFSDOTTER, f 3/3 1769 i Hagstugan i Vansö sn, d 29/2 1799 i Hovgården i Vansö sn. - G m bonden i Vältesta och Källgården JONAS ERICSSON, f 18/4 1762, d 9/1 1819 i Källgården i Vansö sn.(1)(2) (3)(4)(5)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Maria Olofsdotter (1769-1799)
|
Maria Jonsdotter (1792-1870)
|
Per Erik Pettersson, skeppare, gårdsägare (1819-1897)
|
Axel Liliequist, apotekare (1861-1936)
|
Eric Liliequist, 1:e länsnotarie (1894-1972)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Vansö församlings födelsebok 1757-1858.
(2) = Vansö församlings dödbok 1757-1858.
(3) = Husförhörslängden, Vansö socken, 1789-1800, 1817-1895. 1860: "Pehr Pehrsson, torpare, född 1791, koppor; Maja, hustru, född 1792, koppor".
(4) = Vansö församlings vigselbok 1757-1858.
(5) = Alexandras farfars farfars farmors mor.

OLOFSDOTTER5. Tillbaka till toppen »

I.1) INGRID OLOFSDOTTER, levde 1381. - G m NN(BRUN).(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Ingrid Olofsdotter (levde 1381)
|
Sigge Brun, väpnare
|
Märta Siggesdotter Brun
|
Eskil Isaksson, riddare, riksråd (levde ännu 1489)
|
Sigrid Eskilsdotter ( ? -1527)
|
Cecilia Månsdotter(Eka-Ätten) (1400/1500-talet)
|
Gustaf I Vasa, svensk konung (1496-1560)
|
Erik XIV, svensk konung (1533-1577)
|
Virginia Eriksdotter, svensk prinsessa (1559-1633)
|
Catharina Hand (levde änka 1646)
|
Virginia Rytter ( ? -1688)
|
Christina Stierna (död före 1687)
|
Margareta Hierta (före 1687-1743)
|
Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787)
|
Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793)
|
Ulrika Stierngranat (1785-1845)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.
(2) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars mormors farmors farmor.

OLOFSDOTTER6. Tillbaka till toppen »

I.1) ELIN OLOFSDOTTER. - G m ABRAHAM SVENSSON(ABRAHAMSDOTTER 1). Familjen bodde på Storetomten i Longs församling.(1)(2)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Elin Olofsdotter
|
Brita Abrahamsdotter(1718-1774)
|
Bengt Levrén, handlanden (1759- ? )
|
Brita Maria Levrén (1792-1835)
|
Anders Skårman, kyrkoherde (1821-1899)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist(1989- )


KÄLLOR:

(1) = Svensson, Abraham. Familjen bodde på Storetomten i Longs församling. (Barn IV:6, s ) Gift med efterföljande ana. V:12 fm fm m Olofsdotter, Elin. (Barn IV:6, s )
(2) = Alexandras farfars mormors farmors farmors mor.

OLOFSDOTTER7. Tillbaka till toppen »

I.1) TALENA OLOFSDOTTER piga i Tomared, Knäreds sn, f 1788 12/2 i Knäreds sn, d 1873 23/3 i Hishult, Hishults sn. Utfl fr Hishult t Knäreds sn 1806 1/8. Med hustrun Thalena och sonen Carl Gustaf infl de fr Tommared i Knäred t Hishult 1809 11/6. På Klockaregården hade de drängen Hans Christian Killberg(f 1816 31/5) 1838-39. 1828-30 ägde Hans Petter Killberg 1/4 Räfwaljung (samtidigt ägdes 1/4 Räfwaljung av Bengt Killberg. - G 1806 24/7 i Knäred m HANS PETER KILLBERG, f 1788 24/12(född julaafton kl 10.00 om aftonen) i Hishult, Hishults sn, döpt 1789 1/1, d 1845 21/5 i Hishult, Hishults sn, "af Wattusot, 56 år 5 månader och 3 dagar gl.", begr 27/5. Faddrar: Laduf. Bengt Killberg på Åtorp i Erslöfs sn, Jacob Killberg på Stjernarps pappersbruk, hustr. Ingeborg Nilsdotter i Hishult, Anna Christina Killberg i Prostegården, jungfru. Agneta på Oshult, Cicela Ågren på Oshult. Klockare i Hishult, vald 1812 6/9 till att efterträda fadern Johan Petter Killberg. Var vid giftermålet dräng i Hishults Klockaregård. Inflyttade 1810 11/1 från Tommared, Knäreds sn med hustru Thalena Olufsdotter och sonen Carl Gustaf.(1)(2)(3)(4)(5)(6)(7)(8)(9)(10)(11)(12)(13)(14)(15)(16)(17)(18)(19)(20)(21)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Talena Olofsdotter (1788-1873)
|
Jubelina Killberg (1830- ?)
|
Lydia Ljunggren (1865-1916)
|
Eric Liliequist, 1:e länsnotarie (1894-1972)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Uppgifterna enligt Knut ERIC LILIEQUISTs tidigare efterforskning.
(2) = "Deras dotter Jubelina var yngst av 18 syskon, varav de flesta reste till USA. De fick medalj av konung Karl XIV Johan för sina många barn".(1)
(3)= Ur "Hishult - Förr och nu/Leonard Jansson, s 24": "Hemmanet Rävaljung 1/2 mtl såldes 1824 till Klockaren i Hishult Hans Petter Killberg".
(4)= Ur "Hishult - Förr och nu/Leonard Jansson, s 56": "Klockareval. 1812 6/9. Klockareval i Hishults moder- kyrka - efter avgångne Klockaren Johan Peter Killberg, som av sjuklighet och tilltagande ålder denna sin flera år innehavda syssla avträtt under vissa villkor. Platsen var kungjord ledig, men ingen sökan- de under tiden sig anmält utom den avskedstagande klockarens son, Hans Peter Killberg, som med ansökning inkommit. Han var även känd och skicklig för göromålen, vilken han i slik egenskap någon tid för sin fader bestritt. - Han blev av de närvarande bägge församlingarna(Hishult o. Fagerhult) enhäl- ligt vald. Häri instämde pastor, och Hans Peter Killberg skall med fullmakt förses. Magn. Bothén Contracts Prost och Kyrkoherde".
(5)= Ur "Hishult - Förr och nu/Leonard Jansson, s 87-88": "Höks härads lagfartsprotokoll 1813 9/3. Först uppbud beviljades å följande hemman, som enl. köpebrev 20/10 1812 sålts av Magn. Bothén(å dess bolags vägnar) till följande personer: Hemman Köpare 52. L:a Kornhult nr 1, 1/4 mtl Pett. Killberg(klock.) Rdr Pris: 166:32:0 b:o".
(6)= Ur "Hishult - Förr och nu/Leonard Jansson, s 92": "Räfwaljung(eller Lassegård) nr 1, 1/4 mtl frälse. Lor. Wägerstein(på Sjöboholm) sålde, 14/1 1828, till Klockaren H.P. Killberg för 222:10:8 banco".
(7)= Ur "Hishult - Förr och nu/Leonard Jansson, s 146": "1833 21/7, Sockenstämma i Hishult. 7. Begärdes av Klockaren Killberg i Hishult, att han skulle få hösta Kyrkogården emot det han ringer morgon och afton under höste- och skördetiden, vilket beviljades av en del närvarande, ehuru socknemännen förut beslutat det, att gräset skulle stå på gravarna, oslagit, för att skydda för djup tjäla om vintern, samt till prydnad för deras avlidna Wänners stoft. H. Friberg".
(8)= Ur "Hishult - Förr och nu/Leonard Jansson, s 147": "1840 14/6, Sockenstämma i Hishult. (Klockaren H.P. Killberg hade anlåtit att i sin livstid årligen få hösta gräset på kyrkogården, och begagna detsam- ma till sina kreatur, såsom en liten hjälp vid sitt usla och högst ringa höbohl, varemot nämnde klock- are förbinder sig att om sommaren, från den 1 maj och till den 1 oktober, varje dag kvällringa. - Un- dertecknad, nådårspräst, förordade denna klockarens anhållan, isynnerhet som detta är brukligt på alla de ställen, som han haft sin tjänstgöring, och i synnerhet av det skäl, att knappast någon klocka- re finnes inom detta stift så ringa och så uselt avlönad som denna. Pluraliteten av församlingens å- boar beslutade att Klockare Killberg skulle årligen få hösta gräset på kyrkogården, mot vilkor att han under ovannämnda tid förbinder sig "qwällringa" varje afton, men underlåter nämnde Killberg detta sitt åtagande, så förlorar han denna höhöstnad genast. Häremot anmälde sig åboarne yngre Sven Hansson i Hishult, och 2 andra vilja anföra besvär och anföra klander hos Kgl. Befallningshafwande). E. Lindwall vice pastor jämte 10 åboars underskrift". "1840 9/8, Sockenstämma i Hishults kyrka.(Angående ovanstående överklagade beslut. - Pluraliteten av de idag vid sockenstämman närvarande ledamöter beslutade, att alldeles överändakasta det be- slut, som vid sockenstämma d. 14/6 fattades, utom de åboar som detsamma då underskrevo, vilka vidhöll det då fattade beslutet. Med dessa åboar förenade sig vidare majoren F.v. Ekensteen för sina i socknen egande 4 1/8 mtl, med villkor att detta hö får tillkomma Killberg under hans tjänstetid). E. Lindwall v. pastor. F. v. Ekensteen Åke Bengtsson Ågård".
(9)= Ur "Hishult - Förr och nu/Leonard Jansson, s 224": "Klockare och kantorer. Klockare Hans Holmgren var här omkring 1719, och dog den 7/3 1749, Hans son, vice klockaren Per Holmgren begrovs 7/5 sam- ma år 24 år gammal. Därefter synes Carl Killberg, som innehavare av klockaresysslan, härstädes. Klockare Johan Peter Killberg synes vara klockare här omkring 1785, och därefter kommer sonen Hans Peter Killberg efter år 1812.(14) Denne Hans Peter Killberg synes ännu 1840 ännu vara innehava- re av klockarebefattningen inom pastoratet. (Det synes som att Hishults pastorat hade ännu en klock- are med namnet Carl Killberg. Denne hade nämligen 1695, under kyrkoh. P. Mosaelius tid, tillsam- mans med Joh. Werner, underskrivit en handling betr. klockarens inkomster, daterad 22 october 1695)".
(10)= Film Nr. LK 242: Födde Hishult 1792-1861. In- och utflyttn.l. 1800-1842, m.m.
(11)= Film Nr. LK 241: Utdrag ur Hishult kyrkoböcker: Födda, döda 1817-39 HFL Hishult.
(12)= HFL Hishult 1840: "Klockaregården: H. P. Killberg 1788 24/12, Hustru Thalena Olofsdotter 1785 12/2, Son Frederic 1828 24/10, Dotter Jubelina 1830 23/11".
(13)= HFL Hishult 1817-19(1822): "Klockaregården: H P Killberg, 1788 24/12, hustr. Talena Olofsdotter, 1785 12/2, son Carl-Gustaf, 1807 4/1, son Olof, 1808 13/12, son Johan Magnus, 1813 22/2, dot. Elsa, 1815 20/4, dot. Anna Christina, 1817 7/12, son Petrus, 1822 29/6". HFL Hishult 1839: "Klockaregården: H.P. Killberg 1788 24/12, hust. Thalina Olofsdotter 1785 15/2, son Petrus 1822 29/6, utfl Malmö sn, son Fredrick 1828 24/10, utfl Malmö sn, Doter Anna 1817 7/12, utfl till Karup, Doter Jubelina 1830 23/11".
(14)= HFL Hishult 1839: "Klockaregården: H.P. Killberg 1788 24/12, H. Thalena 1785 12/2, Sonen Petrus 1822 29/6, Son Fredrick 1828 23/10, Dotter Jubelina 1830 23/11, Dotter Anna Christina 1817 7/12, Drängen Hans Christian Killberg 1816 31/5".
(15)= HFL Hishult 1828-30: "Klockaregården: H. P. Killberg, 1788 24/12, hustr. Talena Olofsdotter, 1785 12/2, son Petrus, 1822 29/7, dot. Elsa, 1828 23/10, dot. Anna Christina, 1817 7/12, ett barn, 1808 31/11". HFL Hishult 1833-35: "Klockaregården: H P Killberg, 1788 24/12, Hustr. Talena Olofsdotter, 1785 12/2, Son Petrus, 1822 29/7, Son Fredrick, 1828 23/10, Dotter Elsa, 1815 20/4, Dotter Jubelina, 1830 23/11, Dräng Hans Christian Killberg, 1816 31/5".
(16)= HFL Hishult 1828-30: "Räfwaljung 1/4 mtl: Äges af klockaren Killberg och af Bengt Killberg i Tommared".
(17) = Alexandras farfars farmors mormor.
(18) = Demografisk Databas Södra Sverige(DDSS).
(19) = Hans Christian Killberg(f 1816 31/5), dräng i Hishult. Var arrendator & dräng på Perstorps säteri vid giftermålet. - G 1844 30/6 i Ysby m pigan JOHANNA BENGTSDOTTER i Ysby, f 1817.(97)
(20) = "Utflykt i bokskogen - Berättelsen om Killbergs Bokhandel" av Patrik Kumlin. Här finns mycket mer att läsa om Killbergs Bokhandel och dess historia och utveckling. Besök också deras hemsida Killbergs Bokhandel.
(21) = Enligt uppgifter från Nils Wallin, släkting och genealog samt medlem av Landskrona Släktforskare, bildad 1987.

OLOFSDOTTER8. Tillbaka till toppen »

I.1) STINA OLOFSDOTTER, f 1787 i Uvered. - G m ANDERS WAHLBERG, f 1782 i Råda, soldat, kyrkväktare i Lilla Hede, Saleby.(1)(2)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:


Stina Olofsdotter (1787- )
|
Katarina Wahlberg (1830- )
|
Birger Stagh, överlantmätare (1857-1939)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Skaraborg Saleby Husförhör (Household examination) 1825 - 1830 (AI:8).
(2) = Alexandras farfars morfars mormor.

OLSDOTTER. Tillbaka till toppen »

I.1) MAJA OLSDOTTER, f 23/1 1788 i Stenkvista sn. - G m bonden i Frölunda i Stenkvista sn JONAS JONSSON, f 6/3 1780 i Stenkvista sn.(1)(2)(3)(4)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Maja Olsdotter (1788- ? )
|
Anna Charlotta Jonsdotter (1825-1889)
|
Axel Liliequist, apotekare (1861-1936)
|
Eric Liliequist, 1:e länsnotarie (1894-1972)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Enligt antavla uppställd av Knut E r i c Liliequist. Antavlan i Peter Liliequists ägo.
(2) = Berättat av apotekare Erik A x e l Vilhelm Liljeqvist(nedtecknat av Knut E r i c Liliequist). Kopior i Peter Liliequists ägo.
(3) = Stenkvista - En socken i Sörmland, s. 302, 303, 305, 333-334.
(4) = Alexandras farfars farfars mormor.

OLSDOTTER2. Tillbaka till toppen »

I.1) ELNA OLSDOTTER. - G m JEPPE LARSSON.(1)(2)

SLÄKTSKAPSFÖRHÅLLANDE:

Elna Olsdotter
|
Ingrid Jeppesdotter i Högaholma(1607-1689)
|
Torkel Persson i Högaholma(1654-1723)
|
Hans Torkelsson Holmgren, klockare i Hishult(1687-1749)
|
Pernilla Holmberg(1723-1784)
|
Johan Peter Killberg, klockare (1761-1805)
|
Hans Peter Killberg, klockare (1788-1845)
|
Jubelina Killberg (1830- ?)
|
Lydia Ljunggren (1865-1916)
|
Eric Liliequist, 1:e länsnotarie (1894-1972)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Enligt uppgiter och källor sammanställt av Peter Liliequist. Jämför Killberg.
(2) = Alexandras farfars farmors morfars farmors farfars mormor.

OMOENIUS. Tillbaka till toppen »

I.1) AMBJÖRN ANDERSSON. Bonde från Öms by. - G m KARIN JÖNSDOTTER.(4)(5)

Son:

II.a) ANDERS AMBJÖRNSSON OMOENIUS, f 1608, d 1684, fil mag, biskop i Skara. - G m ELISABETH GUNNARSDOTTER BERGIN(från Skövde), f 1623, d 1658, dtr t domprosten i Skövde Gunnar Bergin o Anna Molitaea.(1)(6)

Döttrar:

III.1) CATHARINA (KARIN) OMOENIA, f 1648 i Skara, d 1723 i Skara. - G 1670 m domprosten i Skara LARS VICTORIN, f 1632 i Segerstad, d 1/5 1702 i Skara, son t kyrkoherden i Sergersta Jonas Victorelius o Anna Svensdotter.(1)(7)(8)

III.2) ANNICA OMOENIA, d 1704. - G 1) 1664 m Jacob Håkansson Odhelius, f 1627, d 1681, fil mag, prost i Od, son t prosten i Od Håkan Larsson o Tolla Thoresdotter. - G 2) 1682 m Sven Silvius, f 1645, d 1700, fil mag, kyrkoherde i Od.(2)(3)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Ambjörn Andersson, bonde
|
Anders Ambjörnsson Omoenius, biskop (1608-1684)
|
Catharina Omoenia (1648-1723)
|
Andreas Victorin, lektor, prost riksdagsman (1671-1751)
|
Elisabeth Victorin (1713-1765)
|
Anna Lidborg (1741-1827)
|
Jonas Mellin, prost (1768-1843)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Svenska Ättartal 1892, s 501.
(2) = Svenska Ättartal 1893, s 313-319.
(3) = Hon hade döttrarna: 1. Elisabeth Odhelius, f 1667, d 1697. - G 1690 m Nils Siggonius, d 1697, kyrkoherde i Norunga. 2. Tolla Odhelius, f 1669, d 1714. - G 1691 m Elias Vingius, f 1657, d 1721, kyrkoherde i Rångedala.(3)
(4) = Enligt uppgifter från min farbror Bengt Liliequist.
(5) = Alexandras farfars mormors mormors farmors morfars morfars far.
(6) = Alexandras farfars mormors mormors farmors morfars morfar.
(7) = Alexandras farfars mormors mormors farmors morfars mor.
(8) = Victorin, Lars. Domprost och lektor i Skara. Född 1632 i Segerstad. Död 1702-05-01 i Skara. Mag. Lars Victorin, son av kyrkoherden Jonas V. i Segerstad, född där 1632; stud.i Uppsala 1654; var professor Erik Odhelius följaktig på en resa till de varma baden i Tyskland och blef efter hemkomsten promoverad till magister 1667; v. eloqu. lektor vid Skara gymn.så.; konrektor 1668, rektor 1672; prestv. 1669; lektor i logiken 1673; andra teol.lektor 1686; förste d:o 1694 och tillika prost över Göteneds kontrakt; domprost 1699. Död efter en kort tids sjukdom d.1 maj 1792, nära 70 år gammal. Mag. Lars Victorin synes varit en mild och saktmodig man, som ringa deltog i de strider, hvilka vid denna tid föreföllo i konsistorium. Kort före sin död lärer han blifvit utnämnd till biskop, men dog innan fullmakten hann utfärdas. (Barn VI:55, s , Far VIII:217, s , Mor VIII:218, s ) Gift med efterföljande ana.
Barn:
Victorin, Maria.
Victorin, Anders. Prost i Fogelås.
Victorin, Jonas. Krigskommisarie. Död 1706.
Victorin, Elisabeth. Död 1721.
Victorin, Andreas, d.ä.. Född 1671-01-29 i Skara. Död 1751-03-30 i Fågelås. (Se VI:55, s ).
Victorin, Annika. Född 1675 i Skara.
Victorin, Lars. Köpman i London. Född 1680 i Skara.
Victorin, Helena. Född 1684 i Skara. Död 1721 i Larv.
Victorin, Cathrina. Död 1720 i Bällefors.
VII:110 mm fm mf m Oemenia, Catharina (Karin). Född 1648 i Skara. Död 1723 i Skara (Disbyt 08900). (Barn VI:55, s , Far VIII:219, s , Mor VIII:220, s ) Gift med föregående ana.

AV ORLEANS. Tillbaka till toppen »

ORLEANS. Huvudstad i franska departementet Loiret, ligger på en bördig slätt på högra stranden av Loire. Vikingar plundrade staden två gånger(856 och 865). Sedermera var Orleans en av hertigdömet Franciens viktigaste städer samt huvudort i grevskapet, sedan 1344 hertigdömet Orleans.(2)

I.1) OTTO AV ORLEANS, greve.(1)

Dotter:

II.a) IRMINTRUD AV ORLEANS. - G m KARL DEN SKALLIGE(KAROLINGISKA ÄTTEN).(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Nordisk Familjebok, bd ? Undersök!!!
(2) = Nordisk Familjebok, bd XX, sp 901-903.

ORMSDOTTER. Tillbaka till toppen »

I.1) INGEBORG ORMSDOTTER, hennes uppgivna gifte med Jon Petersson(Bååt) är säkerligen oriktigt (En Ingeborg Ormsdotter och hennes son Knut Jonsson(båt) omtalas visserligen den 29/11 1376, men hon var då antagligen änka, och sonen nämnes i handlingar redan 1364).(1)(2)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE: Ingeborg Ormsdotter (1300-talet) | Peter Jonsson, väpnare (levde 1440) | Brita Petersdotter (död före 1490) | Kerstin Gustafsdotter (levde 1526) | ________________________________________________________________________ Sven Ribbing, mönstringsherre ( ? -1577) Nils Ribbing, ståthållare ( ? -1580) | | Metta Ribbing (1545- ? ) Anna Ribbing ( ? -1561) | | Margareta Kafle (1583-1658) Carin Andersdotter(Lilliehöök) ( ? -ca1623) | | Anna Lindelöf af Kedom (levde 1676) Anders Stierna, överste ( ? -1641(5)) | | Bengt Hierta, ryttmästare (1638-1696) Göran Stierna, assessor (161(1)-1652) | | Margareta Hierta (före 1687-1743) Christina Stierna (död före 1687) | | Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787) Margareta Hierta (före 1687-1743) | | Gustav Stierngranat, löjtnant (1749-1793) Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787) | | Ulrika Stierngranat (1785-1845) Gustav Stierngranat, löjtnant (1749-1793) | | Amalia Mellin (1812-1848(50)) Ulrika Stierngranat (1785-1845) | | Sofia Wennerbom (1838-1904) Amalia Mellin (1812-1848(50)) | | Lisa Skårman (1861-1951) Sofia Wennerbom (1838-1904) | | Astrid Stagh (1895-1952) Lisa Skårman (1861-1951) | | Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996) Astrid Stagh (1895-1952) | | Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- ) Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996) | | Alexandra Liliequist (1989- ) Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- ) | Alexandra Liliequist (1989- )

KÄLLOR:

(1) = Svenska Adelns Ättartal/Elgenstierna.
(2) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors mormors farmors morfars mor. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars farmors morfars mormors farmor.

AV ORTENBURG. Tillbaka till toppen »

I.1) HEINRICH AV ORTENBURG, greve.(1)

Dotter:

II.a) ELISABET AV ORTENBURG, d 1272. - G m GEBHARD IV AV LEUCHTENBERG, lantgreve, nämnd 1243-1279.(1)

Tillhör släkten:

I.1) NN AV ORTENBURG. - G m BERTHOLD I AV TYROLEN, greve, d 17/3 1180.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

AV OSSETEN. Tillbaka till toppen »

I.1) MARIJA AV OSSETEN, d 19/3 1206. - G m VSEVOLOD III AV VLADIMIR(Se TVER), storfurste, f 1154, d 15/4 1212.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

OXENSTIERNA. Tillbaka till toppen »

Gammal svensk riksrådssläkt, som på 1590-talet började skriva sig efter vapenbilden, oxpannan("stjärnan", ty. "stirn"), och hade stamgods i Södermanland och Uppland. Redan den förste med visshet kände stamfadern Bengt Nilsson var riksråd, i mitten av 1300-talet. Släkten har haft två särskilda blomstringsperioder: först under 1400-talet, då den intog främsta platsen bland de unionsvänliga släkterna och räknade icke mindre än tre riksföreståndare bland sina medlemmar; den senare under 1600-talet, då den, efter att vid ingången till nyare tiden ha varit nära att utslockna, representerades av några av den svenska adelns mest framstående medlemmar, bland dem Sveriges mest lysande statsman, Axel Oxenstierna, dennes son rikskansleren Erik Oxenstierna samt kanslipresidenten Bengt Oxenstierna. - Släkten utgrenade sig under nyare tid i flera linjer, alla härstammande ifrån den ovannämnde Bengt Nilssons ättling i 6:e led, Gabriel Kristiernsson, som 1561 erhöll friherrlig värdighet(friherrliga ätten Oxenstierna af Eka och Lindö, introducerad på Riddarhuset som n:r 1 bland friherrliga ätter, fortlever ännu på manslinjen). En hans sonson, Gabriel Bengtsson, blev 1651 greve och ättefader för den ännu levande "grevliga ätten nr 8 Oxenstierna af Korsholm och Vasa". En annan av hans sonsöner, den ryktbare rikskansleren Axel Gustafsson Oxenstierna, erhöll 1645 grevskapet Södermöre och blev ättefader för "grevliga ätten Oxenstierna af Södermöre", som utgick på svärdssidan 1706. Axels broders, den redan 1640 avlidne Gabriel Gustafsson Oxenstiernas, barn och barnbarn upphöjdes 1651 i grevligt stånd, och från dem härstammade "grevliga ätten Oxenstierna af Kronoborg", som utgick på svärdssidan 1803.(4)

I.1) TORSTEN VIGOLFSSON(OXENSTIERNA). Bosatt i Fallnafors, Malmbäck sn, levde 1319. – G m LUCIA MATSDOTTER, levde 1338.(6)

Son:

II.a) NILS TORSTENSSON(OXENSTIERNA), levde 1348. – G m NN, dtr till KATARINA BENGTSDOTTER, d 1346/1360.(6)

Son:

III.1) BENGT NILSSON(OXENSTIERNA), riddare, riksråd i mitten av 1300-talet i Ängsö, Ängsö sn, nämnd 1357-1373. - G m INGEBORG NILSDOTTER(TOFTA-ÄTTEN), d 1370/1377.(2)(3)(4)(6)

Dotter:

IV.a) BENGTA BENGTSDOTTER(OXENSTIERNA), levde 1421. – G före 1380 m MAGNUS OLOFSSON KASE, d 1401/1402 fogde i Tavastland.(1)(2)(6)

Tillhör släkten:

I.1) JÖNS NN(OXENSTIERNA).(4)

Söner:

II.a) NILS JÖNSSON(OXENSTIERNA), riksföreståndare, broder till lagmannen Bengt Jönsson, ägare till Djursholms och Frösviks sätesgårdar i närheten av Stockholm, var en av de ledande stormän, som 1434 uppsade konung Erik av Pommern tro och lydnad. Han tillhörde sedan drotsen Kristiern Nilsson(Vases) parti, som uppträdde fientligt emot Karl Knutsson. Under Kristofer af Bajern plägade han vara en av de styresmän, som konungen förordnade under sin bortovaro, och vid hans död var han innehavare av Nyköpings och Örebro slott samt nog framstående att jämte brodern Bengt övertaga regeringen som riksföreståndare januari 1448. Under Karl Knutssons i juni s å begynnande regering stod han på unionspartiets sida och var en av de mot sin konung förrädiske herrarna på mötet i Halmstad 1450. Genast vid Karl Knutssons tillträde till regeringen förlorade han Nyköpings slott. Efter mötet i Halmstad fråntogs honom även Örebro. Han dog kort därefter.(4)

Son:

III.1) ERIK NILSSON(OXENSTIERNA), till Djursholm, riksråd, d efter 1469, var en av 1400-talets oroliga andar, en förkämpe för unionen och aristokratiskt självsvåld. Han deltog i sin kusin ärkebiskop Jöns resning 1457 och likaså i biskop Kettil Karlssons 1464, då han blev belönad med Västerås slottslän, som han dock 1466 åter måste lämna. 1467 måste han avstå även från de under de inre oroligheterna vunna Stäkeborg och Örebro, sedan han blivit av Nils Sture tillfångatagen och överlämnad åt Karl Knutsson. Efter den av Erik Karlsson(Vase), hans svåger, anstiftade resningen, 1469, flydde han till Danmark, men återkom snart och uppträdde i de inre striderna före slaget på Brunkeberg. Under Kristian I inkallades han i rådet.(4)

II.b) BENGT JÖNSSON(OXENSTIERNA), lagman i Uppland 1440-50, var av den släkt som sedan kallade sig Oxenstierna. Han har fått ett namn i historien mindre genom personlig storhet än genom den betydande ställning, som ätten från hans tid började intaga. 1436 satt han i svenska rådet, 1441(vid konung Kristofers kröning) mottog han riddarvärdigheten, och slutligen vid denne konungs död, 1448, utsågs han att jämte sin broder Nils vara rikets föreståndare, tills konungaval skett. Detta val föll på Karl Knutsson och bidrog endast att öka den oxenstiernska släktens ovilja mot den nye konungen samt befästa dess sympatier för unionen med Danmark; ty liksom Karl nu undanträngde Bengt, så hade han en gång förr undanträngt dennes svärfar, drotsen Krister Nilsson(Vasa). Bengt, som avled omkring 1450, fick en hämnare i sonen, ärkebiskop Jöns Bengtsson, när denne 1457 stötte kung Karl från tronen.(4)(5)

Söner:

III.1) JÖNS BENGTSSON(OXENSTIERNA), ärkebiskop, riksföreståndare, f 1417(enligt Svenska Adelns Ättar-tavlor), d i december 1467 på Borgholm, inskrevs 1434 vid universitetet i Leipzig, där han 1437 erhöll magistergrad, varefter han återvände till Sverige och 1441 utnämndes till domprost i Uppsala. 1445 uppehöll han sig åter i Leipzig och var rektor vid universitetet där. I början av 1448 valdes han av Uppsala domkapitel till ärkebiskop Nils Ragnvaldssons efterträdare samt invigdes under sommaren s å i ämbetet. Jöns Bengtsson uppträder(från 1457) med titeln "Sveciae primas", vilket på svenska återgavs med "Sveriges förste"; huruvida han förvärvat sig laglig rätt härtill, är dock ej känt. Han låg i ständig strid med konung Karl Knutsson, dels emedan han, en ivrig anhängare av unionen med Danmark, såg i denne, det nationella partiets ledare, ett hinder för unionen, dels och företrädesvis emedan hans fader och farbroder, vilka efter konung Kristofers död 1448 blivit riksföreståndare, nödgats s å lämna makten i Karl Knutssons händer. Karl Knutssons försök att göra den världsliga makten gällande i kyrkliga angelägenheter väckte därjämte naturligtvis den myndige prelatens missnöje. I hemlighet stämplade Jöns Bengtsson länge mot konungen, åt vilken han offentligt avgivit de högtidligaste trohetsförsäkringar, men i januari 1457 började han öppet uppror. 9 februari överrumplade han konungen i Strängnäs samt tvang honom att fly till Stockholm och därifrån, efter en kort belägring, till Danzig(natten mellan 23 och 24 februari). Riksrådet uppdrog 21 mars s å riksföreståndarskapet åt Erik Axelsson Tott och Jöns Bengtsson, vilken beklädde detta ämbete till 2 juli s å, då danske konungen Kristian I hyllades som konung i Sverige. Unionskonungens utpressningar väckte allmänt missnöje, och detta drabbade företrädesvis ärkebiskopen, som inkallat Kristian och var hans förtrogne rådgivare. 1463 reste sig Upplandsbönderna och fordrade att bli befriade från den kort förut påbjudna skeppsskatten. På eget bevåg frikallade äekebiskopen dem från skatten, men blev till följd därav fängslad av konungen och bortförd till Danmark. Denna åtgärd verkade ett omslag i allmänna opinionen: Jöns Bengtsson betraktades som en martyr för folkets sak, och det mötte därför ingen svårighet för hans frände, biskop Kettil Karlsson, att åvägabringa en allmän resning till hans förmån(1464). Resningen ledde till konung Karls återkallande, och detta för de höge herrarna obehagliga resultat förmådde dem att på enskild väg söka komma överens med Kristian. Genom sin styvfader, Erik Nipertz, utverkade Kettil Karlsson ärkebiskopens frigivande(16/8 1464). Återkommen till Sverige, ställde Jöns Bengtsson sig i spetsen för unionspartiet och tvang Karl att för andra gången nedstiga från tronen(30/1 1465), varefter Kettil Karlsson och Jöns Bengtsson gemensamt styrde landet. Efter Kettils död, i augusti s å, valdes Jöns Bengtsson till riksföreståndare, men framkallade genom sin egenmäktighet stark jäsning både bland stormännen och folket, och redan i september 1466 fråntog rådet honom riksföre-ståndarskapet, som överlämnades åt Erik Axelsson Tott. Mellan dennes och ärkebiskopens parti uppstod då häftig strid, i vilken ärkebiskopen drog det kortaste strået. Karl Knutsson blev för tredje gången konung(1467), och ärkebiskopen flydde till Borgholm, där han avled. Jöns Bengtsson var en lärd man; han hyste därjämte stort intresse för den kyrkliga konsten, varom åtskilliga på hans föranstaltande tillkomna kyrkomålningar i Uppland bära vittne.(4)

III.2) KRISTIERN BENGTSSON(OXENSTIERNA), riddare och riksråd, ärvde efter sin fader Salsta i Uppland, vartill han skrev sig. Av Kristian I erhöll han 1457 Åbo slott i förläning, som han dock 1463 måste utbyta mot Kastelholm. Och det var nära att han gått miste även om detta, enär han av konungen misstänktes för delaktighet i Upplandsböndernas resning s å. 1464 deltog han också i biskop Kettils resning; men därefter stod han troget på unionspartiets sida och var en av anstiftarna till upproret mot konung Karl 1469, varvid han blev tillfångatagen och först efter "svåra eder och förpliktelser" frigiven. - Ehuru han levde ännu under de första åren av Sten Stures riksföreståndarskap, synes han dock ej under denna tid ha deltagit i några rådsmöten.(4)

Söner:

IV.a) STEN KRISTIERNSSON(OXENSTIERNA), till Salestad och Lagnö, riksråd, d 1516, var en sannskyldig typ för en unionstidens storman. Han omtalas första gången i sammanhang med ett mord, som han begått på en Stockholmsborgare och som gav anledning till ett upplopp. Sedermera deltog han i ryska kriget och slogs av konung Hans till riddare 1497. För, såsom det uppges, ett honom fråndömt laxfiske började han dock 1501 mot konung Hans på egen hand uppror, som sammansmälte med den s å utbrytande allmänna resningen mot nämnde konung. Hans uppträdande förskaffade honom s å säte i rådet samt det viktiga Nyköpings slott. Under Svante Nilssons tid hade han flera maktpåliggande uppdrag, såsom försvaret av Kalmar län 1505, en beskickning(jämte andra personer) till Lybeck 1510 för avslutande av förbund o s v; men han bröt 1511 även med nyssnämnde riksföreståndare, med vilken han råkat i tvist om en förläning. Då rådsherrarna i början av 1512 valde Erik Trolle till riksföreståndare, var Oxenstierna med, men han var därefter en av de förste, som mot sin forne beskyddare understödde Sten Sture d y. I samråd med Gustaf Trolle företog han emellertid 1516 också emot denne en förhastad resning. Till straff miste han slottet och kastades i fängelse, där han dog s å.(4)

IV.b) BENGT KRISTIERNSSON(OXENSTIERNA), riksråd, d 1495, "var redan riddare, då han först omtalas i handlingarna, och riksråd åren 1489-95, då han var utsedd att biträda ärkebiskopen i regeringen under Sten Stures frånvaro, men dog hastigt, troligen i pesten"(Styffe). 1495 var han en bland de rådsherrar, som högtidligen förklarade ryktena om missämja med Sten Sture ogrundade, ehuru han varit bland dem, som 12/8 1494 stadfäste Kalmar recess av 1483 rörande konung Hans inkallande i riket.(4)

Son:

V.1) KRISTIERN BENGTSSON(OXENSTIERNA), till Mörby och Steninge, riksråd, blev av konung Hans 1497 slagen till riddare. Han deltog 1504 som riksråd i herredagen i Stockholm och stod 1506 på riksföreståndaren Svante Nilssons sida, men säges ha lidit "dråpelig skada" för konung Hans skull. Han beseglade jämte övriga rådsherrar 14/10 1509 en handelstraktat med Lybeck samt utsågs 1513 och 1515 att vara ett av Sveriges ombud på unionsmöten i Köpenhamn. Trots sina ärvda sympatier för unionen och trots sitt deltagande i undertecknandet av den akt, varigenom Kristian II 1520 antogs till Sveriges konung, blev han 8/11 1520 ett av offren i Stockholms blodbad. Han var då den ende av sin ätt och efterlämnade blott en son.(4)

Son:

VI.a) GABRIEL KRISTIERNSSON OXENSTIERNA, friherrliga ätten Oxenstierna(Eka och Lindögrenen), av Mörby och Steninge, Årstad, Gäddeholm och Fånö, friherre, riksråd, riksmarskalk, d 1585, var efter faderns avrättning i Stockholms blodbad(1520) den ende levande medlemmen av släkten. Han uppges ha på 1520-talet varit munk i Sigtuna kloster, men åtminstone från 1530, då han sändes med uppdrag till Finland, användes han av Gustaf I. Han tyckes ha åtnjutit stort anseende, vartill hans stora rikedom, omkring 560 gårdar i jordagods, visserligen bidrog. Gustaf I anförtrodde honom slottsloven på Stockholms slott 1538 och 1549 samt gjorde honom 1544 till riksråd. Vid Erik XIV:s kröning, 1561, var han en av de 9 herrar, som bekläddes med den nystiftade friherrevärdigheten. 1563 gav konungen honom förtroendet att jämte andra personer fullfölja det hessiska frieriet. Sändebuden blev emellertid kvarhållna i Danmark, där de måste stanna några år. Över sin fångenskap författade Oxenstierna en ännu bevarad berättelse. Hemkommen, synes han i det längsta hållit sig till konungens parti. I juni 1568 medförde han till Erik hertig Johans löfte att komma till konungens bröllop, och i juli hade han konungens uppdrag att lugna allmogen i Köpingstrakten, varjämte han insattes i den domstol, som skulle döma över hertigarnas uppförande. I juli s. å. hade han även blivit utnämnd till amiral över hela flottan. Kort efter tronombytet utnämndes han, jan. 1569, till ståthållare i Reval och över Estland. Där hade han att bekämpa myteri av egna trupper, varunder han av sin avfällige medbroder Klas Kursell togs till fånga 1570. Lyckligen åter befriad, måste han försvara sig mot ett ryskt anfall under ledning av danske hertigen Magnus. Efter att tappert ha avärjt detta och fört en styrelse, som berömmes för klokhet och rättvisa, återvände han hem 1570. Oxenstierna, som 1569 utnämnts till riksmarskalk, utsågs 1572, ett nytt bevis på Johans förtroende, att jämte H. Kyle sjöledes föra konung Erik från Gripsholm till Västerås. 1582 finner man honom på konung Johans sida bland dem, som underskrivit stadgan om konungens rättigheter i furstendömena. Oxenstierna synes sålunda ha varit en mot den faktiske regenten städse lojal man. Med sin hustru, Beata Trolle, hade han 11 barn.(4)

Söner:

VII.1) KRISTER GABRIELSSON OXENSTIERNA, till Steninge, friherre, riksråd, d. 20 febr. 1592, fick 1573 fullmakt att förestå konung Erik XIV:s bevakning på Västerås samt var 1575-78 hövitsman på Kalmar, 1584 ståthållare på Narva slott och 1585 ett av de svenska sändebud, som med ryssarna avslöt stilleståndet vid Pliusa. 1586 utnämndes han, förut kallad "hofråd", till riksråd, men föll i onåd hos Johan III, emedan han deltog i rådets föreställningar mot konungen på mötet i Reval 1589. Det oaktat var han ett av sändebuden vid stilleståndets avslutande med Ryssland s. å. Oxenstierna var en motståndare till liturgien.(4)

VII.2) GUSTAF GABRIELSSON OXENSTIERNA, friherre till Fiholm och Rinkestad, riksråd, f. l551, d. 1597, gjorde studier och krigstjänst i främmande länder samt blev 1584 ståthållare i Reval och över Estland. Efter att på förnyad anhållan äntligen ha blivit hemkallad från denna besvärliga post utnämndes han 1590 till riksråd. Efter konung Johans död(1592) synes han troget ha stått på hertig Karls sida. Så understödde han vid kröningsriksdagen 1594 kraftigt hertigens yrkanden gentemot konungen. Han blev l594 kammarråd. Troligen var han en av de rådsherrar, som bevistade Söderköpings riksdag(1595). 1596 synes dock även han, ehuru fogligt, ha trätt i någon opposition mot hertigen. Söner till Oxenstierna och Barbro Bielke voro rikskansleren Axel Oxenstierna och riksdrotset Gabriel Oxenstierna.(4)

Söner:

VIII.a) AXEL GUSTAVSSON 0XENSTIERNA, greve av Södermöre, grevliga ätten Oxenstierna av Södermöre, friherre till Kimito, herre till Fiholm och Tidö, son till 0. 11, rikskansler, Sveriges störste statsman, föddes 16/6 1583 på Fånö i Uppland och dog 28/8 1654 i Stockholm. Efter grundläggande undervisning hemma skickades han efter faderns död av sin förmyndare, farbrodern Johan 0xenstierna, 1699 jämte sina bröder för att fullborda studierna vid den lutherska protestantismens för- nämsta högskolor: Wittenberg, Jena och Rostock. Preceptor för dem under deras resa var Jonas Rothovius(sedermera superintendent i Kalmar stift). 0xenstierna inhämtade därunder grundlig lärdom, först och främst i teologi, i vilken vetenskap han offentligen försvarade avhandlingar, men även uti profanvetenskaperna, i synnerhet latin. Helt säkert fick han under denna sin vistelse i Tyskland blicken öppen för de företräden, som detta land vid denna tid ägde på många samhällslivets områden framför Sverige, och hans iakttagelser bar sedermera frukt i epokgörande reformer hemma i landet. Hemkommen 1603, utnämndes 0xenstierna till kammarjunkare hos konung Karl IX. 1605 bevistade han riksdagen i Stockholm, över vars rättegångar och blodscener han förde anteckningar, som ännu finnas i behåll. Redan 1606 anförtroddes honom en beskickning till MeckIenburg, närmast avseende en giftermålsunderhandling för Karl IX:s systerdotter, men troligen förenad med andra uppdrag. Under sin frånvaro utnämndes han till riksråd, och vid sin återkomst var han redan, trots sin ungdom, en av de mest betydande männen i Karl IX:s omgivning. Viktiga uppdrag följde nu, det ena efter det andra. 1609 sändes han jämte hovkansleren Chesnecopherus till Reval för att å Karl IX:s vägnar mottaga estländska ridderskapets och staden Revals hyllning. Genom Karl IX:s testamente(1611) insattes 0xenstierna till medlem av Gustav II Adolfs förmyndarregering. Redan vid den i december 1611 sammanträdande riksdagen i Nyköping fungerade han som rikskansler, ehuru den formliga utnämningen skedde, först sedan Gustaf II Adolf själv tillträde regeringen. På grund av den betydande ställning, som 0xenstierna inom det vid denna tid fåtaliga rådet intog, måste man antaga, att han haft sin hand med vid avfattandet av den konungamakten inskränkande försäkran, som förelades Gustaf Adolf; och man vet, att han haft det vid uppsättandet av de för adeln förmånliga privilegier, som vid detta tillfälle utverkades. Förkärlek för inskränkt konungamakt, grundad på en aristokratisk samhällsförfattning, utmärkte även 0xenstierna från början av hans bana ända till slutet. Det goda förhållandet till Gustav Adolf stördes därigenom icke. Anmärkningsvärt är, att en av Gustav Adolfs första regeringsåtgärder var Oxenstiernas utnämning till rikskansler 6/1 1612. Med avseende på hans skyldigheter i denna egenskap innehöll instruktionen, att man honom "lcke så egentligen föreskriva må, vad han i sådana kall och ämbete göra och beställa bör, utan ställa det till hans beskedenhet och förstånd". Också fanns det intet område av förvaltningen, där han icke ingrep. I utrikesärendena, i justitieförvaltningen, i förvaltningen av krigsmakten till lands och sjöss, i vården om rikets finanser, i den egentliga civilförvaltningen, i ordnandet av kyrkans, universitetens och skolornas styrelse, överallt utövade han organiserande, ordnande och kontrollerande verksamhet. Det är ej utan skäl 0xenstierna av Geijer kallas "Sveriges störste civilist". Blott i avseende på en förvaltningsgren innehöll instruktionen bestämda föreskrifter, nämligen rörande "riksens archiv". Även för denna institution, liksom för många andra, var Oxenstiernas styrelse epokgörande. (Själv samlade han det största och värdefullaste enskilda arkiv i Norden.) Då man dessutom besinnar, att på denna tid alla riksdagsbeslut avfattades i konungens kansli och att dessa ej sällan liksom konungens propositionen till riksdagen uppsattes av riks- kanslerens egen hand, kan man få en föreställning om det inflytande 0xenstierna redan blott genom sin ämbetsställning utövade. Vad särskilt riksdagarna angår, svek 0xenstierna ingen enda gång, då han befann sig i landet, sin post, och det finns exempel på, att han, på rådets begäran, även ifrån Tyskland hemsänt till riksdagen ett av honom själv skrivet förslag till riksdagsbeslut(1634). 1612 avreste 0xenstierna som den främste kommissarien på svenska sidan till fredsunderhandlingarna i Knäred. Där undertecknade han freden 18/1 1613. Själv uppsatte han protokoll över förhandlingarna. För sina tjänster belönades han 17/4 1613 med häradshövdingsysslan i Snefringe härad i Västmanland, varjämte han 5/2 1614 erhöll Kimito friherreskap. Bekant är, vilken mängd nya, mer eller mindre viktiga förordningar, som utmärkte de fredliga åren av Gustav II Adolfs regering. Man torde tryggt kunna påstå, att det var få, om ens några, av dessa, vid vilka 0xenstierna icke medverkat; många har han med egen hand uppsatt. Om emellertid någon gren av förvaltningen, utom de diplomatiska angelägenheterna, kan sägas mera speciellt ha varit föremål för hans intresse, så är det finansförvaltningen. Otaliga är de uppsatser, förslag, betänkanden och resolutioner, som han författade i dithörande ämnen. Handeln och industrien var hans skötebarn, och man kan säga, att han lika mycket är Sveriges Colbert som dess Richelieu. Så är den viktiga Handels- och seglationsordningen, som framlades på riksdagen i Örebro 1614, författad av 0xenstierna. Det var början till en lång följd av lagstiftningsåtgärder i denna väg, uti vilka 0xenstierna var själen. (Hollands näringslagstiftning har mest av alla staters utövat inflytande på hans politik.) Redan vid denna tid påminde den ställning rikskansleren intog under konungens bortovaro om en vice regents. Under fälttåget 1614 skulle han här hemma övervaka krigsfolkets utskrivning, utrustning och översändande till Livland. Likaså skulle han ha inseende över skeppsbyggeriet och arkliet. Han skulle befordra verkställigheten av de nya ordningarna om rättegångar och handel. Han skulle mottaga och underhandla med främmande sändebud; och för "kammaren" var han ett slags överordnad chef, till vilken skrivelser, som egentligen gällde detta ämbetsverk, ej sällan omedelbart riktades. Kammarrådet, amiraler, ståthållare anbefalldes att lyda hans order. Ett särskildt uppdrag, som 0xenstierna 1614 mottog vid ett besök hos konungen i Livland, var dessutom att enligt av honom själv uppsatt instruktion avsluta giftermålsunderhandlingen mellan pfalzgreven Johan Kasimir och prinsessan Katarina. Efter att i slutet av 1615 ha åter rest över till konungen i Livland åtföljde 0xenstierna honom i början av 1616 till Finland, där möte hölls med ständerna i Helsingfors. För övrigt hade han där till uppgift att avhjälpa allmogens klagomål, ordna försvarsanstalterna mot Ryssland och indriva Älvsborgs lösen. Det sistnämnda uppdraget var vid denna tid och under de följande åren ett huvudföremål för Oxenstiernas omsorger. Efter 1617 års riksdagar i Örebro och Stockholm, vid vilka 0xenstierna kraftigt ingripit i förhandlingarna(han hade bl. a. på den förstnämnda framlagt det förslag till riksdagsordning, som av ständerna antogs), reste rikskansleren och Bror Rålamb omkring i landet för att bringa den nödiga summan tillhopa. Att detta lyckades och att Alfsborg sålunda räddades åt Sveriges krona, var till huvudsaklig del Oxenstiernas förtjänst. Dan marks hållning var dock, trots den gjorda avbetalningen, högst osäker, och 0xenstierna hade därför i början av 1618 till uppgift att hålla mönstringar med folket i Småland och Östergötland för att tillse, att detta var i ordning att möta ett befaratt anfall, som dock uteblev. Sedan Alfsborgs lösepenning emellertid till fullo blivit gäldad, sändes 0xenstierna i spetsen för en beskickning 1619 att möta danska ombuden i Sjöared. Underhandlingen blev för ögonblicket utan resultat, men visade dock, att den tid nu var kommen, då Sverige icke längre tog lag av danskarna. - Det är knappast någon del av Gustav Adolfs regering, som utmärkes av en så livlig verksamhet för rikets förkovring på alla områden, som de nu närmast följande åren. Utom Oxenstiernas egna kvarvarande koncept vittnar riksregistraturet, som för dessa år innehåller anteckningar rörande vem som uppsatt de särskilda skrivelserna, om den betydande andel 0xenstierna haft i dessa åtgärder. Här må blott erinras om kopparkompaniets instruktion, de nya landshövdinginstruktionerna, den bekanta "stadgan" om städernas förvaltning 1619, vars i detalj gående föreskrifter visa en utomordentlig insikt om städernas både resurser och medlen för dessas tillgodogörande, vidare genomgripande åtgärder för universitetens förbättring, instruktioner för utskrivningar och värvningar, Oxenstiernas egenhändiga förslag till krigsartiklar, kungliga propositionen till riksdagarna, instruktionen för den 1621 tillförordnade regeringen, patent om reformationsjubelfesten o. s. v., för att icke nämna instruktionen för rikskansleren själv att i Berlin avsluta giftermålet mellan Gustav Adolf och Maria Eleonora. Sistnämnda uppdrag utförde 0xenstierna i spetsen för en lysande beskickning på hösten 1620. I den under konungens fälttåg 1621 tillförord-nade regeringen var Oxenstierna den ledande mannen. Det torde ej varit utan hans tillstyrkan, som konungen då för första gången ställde vid hans sida i denna regering hans broder Gabriel och hans kusin Gabriel Bengtsson 0xenstierna. Ett speciellt åliggande för rikskansleren var emellertid anskaffande av alla krigets förnödenheter, både manskap, penningar och varor för såväl armé som flotta. - Hans utomordentliga skicklighet i denna senare befattning föranledde Gustav Adolf att till 1622 års fälttåg medtaga 0xenstierna till Livland, varest denne fick sitt residens i Riga med uppgift att sörja för denna viktiga orts försvar på samma gång som för arméns behov. Att Gustav Adolf nu kunde räkna på Oxenstiernas vaksamma omsorger med Rigas hjälpkällor till sitt förfogande blev en väsentlig orsak till, att det denna gång blev honom möjligt att sträcka sina erövringar djupt in i fiendens land. Till belöning för sina tjänster fick 0xenstierna 16/8 1622 i förläning hela biskopsdömet Wenden tillika med 4 däri belägna befästa slott. Freds- och stilleståndsunderhandlingar med Polen jämte övriga angelägenheter kvarhöll honom i Livland till början av 1623. Emellertid tog tvistigheterna med Danmark åter en hotande vändning, men åter lyckades 0xenstierna på ett nytt möte i Sjöared(1624), stödd på sin fullmakt att i värsta fall förklara krig, tvinga Danmark till eftergift i nästan alla punkter. Under 1625 års fälttåg blev hans verksamhet för organisationen av provianteringsväsendet och krigskommissariatet i Livland måhända ännu mer betydelsefull än förut. Konungens brev är rika på beröm. När Gustav Adolf 1626 stod i begrepp att övergå till Preussen, sände han 0xenstierna till Finland att där samla penningar och trupper, för att med dessa möta på andra sidan Östersjön. 0xenstierna fullgjorde som vanligt till konungens högsta belåtenhet sitt åliggande; och från det ögonblick, då han med sitt samlade folk i augusti åter förenat sig med huvudhären, spelade han åter samma roll i Preussen som förut i Livland, blott med mera växande uppdrag, i samma mån uppgifterna i det hela blev större. Det finnes över huvud taget icke någonting, varom Gustav Adolf icke rådslog med 0xenstierna och med avseende varpå han icke gav honom uppdrag. Tullar, kontributioner, uppbördsväsen, ja t. o. m. fästningsbyggnader ställdes under Oxenstiernas uppsikt, utom det att konungen knappast tog ett steg på diplomatiens område, utan att inhämta Oxenstiernas betänkande. I oktober 1626 överlämnades åt 0xenstierna vid fälttågets slut dels den civila förvaltningen i egenskap av generalguvernör över Preussen, dels uppsikten över den militära förvaltningen som legat vid armén, dels ledningen av underhandlingen med Polen. Oxenstiernas grundliga insikter i statsekonomien var sannolikt en orsak till, att konungen önskade just i hans händer lämna Preussens förvaltning, som i första rummet blev av finansiell natur, ett skäl, som sedermera i december 1630 även föranledde honom att med oinskränkt fullmakt åt 0xenstierna överlämna ledningen av kronans hela spannmålshandel samt i sammanhang därmed i mars 1631 direktionen av alla tullar och licenser i Sveriges Ostersjöländer. De av 0xenstierna högt uppdrivna tullarna i Preussen blev också en huvudtillgång för betäckande av krigskostnaderna i Tyskland, liksom även armén där till väsentlig del försågs med sitt behov av bröd och säd från de av 0xenstierna anskaffade förråden. Beträffande den polska underhandlingen lyckades 0xenstierna genom överlägsen skicklighet efter upprepade avbrott äntligen förmå de oefterrättliga polska myndigheterna till det för Sverige fördelaktiga stilleståndet i Altmark, 1629. Blott en kort tid hade hans vistelse i Preussen avbrutits, genom en beskickning till Stralsund och Danmark augusti - september 1628, då han där träffade överenskommelse om staden Stralsunds besättande med svenska trupper. Efter det tyska krigets början fortfor 0xenstierna en tid att från Preussen stå i den livligaste förbindelse med konungen och att i utförliga skrivelser med- dela honom sina råd i yttre och inre angelägenheter. Efter slaget vid Breitenfeld(september 1631) kallades 0xenstierna att, dock med bibehållande av sin egenskap av generalguvernör i Preussen, personligen inställa sig på krigsskådeplatsen. I december 1631 sammanträffade han med konungen i Frankfurt am Main. För bevarandet och befästandet av det svenska väldet i de erövrade länderna fick nu 0xenstierna genast en liknande betydelse, som han haft i Riga under de livländska och i Elbing under de preussiska fälttågen, ehuru allt i utvidgad skala. Vid konungens avtåg till Franken och Bajern i början av 1632 utnämndes 0xenstierna till legat i Rhenländerna med högsta befäl över furstar och generaler i Svensk tjänst. Ehuru han personligen ej levererade någon batalj, förstod han genom kloka anordningar hålla spanjorerna stången. Stor militärisk skicklighet utvecklade 0xenstierna emellertid även, då han på sommaren 1632 tillförde konungen vid Nürnberg de högst betydande förstärkningar såväl av trupper som livsmedel, som han samlat i Rhenländerna. Vid uppbrottet från Nürnberg kvarlämnade Gustav Adolf åter 0xenstierna som sin ställföreträdare på dessa orter, varest han förblev till i oktober, då han vände åter till Rhentrakterna med, som han själv skrev, "amplere fullmakt än honom ljuvt var". Sysselsatt med förberedelserna till ett tillämnat möte med de evangeliska ständerna i Ulm, mottog han underrättelsen om Gustav Adolfs död. Det visade sig emellertid nu tydligen, att verket i Tyskland ej uppburits av konungen allena. Oxenstiernas egen storhet trädde nu först rätt i dagen. Han måste ingjuta nytt mod hos de modlöse både i Sverige och Tyskland, han måste organisera styrelsen både här hemma och därute, och själv måste han ge Iiv åt de nya formerna. Kort efter det han hemsänt den av honom ursprungligen med egen hand skrivna(1634 års) regeringsformen, lyckades han förena de fyra s. k. övre kretsarnas ständer till ett förbund(april 1633), till vars "direktor" han, trots Sachsens avundsjuka motstånd, valdes. Genom fullmakt 12/1 1633 hade han då redan utnämnts till Sveriges fullmyndige legat i Tyskland och var som sådan oinskränkt härskare över det betydande område, som Sveriges härar erövrat i Tyskland. Ingen enskild svensk har förr eller senare ägt en sådan makt. Med full kunglig makt och myndighet avfärdade han sändebud, utnämnde ämbetsmän och utdelade förläningar. Tysklands arkiv innehålla sålunda en mängd förläningsbrev, undertecknade med Oxenstiernas blotta namn. Det märkligaste av dessa är det, som åt hertig Bernhard av Weimar förlänade hela hertigdömet Franken. Ej underligt att åt honom själv på fullt allvar erbjöds mainzska kurfurstevärdigheten, ett förslag, som, efter att ha varit föremål för allvarliga överläggningar i svenska rådet, dock snart förföll. Over huvud var den lysande tiden i Tyskland förbi efter slaget vid Nördlingen(1634). Förgäves sökte 0xenstierna genom sin bekanta resa till Frankrike(mars och april 1635) med denna makts bistånd hålla verket uppe. Det år han efter denna resa ännu tillbragte i Tyskland var sannolikt ett av de bekymmersammaste i hans liv. Under myteri i krigshären och avfall bland bundsförvanterna sökte han förgäves freden på alla håll med Mecklenburgs och Danmarks bemedling, på samma gång som 0xenstierna till sin outsägliga grämelse såg regeringen hemma av, som han ansåg, otidigt klenmod offra Sveriges bästa inkomstkälla, tullarna i Preussen, genom stilleståndet med Polen 1635. Hans till ordspråk vordna sinneslugn bragtes denna gång alldeles ur jämvikt, och han vårdade sig ej om att dölja sin harm. För att sporra sina kolleger till mera "manliga consilia" återvände han till Sverige i början av juli 1636. 16/7 s. å. avlade han högtidlig räkenskap för sin förvaltning, innan han intog sin plats bland riksförmyndarna. - Kristinas förmyndarstyrelse kallas ofta Axel Oxenstiernas regering, och detta med skäl. Det inflytande, som Gustav Adolfs förtroende och hans egen överlägsna klokhet berett honom, var så stort, att ingen kunde undandraga sig detsamma. I utrikesärenden var hans ord allsmäktiga. Genom en av honom skapad kår av diplomater knöt han förbin- delser med alla emot habsburgska huset fientliga makter från Portugal till Turkiet. Sveriges hållning på westfaliska fredskongressen bestämde han genom sonen Johan, som där verkställde hans befallningar. Danmark bekämpade han genom en kedja av åtgärder, som utmynnade i det av honom dock ej påyrkade kriget 1643, för vilket krig han uppgjorde fälttågsplaner och under vilket befälhavarna till lands och sjöss lydde hans befallningar. Hans verk är ock det ärofulla fredsslutet vid Brömsebro 1645, vilket han, efter ett halvt års underhandling, framtvang till en del i strid mot sina egna, av Kristina givna instruktioner. - Redan från Tyskland hade han genom "sakrika memorialer, uppfyllda av nya uppslag och vinkar på alla förvaltningens områden", bestämmande ingripit i rikets inre styrelse. Själva regeringsformen 1634, en grundval för den yttre och inre förvaltningen, på vilken man vidare byggt intill denna dag, är hans verk. Ett av de märkligaste av nyssnämnda memorial är det av 8/10 1633. Det innehåller en fullständig, detaljerad plan för ordnandet av krigsmakten till lands och sjöss, för finansernas upphjälpande, för städernas förkovring, för myntväsendets och kopparverkets nydaning, för gästgiveriväsendets organisation och för kommunikationsledernas utveckling genom kanaler, allt saker, som till väsentlig del sattes i verket efter hans återkomst till fäderneslandet 1636. Det är nämligen först denna senare tid, som utmärkes för de stora reformer på förvaltningens olika områden, som gjort Kristinas förmyndarregering ryktbar. Först genomdrev 0xenstierna, att regeringen själv 14/12 1636 antog vissa grundregler för sin verksamhet i ekonomiska och politiska ämnen. Därpå följde på Oxenstiernas förslag en mängd epokgörande författningar för bergverken, för 'handeln, tullverket(som fortfarande stod under Oxenstiernas omedelbara uppsikt), för stä- derna, postväsendet o. s. v. Första förverkligandet av en svensk kolonisation i Amerika, 1638, är i främsta rummet Oxenstiernas förtjänst, som med egna medel väsentligt bidrog till expeditionen. Undervisningsanstalternas, såväl de högres som de lägres, förbättring låg 0xenstierna under dessa år synnerligen om hjärtat. "Få statsmän ha ägt en så klar uppfattning av bildningens väsende och ändamål, en så praktisk blick för den sunda uppfostringsmetoden"(Odhner). Den av honom jämte J. Skytte 1637 företagna revisionen av Uppsala universitet blev för detta epokgörande. - Oxenstiernas avgjort aristokratiska hållning(trots den billighet och rättvisa, som eljest hos honom är så utpräglade drag) i den stora sociala frågan om böndernas förhållande till adeln, som i mitten av 1640-talet upprörde samhället, fördunklade under förmyndarstyrelsens sista år något den store mannens anseende. Därtill kom den unga drottningens avundsjuka över hans stora inflytande, som räckte handen åt de ofrälse ståndens missnöje. Utnämningen till greve av Södermöre, 3/9 1645, åtföljd av betydliga förläningar(20/11 s. å.), var därför det sista stora offentliga erkännande 0xenstierna fick mottaga. Det gick visserligen ej an att avlägsna rikskansleren; men hans inflytande var i märkbart avtagande, och 1646--49 ägde en fullständig brytning rum mellan 0xenstierna och drottningen, föranledd av det förolämpande sätt, varpå hon behandlade Oxenstiernas son Johan som fredskommissarie i Osnabrück. Ej utan sin betecknande betydelse är det, att ett register över fullmakter under Kristinas regering ej upptager något annat uppdrag för den förr så mångbetrodde mannen än att reglera gatorna i Västerås. Trots drottningens avoghet var det emellertid långt ifrån att 0xenstierna denna tid saknade allt inflytande. Sitt rikskanslersämbete skötte han fortfarande, och hans ord hade alltjämt stor vikt vid behandlingen av utrikesärendena. Främmande furstar vände sig ännu gärna till honom personligen för att anhålla om hans mäktiga förord, och vid rådsförhandlingarna vägde hans råd stundom tyngre än drottningens mening. På rikets inre förkovran hade han fortfarande sin uppmärksamhet riktad. Även under onådens tider skrevos nämligen förordningar, t. ex. skogsordningen 1647, av hans hand. Efter återvunnen gunst sysselsatte han sig livligt med finans- och handelslagstiftningen. Kommerskollegiets instruktion 1651 är av honom skriven, och under Kristinas vildaste slöseri sökte han ännu, ehuru fåfängt, bringa reda i finanserna genom uppgörande av stater för 1651 och 1653. En av hans ålderdomssysselsättningar var jämväl utövandet av kanslersämbetet vid Uppsala universitet, som han mottog 1646 efter att redan långt förut ha avböjt anbudet därom. - Med djup smärta såg 0xenstierna Kristina nedlägga sin krona. Både offentligt, genom i rådets namn uppsatta skrivelser, och enskilt sökte han förmå henne ändra beslut. Också vägrade han, ehuru närvarande, vid avsägelseakten i Uppsala 1654 föra ordet å ständernas vägnar. Den utmärkta uppmärksamhet han rönte av den nye konungen Karl X Gustaf torde emellertid i viss mån försonat honom med den skedda förändringen. Länge överlevde han icke densamma. Kort efter tronombytet greps han under överläggningarna hos konungen av häftigt illamående, från vilket han ej mer tillfrisknade. Han ligger begraven i Jäders kyrka. - Jämte en i hög grad imponerande gestalt, som stundom gentemot Sveriges medtävlare och motståndare gav intrycket av stel, oåtkomlig högdragenhet, egde 0xenstierna stor förmåga att vinna människor. Glättighet och meddelsamhet i umgänget jämte allvarlig gudsfruktan, stor hjälpsamhet mot anhöriga o. a. och godhet mot underhavande utmärkte hans enskilda liv. - Med sin maka, Anna Bååt, hade han flera barn, av vilka sönerna Johan(se 0. 20) och Erik(se 0. 21) spelade en framstående politisk roll. Om Oxenstiernas djupgående litterära intressen vittnar den förbindelse, vari han stod till en mängd av Europas litterära storheter, av vilka han lyckades fästa några i svensk tjänst, t. ex. B. Chemnitz, J. Freinsheim, Hugo Grotius, D. Heinsius, J. Loccenius. Det av 0xenstierna efterlämnade betydande arkivet förvarades på Tidö ända till 1848, då det inköptes av svenska staten. Införlivat med Riksarkivet, utgör det den ojämförligt viktigaste av de där förvarade enskilda samlingarna. (Over denna samling har i "Meddelanden fr. Sv. riksarkivet. Ny följd" 2:2, 1907, tryckts en av P. Sondén upprättad förteckning.) Av Oxenstiernas många ännu bibehållna skrifter ha sedan långt tillbaka spridda aktstycken publicerats i en mängd äldre och nyare samlingar. Särskilt för sig utgivna är breven(dock ej alla) till sonen Johan 0xenstierna(av Gjörwell, 1810), varförutom Oxenstiernas korrespondens med regeringen och rådet 1633-36 till huvudsaklig del offentliggjorts i "Handl. rör. Skandinaviens historia"(d. 24-38), och en mindre del av korrespondensen med Gustav Adolf och andra i "Arkiv till uppl. av svenska krigens etc. historia"(d. 1 o. 2). F. n. är emellertid under utgivning en vittomfattande specialsamling av Oxenstiernas skrifter, "Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling", avsedd att meddela dels hans egenhändigt uppsatta, i behåll varande dagboksanteckningar, betänkanden, diplomatiska aktstycken m. m., dels de viktigaste delarna av hans vidlyftiga brevväxling(breven såväl från som till honom). Arbetet verkställdes på föranstaltande av Vitt. hist. o. antikvitetsakademien och leddes till en början av K. G. Styffe, biträdd av yngre forskare(P. Sondén, J. F. Nyström, N. Edén, S. Clason, H. Brulin), och bekostas av de s. k. Bergerska dona- tionsmedlen. Av verket ha 1888-1909 4 dlr utgivits av "Förra avdelningen"(historiska och politiska skrifter och Oxenstiernas brev 1606-29) och 1888-1905 11 dlr av "Senare avdelningen"(brev till 0xenstierna). Ridderskapet och adeln har låtit resa Oxenstiernas bronsstaty, som, modellerad av J. Börjeson, 10/3 1890 avtäcktes framför riddarhusets norra fasad Den store rikskanslerens bild finns dessutom modellerad av Sergel i den kolossala gipsgruppen "Axel Oxenstierna, dikterande Gustav Adolfs bragder för historiens gudinna", från mitten av 1780-talet, som avtäcktes i östra valvet i Stockholms slott 6/11 1832. Den var urspr. avsedd att pryda fotställningen till Gustav II Adolfs staty i Stockholm, där den också, tack vare enskild persons frikostighet, gjuten i brons uppställdes 1906. 1883 beslöt Sv. akad. att som en hyllningsgärd åt Oxenstiernas förtjänster om fosterlandet prägla en minnespenning(av 18:e storleken, den största, som akademien någonsin låtit prägla). På Fånö herresäte, på den plats, där fordom det hus stått, vari 0xenstierna föddes, avtäcktes 28/9 1889 en av Fånös dåv. ägare, brukspatronen H. Tamm, bekostad minnesvård. Oxenstiernas namnteckning meddelas å pl. III till art. A u t o g r a f. Det s. k. Oxenstiernska huset i Storkyrkobrinken i Stockholm(en lång tid lokal för Statistiska centralbyrån, numera för husgerådskammaren), vars uppförande 0xenstierna påbörjade, är avbildat i art. Mezzanin. över 0xenstierna finns ännu ingen i någon mån uttömmande biografi. Jfr N. Ahnlund, "Till Axel Oxenstiernas ungdomshistoria" (i "Personhist. tidskr." 1913).(4)(9)

Söner:

IX.1) JOHAN AXELSSON 0XENSTIERNA, greve av Södermöre, den föregåendes son, statsman, f 24/6 1611 i Stockholm, d 5/12 1657 i Wismar. Efter slutade studier i Uppsala infördes han av rikskansleren själv, medan denne vistades i Preussen, 1629, i statsmannalivet. Han sändes därefter, 1631, försedd med instruktion och rekommendation av fadern, på studieresor till Nederländerna, England och Frankrike. Efter återkomsten gjorde han krigstjänst i Tyskland under sin svåger Gustav Horn och avancerade 1632 till överste för Röda regementet. Från denna tid började han ock av fadern användas i diplomatiska uppdrag, varvid han av denne försågs med noggranna och detaljerade instruktioner, och han kan egentligen anses som verkställare av rikskanslerens vilja. I början av 1634 sändes 0xenstierna sålunda till Holland och England, i vilket senare land han mottogs särdeles kyligt av Karl I, som icke ville anse den av rikskansleren utfärdade fullmakten tillfyllestgörande. Efter återkomsten därifrån, i slutet av året, reste han hem till Sverige, där han skulle avlägga berättelse inför rådet om ställningen i Tyskland. Regeringen insatte honom 1635 bland kommissarierna för underhandlingen med Polen, men att sonen medverkade till stillaståndet i Stuhmsdorf, grämde fadern djupt. S. å. utnämndes han till kammarråd och blev sålunda ett organ, varigenom rikskanslerens inflytande i finansförvaltningen gjorde sig gällande. Emot faderns mening inkallades han 1639 i rådet, och han utsågs då därjämte till rikskansliråd. Då rikskansleren själv ej kunde bevista den stora fredskongressen i Tyskland, sändes 0xenstierna 1641 dit som legat jämte Adler Salvius, men mottog alltjämt direkta förhållningsorder av fadern, som emellertid(i synnerhet i början) hade åtskilliga anmärkningar att göra mot det sätt, varpå han skötte sitt uppdrag. För honom själv blev detta ytterst oangenämt genom missämjan mellan honom och Salvius samt Kristinas partiska inblandning till den senares förmån. Likväl kvarstannade han till fredsslutet i Osnabrück, 1648, och det ansågs, att han haft en väsentlig förtjänst i, att freden blev så pass fördelaktig, som den blev för Sverige. Därefter sändes han att 1650 ordna det nyförvärvade Pommerns förvaltning, vilket han redan på utresan till fredskongressen påbörjat. Kort innan brodern Erik kallades från Livland, 1652, hemkallades även 0xenstierna, måhända en yttring av den vid denna tid återvändande kungliga gunsten mot Oxenstiernorna. 1663 blev 0xenstierna lagman i Uppland. Vid den mot Oxenstiernorna gynnsamt stämde Karl X Gustavs tronbestigning(1654) blev han riksmarskalk. S. å. blev han även kansler för Greifswalds universitet, och 1655 utnämndes han till Sveriges fullmäktige legat i Tyskland, en lysande post, som påminde om faderns. Därmed förenades presidentskapet i Wismarska tribunalet. 0xenstierna skildras som stolt och högdragen, men kunnig och i sitt kall duglig.(4)

IX.2) ERIK AXELSSON 0XENSTIERNA, greve av Södermöre, den förres broder, rikskansler, en av Sveriges störste statsmän, f 13/2 1624 på Fiholm i Södermanland, d 23/10 1656 i Frauenburg, Preussen, intogs 27/2 1643, efter studier i Uppsala, att auskultera i senaten, men lämnade s. å. Sverige för att anträda studieresor förnämligast till Holland, där han studerade i Amsterdam och Leiden. Dessa resor varade till 1645, då han återkom. Den myndigvordna Kristina, som gärna skickade Oxenstiernorna så långt bort som möjligt, utnämnde 0xenstierna 1646 till guvernör i Reval och över Estland, vid samma tid som till Livlands generalguvernör utnämndes hans frände riksskattmästaren Gabriel 0xenstierna. Sin guvernörsbefattning skötte han så, att det har sagts, att "knappast någon guvernörs styrelse ägt större betydelse för landets utveckling". Den utövades ock under ständigt inhämtande av faderns råd. Under Oxenstiernas ledning förbättrades sålunda kyrko- och militärväsendet, rättskipningen ordnades, vägar anlades till fromma för samfärdseln, och en ordnad postförvaltning infördes på samma gång, som 0xenstierna bättre än de flesta guvernörer lyckades "bevaka landets räntor och inkomster". Vid tiden för Oxenstiernornas återtagande till nåder hemkallades även 0xenstierna, 1652. S. å. sattes han i spetsen för det av fadern året förut organiserade Kommerskollegium, ehuru han ej tillträdde tjänsten förr än 1653, varjämte han ofta biträdde sin åldrande fader vid underhand lingar med främmande sändebud. Efter Kristinas tronavsägelse(1654) övertog han som vice rikskansler ledningen av kansliärendena, som efter faderns s. k. inträffade frånfälle h. o. h. överlämnades åt honom, då han utnämndes till riks- kansler. I mångt och mycket blev han för Karl X Gustav, vad fadern varit för Gustav II Adolf. I såväl inre som yttre angelägenheter spelade han en ledande roll. Av ridderskapet och adeln hedrades han 1654 genom att utses till direktor över riddarhuset. Riksdagen leddes av honom till det beslut konungen och han själv önskade i reduktionsfrågan 1655. Liksom förut fadern hemfört Gustav Adolfs brud, så hemförde 0xenstierna Karl X:s, från Holstein 1654. Vid samma tid fick han faderns lagmansdöme, Norrland, och följde 1655 sin konung i fält, där han med överlägsen skicklighet utkämpade de diplomatiska striderna, medan konungen förde svärdet. Sålunda avslöt han med Brandenburg fördragen i Wehlau (Königsberg) och Marienburg 1656, som bundo kurfursten som vasall till Sveriges krona, samt 1/9 1656 med holländarna det epokgörande fördraget i Elbing. Redan i december 1655 hade han mottagit generalguvernörsämbetet i Preussen, vilket fadern en gång förvaltat. Hans levnadstecknare(E. Fries) karakteriserar honom som "en arbetsam, klok, försiktig, duglig och trogen tjänare åt konung och fädernesland". Se E. Fries, "Erik 0xenstierna Biografisk studie"(1889).(4)

VIII.b) GABRIEL GUSTAVSSON 0XENSTIERNA, friherre, riksdrots, grevliga ätten Oxenstierna av Kronoborg, son av 0. 11 och yngre broder till rikskansleren Axel 0xenstierna, f 15/6 1587, d 27/11 1640, idkade liksom brodern studier i Rostock, Wittenberg och Jena och anställdes liksom denne vid återkomsten, 1604, i Karl IX:s tjänst. 1612-18 var han hertig Johans råd och kansler. Redan 1617 hade han dock blivit utnämnd till riksråd och hovmarskalk. Ledig ifrån hertigens tjänst genom dennes död, utnämndes han 1618 till ståthållare över Stockholm samt Uppsala slott och län. Hans betydelse från denna tid är i främsta rummet att vara ett slags ställföreträdare för rikskansleren och verkställare av dennes tankar och förslag. Hans instruktioner är merendels uppsatta av brodern, till vilka han stod i mycket nära förhållande och vars förtroende han med skäl i fullaste mått åtnjöt. Säkerligen var det ej utan avsikt, som 0xenstierna jämte rikskansleren insattes i den 1621 tillförordnade regeringen i konungens frånvaro. Två gånger, 1622 och 1625, avgick han på beskickningar till Danmark, med vilken makt Axel 0xenstierna eljest gärna själv personligen underhandlade. Senare på året 1625 sändes han till Lybeck, Hamburg, Mecklenburg, Brandenburg, Pommern, Nederländerna och England, med anledning av de då rådande förvecklingarna i Europa. Från Preussen gav rikskansleren brodern del av de viktigaste angelägenheterna, som denne sedan meddelade rådet, i vars namn han ofta förde ordet, t. ex. då framställningar gjordes till adeln och de övriga stånden på riksdagarna. Efter Gustav Adolfs död talade 0xenstierna till ständerna i regeringens namn och föreslog dem att erkänna Kristina för drottning, och omedelbart efter riksdagen sändes han 1633 att personligen inhämta rikskanslerens tankar och förslag om regeringens ordnande m. m. På hemresan ledsagade han konungens lik till Sverige. Efter hemkomsten utsågs han 13/6 1634 till riksdrots, i vilken egenskap han ännu mer än tillförne som den främste i regeringen hade tillfälle att förverkliga sin store broders planer. Sitt eget regeringskollegium, Svea hovrätt, satte han i förträffligt skick och måste dessutom tidtals förestå både kansliet och kammaren. Liksom brodern hade han outtröttlig arbetskraft, klart omdöme och fosterlandskärlek, som erbjöd sig att taga "kannan av sitt bord och kappan av kroppen" för fäderneslandets skull. Hans saktmod och sans gjorde honom särdeles lämplig till att vara den ledande och sammanhållande i regeringen, helst han även hos ständerna åtnjöt stort förtroende. I likhet med de fleste stormännen innehade han lagmans- och häradshövdingtjänster. Med anledning av hans förtjänster upphöjdes hans barn och barnbarn 1651 i grevligt stånd med rätt att skriva sig till Kronoborg(i Kexholms län). Hans brev till brodern Axel, omfattande tiden 1611--40, utgavs 1890 av Vitt. hist. o. ant. akad. genom P. Sondén (i "Rikskansl. A. Oxenstiernas skr. o. brev. Senare avd."). En uppsats "Axel Oxenstierna och hans broder" av P. Sondén är tryckt i föreningen Heimdals folkskrifter(1903).(4)

Söner:

IX.1) GUSTAV GABRIELSSON 0XENSTIERNA, greve av Kronoborg, den föregåendes son, riksråd, f 29/8 1613, d 31/5 1648, befordrades vid 26 års ålder till landshövding i Västmanland och förflyttades 1642 till guvernörsposten i Reval och över Estland, där han med iver arbetade på att höja svenska regeringens anseende inom landet. 1645 återvände han hem samt utnämndes till riks- och kansliråd. I denna egenskap yttrade han sig rätt flitigt vid rådsöverläggningarna och deltog i förhandlingar med främmande sändebud. - G m MARIA SOFIA DE LA GARDIE(0XENSTIERNA som gift), den föregåendes hustru, befordrarinna av den svenska industrien, var dotter av riksmarsken greve J. De la Gardie och Ebba Brahe, föddes 1627 och trädde i äktenskap 1643. Stenkolsbrytningen vid Höganäs fick egentligen genom henne någon fart. Hennes klädesfabriker vid Tyresö levererade en tid årligen 30,000 alnar kläde till arméns behov. Hon idkade betydande handel med lärft och blaggarn och sände 1668 bräder till Spanien. Dessutom anlade hon mässingsbruk, gevärsfaktori och oljeslageri m. m. samt var intresserad i flera av sin tids handelskompanier. Hennes verksamhet mötte likväl betydande hinder under reduktionens svåra tider och grevinnan förlorade därunder en stor del av sin förmögenhet, varefter banken ärvde återstoden vid hennes död, 22/8 1694. Hennes arkiv, som förmodligen vid reduktionen medföljt egendomarna, finnes delvis i Riksarkivet och torde ej sakna betydelse för Sveriges ekonomiska historia.(4)

IX.2) GABRIEL GABRIELSSON 0XENSTIERNA, greve av Kronoborg, son av 0. 22, lantmarskalk, f 7/6 1618 på Sturefors i Östergötland, d 25/2 1647 i Stockholm, befordrades, som alla sina samtida fränder, hastigt, dock efter grundliga studier hemma och utomlands(i Leiden 1637-39). Han utnämndes 1640 till Kristinas kammarherre och skickades 1643 till Torstenson med uppdrag från regeringen. 1645 utnämndes han till kammarråd och till lantmarskalk vid detta års utskottsmöte. 1646 förordnades han till president i Dorpts hovrätt, en befattning, som han dock ej hann tillträda.(4)

IX.3) TURE GABRIELSSON OXENSTIERNA, greve.(4)

Son i 1:a giftet:

X.a) GABRIEL TURESSON 0XENSTIERNA, greve, den föregåendes brorson, diplomat, f 10/10 1642, d 28/2 1707, gjorde studier i Uppsala och vidsträckta utrikes resor, varunder han 1663 inskrev sig som student i Leiden och 1666 ingick i engelsk sjökrigstjänst, och utnämndes efter återkomsten 1667 till Karl XI:s kammarherre samt kapten vid Amiralitetsholmen. 1668 avfärdades han i en beskickning till Portugal och engelska hovet samt återkallades 1670 från Portugal. 1671 fick han kansliråds fullmakt, och några dagar senare mottog han order att avgå som sändebud till Danmark, en av Sveriges viktigaste diplomatiska poster, vilken han innehade till 1673. I det 1675 utbrytande danska kriget hade han befälet över en eskader vid Göteborg våren 1676. Efter krigets slut och sedan hans frände Bengt 0xenstierna kommit till makten, skickades han 1681 till kejsaren att varsamt bana vägen för ett närmare förbund, men besökte dessutom åtskilliga andra hov i västra och södra Tyskland. 1685 återvände 0xenstierna för en kort tid hem och uppträdde under 1686 års riksdag som en mycket bestämd, ehuru aldrig häftig ledare av oppositionen. Hans djärva och frimodiga yttranden hindrade ej, att han efter riksdagen åter sändes tillbaka till Wien, där han vistades till 1688, då han för en tid skickades till Haag med uppdrag att jämväl resa till London för att söka förmå 'England att medverka till åtgärders vidtagande till hertigens av Holstein förmån. 1693 uppdrogs åt honom att mottaga det Karl Xl tillfallna Zweibrückens hyllning. 1694 återvände han till Wien. 1697 beslöt regeringen att förflytta honom som andre ambassadör till Rijswijk, men då konung Vilhelm var missnöjd med några utlåtelser han haft, medan han var sändebud i Haag, gick detta om intet. I december s. å. utnämndes han i stället till guvernör i Zweibrücken, ehuru han fortfor att vistas i Wien, varest han dock med anledning av den uppkomna tvisten mellan Sverige och kejsaren rörande mecklenhurg-güstrowska arvet förbjöds att visa sig på hovet. Först 1699 utbytte han Wien mot Zweibrücken, vilket land han från djupt förfall skall ha bragt i ett jämförelsevis blomstrande skick. Av hans efterlämnade papper finns en betydande del i Riksarkivet, dit de kommit tillika med Tidöarkivet.(4)

Son i 2:a giftet:

X.b) JOHAN TURESSON 0XENSTIERNA, greve, den föregåendes halvbroder, författare, f 2/1 1666 i Stockholm, d där 16/2 1733, blev 1672 student i Uppsala och företog 1682 den övriga utbildningsresan i utlandet, där han sedermera kom att vistas i 41 år, flackande från land till land, förslösande sina ej stora ägodelar, i början för namnets skull väl mottagen vid olika hov och inom den högre aristokratien, men sedermera utsatt för sjukdom, bekymmer och förödmjukelser. 1701 ingick han i Köln giftermål med den betydligt äldre Anna Isabella, grevinna av Limburg-Stirum, änka efter riksgreven Ernst Vilhelm av Bentheim, men redan året därpå flyttade makarna ifrån varandra, och det var antagligen vid denna tid 0xenstierna övergick till katolska läran. I slutet av 1723 eller början av 1724 återvände han till Sverige och övergick till lutherska läran, ägnade sig åt studier och författarskap samt fick äta nådebröd. 0xenstierna författade under sin utrikesvistelse "Recueil de pensées du comte J. 0. sur divers sujets"(5 små dlr, Frankfurt a. M. 1720-22, sedermera utg. där samt i Haag, Paris, Köpenhamn och Rouen; 14:e franska uppl. 1782, öv. till ty., da., it.) och efter hemkomsten "Bouquet de diverses fleurs cueillies par le comte J. 0."(förf. 1731; tryckt som särskild del under titeln "Réflexions morales" i alla uppl. av "Pensées" sedan 1736; sv. öv. "Greve Oxenstiernas sedolexor", 1767, "Sedolexor i urval", utg. av F. U. Wrangel, 1891; polsk öv. 1772) och det Ulrika Eleonora tillägnade arbetet "Johan Oxenstiernas betrachtelser i enslighet"(1731). "Pensées", vilka först i senare uppl.(fr. o. m. 1736) utgavs med utsatt författarnamn("comte d'Oxenstirn"), innehålla utom moraliska betraktelser och maximer "små teckningar över nästan alla länder, politiska anmärkningar, historiska porträtt ur forntiden; innehållet är till sin kärna mestadels ytligt och trivialt, men klädnaden är lätt, skrivarten ledigt vårdslös, här och där kryddad med något salt och några infall". Det stora antalet uppl. visar, vilken omtyckt läsning arbetet var, själva Byron fäste sig vid det(se "Don Juan", 14:e sången, 59:e strofen). Se F. U. Wrangel, "En högadlig filosof från 1700- talet"(i "Sv. autografsällskapets tidskr.", II, 1892).(4)

VII.3) BENGT GABRIELSSON OXENSTIERNA, friherre, furstligt råd d. 1591.(4)

Söner:

VIII.a) BENGT BENGTSSON OXENSTIERNA, kallad R e s a r e - B e n g t, friherre, riksråd, f. efter faderns död 19 okt. 1591 på Frösvik, d. 9 juni 1643 i Riga. Han sändes redan i sitt 16 år till tyska akademier: Rostock, Jena och Wittenberg, samt fick därefter liflig håg att se främmande länder och lära deras språk. Efter att ha genomvandrat Tyskland gick han 1612 till Italien och därifrån till Österlandet, varest han besökte Jerusalem m. fl. orter i heliga landet. Emellertid föll han i rövarhänder, men räddades och kom till Venezia, där han tog krigstjänst mot turkarna 1614. Från Venezia anträdde han 1616 sin andra orientaliska resa, som förde honom till Persien, till Bagdad och Babylon, ja till Indiens gränser. I Persien åtnjöt han stort anseende, i synnerhet som han tämligen ledigt talade landets språk. Därifrån for han genom Armenien, över Aleppo, till Palestina, vidare till Kairo, Alexandria m. fl. egyptiska orter samt återvände över Sidon till Europa(Genua). 1620 var han åter i Sverige, efter att under sina resor ha förvärvat en ovanlig språkkunskap. Han skall ledigt ha talat sju främmande språk, bland dem persiska och turkiska. Återkommen, anställdes han som kammar- herre hos Gustaf II Adolf, som dock strax begagnade sig av hans förvärvade kunskaper för att knyta förbindelser med Venezia, dit han sändes 1621. Han återvände redan s. å. och tillhörde från denna tid, ehuru med avbrott, Gustaf Adolfs närmaste omgivning. Konungen fann ett synnerligt behag i hans bildade och lärorika umgänge och använde honom även på viktiga poster. Vid samma tid som Axel Oxenstierna utnämndes till Preussens generalguvernör, 1626, sattes O. till guvernör i det viktiga Elbing. 1627 återvände han och ut- nämndes s. å. till överstallmästare eller, som han även kallades, riksstallmästare. Han följde sedermera Gustaf Adolf till Tyskland och fick 1 mars 1631 uppdrag att träffa närmare överenskommelser i Frankrike rörande det nyss avslutna förbundet med denna makt samt om värvningar. 3 okt. s. å. sändes han som e. o. ambassadör till Holland för att utforska stämningen där med avseende på Gustaf Adolfs avsikt att tåga till Rhenländerna. 1632 förordnades O. till guvernör i Schwaben och utnämndes 1634 till generalguvernör i Livland och Ingermanland. Med denna befattning förenade han fortfarande den av riksstallmästare, varpå han s. å. fick ny fullmakt. 1641 inkallades han i rådet.(4)

VIII.b) GABRIEL BENGTSSON OXENSTIERNA, grevliga ätten Oxenstierna af Korsholm och Vasa, greve av Korsholm och Vasa, halvbroder till Bengt Bengtsson Oxenstierna, riksskattmästare, riksamiral, f. 8 mars 1586 på Lindholms gods i Uppland, d. 12 dec. 1656 på Edsberg i Uppland. Liksom sina kusiner Axel och Gabriel Gustafsson, med vilkas öden hans voro nära förknippade, blev han tidigt faderlös, fick liksom de sin utbildning vid utländska universitet och anställdes liksom de vid återkomsten i konung Karl IX:s hovtjänst. Gustaf II Adolf använde honom som en praktiskt duglig och användbar man flitigt i viktiga ärenden. 1611 blev han ståthållare på Reval och över Estland, inkallades 1617 i rådet och utnämndes s. å. till överste tygmästare. I sistnämnda egenskap synes han under rikskanslerens medverkan ha utvecklat liflig verksamhet för arméns utrustning. 1621 insattes han liksom sina bägge kusiner i den under konungens frånvaro utnämnda regeringen, vari han även 1622 och sedermera inträdde. Under de preussiska fälttågen(1626-29) fick han här hemma åtskilliga speciella uppdrag rörande finanserna, utskrivning, flottans utrustning o. s. v. samt utnämndes 1627 till hovrättsråd och lagman. 1630 förordnades han till en av de kommissarier, som under Axel Oxenstiernas ledning hade att i Danzig underhandla om fred med kejsaren. 1631 sändes han som guvernör till Finland, vilken befattning han 1633 utan kallelse övergav för att få vara med om den nya styrelsens ordnande. I förmyndarstyrelsen erhöll han ock 1634 platsen som riksskattmästare, vilken post han dock icke synes ha varit vuxen. Axel Oxenstierna ansåg honom egennyttig, och visst är, att han ej utövat tillräcklig kontroll för att förekomma de stora bedrägerier inom Kammaren, som under hans förvaltning upptäckts. 1645 delade han flera sina anförvanters öde att av Kristina avlägsnas från all befattning med riksstyrelsen. Han utnämndes till generalguvernör i Livland, men begärde och fick entledigande 1647. Han återvann sedan med de övrige Oxen- stiernorna Kristinas nåd och upphöjdes 1651 till greve av Korsholm och Vasa. 1652 utnämndes hanýÿÿÿ‚‘’“”•–—

Söner:

IX.1) GABRIEL GABRIELSSON OXENSTIERNA, greve, riksråd, riksmarskalk, f. 6 mars 1619 på Revals slott, d. 12 jan. 1673, vistades efter fullbordade studier hemma till 1643 vid armén i Tyskland. Efter hemkomsten erhöll han först en häradshövdingtjänst, utnämndes 1644 till överste för Upplands regemente samt beordrades redan s. å. att gå med sitt regemente till Värmland för att försvara gränsen mot danskarna. 1645 utnämndes han till drottning Kristinas hovmarskalk. Trots faderns onåd, bibehöll Kristina honom, en tid den ende av Oxenstiernorna, bland sin närmaste omgivnig. 1650 utnämnde hon honom till riksjägmästare, i vilken befattning han bl. a. hade tillsyn över Djurrgårdens ordnande, samt 1653 till riksråd. Samma vänskap, som Kristina visat O., visades honom även av Karl X Gustaf, till vars förtroligare vänkrets han räkndes. Efter sin syssling Johan O:s död 1657 utnämndes han till riksmarskalk. I hans armar utandades Karl X Gustaf sin sista suck. Även Karl XI värderade högt denne faderns gamle vän. sedan 1643 var O. gift med grefvinnan Maria Kristiana von Löwenstein. Deras dotter Kristina Juliana blev 1691 gift med pastorn N. Bergius (se därom Bergius, N.).(4)

IX.2) BENGT GABRIELSSON OXENSTIERNA, greve, kanslipresident, en av Sveriges utmärktaste statsmän, f. 16 juli 1623 på Mörby i Uppland, d. 12 juli 1702 i Stockholm. Efter studier i Uppsala, där han 1643 valdes till rector illustris, begav han sig 1645 på utrikes resor, varunder han genomreste kontinentens viktigaste länder. Efter ett kort besök hemma 1648 fick han tjänstgöra vid den stora fredskongressen i Osnabrück. Det var den blivande statsmannens första lärospån. Under sin vistelse i Tyskland kom han i närmare beröring med dåv. pfalzgreven Karl Gustaf, vars synnnerliga bevågenhet han förvärvat. Av honom som generalissimus förordnades han 1650 att å Sveriges vägnar vara deputerad vid den s. k. exekutionstraktaten i Nürnberg, och vid sin hemkomst till fäderneslandet, våren 1651,rekommenderades han av pfalzgreven varmt åt Kristina. Nu följde hastigt det ena viktiga uppdraget på det andra. 1651 fick han förnyad instruktion som svensk "abgeordneter" i Nürnberg. Efter upplösningen av konferensen där begav han sig på eget bevåg till Frankfurt för fortsättande av de oavslutade underhandlingarna och utnämndes 1651 till "legatus plenipotentiarius" där. Följande året fick han K. M:ts befallning att bege sig till Böhmen för att som svensk ambassadör bevista kejsarens och kurfurstarnas sammankomst i Prag, varvid han bl. a. skulle söka utverka investitur å Sveriges tyska provinser. Till följd av Brandenburgs protest misslyckades visserligen detta, men O. fick befallning att följa kejsaren till riksdagen i Regensburg för att fortsätta sina bemödanden. Under tiden hade han utnämnts till president i Wismarska tribunalet. I början av 1653 lämnade han Regensburg, och jämte Schering Rosenhane organiserade han det nya tribunalet samt var en av dem, som på Sveriges vägnar mottogo stadens hyllning. Knappt hade Karl X Gustaf bestigit tronen, förrän han kallade Oxenstierna till nya diplomatiska värv, åt vilka med konungens ständigt växande förtroende han oavbrutet under dennes regering ägnaqde sina krafter. Redan 1654 fick han i uppdrag att representera Sverige vid den stundande kretsdagen i Nedersachsen. På vägen dit borde han besöka Celle, Wolfenbüttel, Hannover och Magdeburg för att där framkalla en stämning till Sveriges förmån i striden mot Bremen. I slutet av året inkallades han i rådet, varjämte han blev kansliråd. I början av 1655 kallades han att från Wismar skyndsamt infinna sig hos konungen, emedan denne önskade anväda hans tjänst i kansliet. Under det s. å. begynnande polska fälttåget åtföljde Oxenstierna Karl Gustaf till en början till Warschau, där han i slutet av 1655 och början av 1656 förblev i egenskap av gevernör över Stor-Polen och Masuren och där han på ett förträffligt sätt sörjde för förvaltningen av landet, för Warschaus förseende med livsmedel, för de sjukes nödiga skötsel, för värvningen av nya regementen o s v. Efter Warschaus fall och Erik Oxenstiernas dör utnämndes han i oktober 1656 till guvernör över Kulmska palatinatet, vartill lades Kujavien och Masovien. Där övertog han den ärofulla Oxenstiernska förvalningens traditioner och fullföljde dem på ett sådant sätt, att t. ex. staden Thorns invånare sedermera med beredvillighet offrade liv och blod för svenskarna i striden emot egna landsmän. När Karl Gustav 1657 tågade till Danmark, lämnades nämligen Oxenstierna kvar i Thorn, varest han, trots det nästan förtvivlade läget, ej blott visste att försvara sig med beundransvärd uthållighet i nära ett och ett halvt år, utan även lyckades genom sin kallblodiga ståndaktighet och det sken av styrka, som han, trots fästningens oerhört utblottade tillstånd, genom sin bestämda hållning vid underhandlingen förstod att ge svenskarnas sak, utverka sådana kapitulationsvillkor, att de blev utgångspunkt för de följande fredsunderhandlingarna. Det föll därför nästan av sig själv, att Oxenstierna även skulle bli en av fredskommissarierna i Oliva, vartill han också hösten 1659 utnämndes. I underhandlingens bringande till lyckligt slut hade han en väsentlig del. När han sedan efter freden 1660 återvänt, ingrep han genast vid det första rådssammanträde han hemma bevistade på ett avgörande sätt i ärendena, i det han lyckades avstyra ett i polskt intresse väckr förslag om förbund med republiken mot Ryssland. Om Oxenstierna emellertid haft någon äregirig förhoppning att hemma spela en mera betydande roll, fann han snart, att Per Brahes och Magnus Gabriel De la Gardies regering ej var förmånlig för Oxenstiernornas inflytande. Han utnämndes nu till den nästan liktydigt med en landsförvisning betraktade posten att vara president i Wismarska tribunalet, vilken plats han dock icke ville mottaga. I stället erhöll han 1662 sin faders förra ämbete: generalguvernörskapet i Livland, vilken tjänst han innehade till 1666. I november 1665 hade han ånyo kallats till president i tribunalet i Wismar. Denna gång fann han skäl att antaga kallelsen, alldenstund med samma post då förbands en annan, vilken öppnade ett rikt fält för diplomatisk skicklighet att göra sig gällande. Han erhöll nämligen tillika uppdraget att vara Sveriges legat i Tyskland, en utnämning, som förnyades 1669. Som legat trädde han i diplomatisk förbindelse med Tysklands flesta furstehus. Efter att någon liten tid ha lämnat sin plats som president i Wismarska tribunalet blev han 1673 för 4:e gången därtill utnämnd, och ånyo förbands med denna post legatvärdigheten. 1674 fick han med anledning av de politiska förvecklingarna en särskild sändning till det kejserliga hovet för att söka förekomma det då hotande krigets utbrott. De förbindelser han i Wien knöt och de sympatier han där vann blev utan tvivel av vikt för hans följande uppträdande på den stora fredskongressen i Nijmegen. Säkert är, att hans utnämnande till en av ambassadörerna där(april 1676) ansågs som ett bestämt närmande från Sveriges sida till Holland och Österrike. Det övermod, varmed han från fransk sida där behandlades, torde också gjort honom ännu mera benägen för anslutningen till nämnda makter, och deras vänskap sökte Oxenstierna med orubblig följdriktighet under hela sin politiska bana åt Sverige förvärva och bibehålla. Under fredskongressen beredde han också den Sveriges övergång till Frankrikes motparti, vilken efter freden fullständigt följde. 1679 återvände Oxenstierna hem och fungerade vid Karl XI:s bröllop på Skottorp som överstemarskalk med uppdrag att hälsa den unga prinsessan vid landstigningen å hela rikets vägnar(maj 1680). Några månader därefter, efter J. Gyllenstiernas död, överlämnade konungen hela ledningen av utrikes ärendena åt Oxenstierna i egenskap av kanslipresident med den enda föreskrift att sörja för fredens upprätthållande. Genom ett ovanligt mått av klokhet och försiktighet lyckades han nära ett tjugotal år fullgöra denna konungens föreskrift. Hans ledande politiska principer var alltjämt vänskap med sjömakterna(Holland och England) och kejsaren samt en nära förbindelse med holsteinska huset som stöd gentemot Danmark. Det var dock under beständig strid han lyckades tillkämpa sina åsikter framgång. I oktober 1680 vann han i rådet den första av de segrar, som avgjorde den nya riktningen av Sveriges utrikes politik och som hade till närmaste följd avslutandet av det viktiga s k garantifördraget i Haag 30/9 1681, "det mest vågade och tillika det mest avgörande steget i Karl XI:s yttre politik", uppslaget till ett helt system av nya politiska kombinationer i Europa. Det där utstakade programmet fullföljde Oxenstierna med den mest fulländade statsmannaskicklighet under Karl XI:s regering, och händelsernas utveckling bevisade till fullo riktigheten av den beträdda banan. Oxenstiernas maktställning var emellertid starkast under 1680-talet, i synnerhet under dess förra hälft. 1682 lyckades han genom en ceremonitvist avlägsna den naturlige huvudmannen för sina motståndare, franske ambassadören, som därefter lämnade landet. Nya fördrag med Holland och Brandenburg 1686, ett beslutsamt uppträdande mot Danmark i den holsteinska tvisten, som ändade med det för den svenska statskonsten ärofulla Altonafördraget 1689, en hjälpsändning till Vilhelm av Oranien vid hans tåg till England för att vinna dess krona 1688, ävensom till de emot Frankrike stridande allierade makterna, var frukter av Oxenstiernas inflytande vid denna tid. Med början av 1690-talet led detta dock ett visst avbräck. Ett franskt ombud samlade åter ett parti i Sverige. Flera bland dem, som ägde Karl XI:s öra, främst Nils Bielke, var Frankrikes vänner. I april 1691 väntade man en "katastrof i Oxenstiernas ministerio", då det var tydligt, att konungens förtroende till Oxenstierna var rubbat. Men Oxenstierna lyckades för konungen framlägga bevis för motståndarnas förbindelser med Frankrike och räddade sig och sin ställning, mot vilken dock anfallen snart åter upptogs. De allierades segrar mot slutet av 1691 var tillika Oxenstiernas, och 1692 slog han genom nya framlagda bevis för stämplingar med Frankrike fullständigt sina motståndare i Nils Bielkes person. Emellertid var det uppenbart, att konungen ej mera så obetingat som förut lyssnade till Oxenstiernas ord. Åtgärder, beslöts understundom, som stred mot hans åsikter, vilka åtgärder han dock, då de skulle komma till utförande, med utomordentlig skicklighet merendels berövade deras kraft och betydelse. Under Karl XI:s sista år lyckades dock det franska partiet vinna alltmer terräng under ledning av Wallenstedt och Hastfer. Under loppet av 1695 och 1696 led Oxenstierna flera kännbara nederlag, men den uppflammande dansk-holsteinska striden, i vilken konungen och Oxenstierna var fullständigt ense, räddade åter en gång hans ställning. Han var åter i full utövning av sin makt, då Karl XI dog, 1697. Till följd av det anseende Sverige genom Oxenstiernas politik vunnit hade det då nyss blivit utsett till medlare på den stora kongressen i Rijswijk. - Genom sitt testamente hade Karl XI insatt Oxenstierna till en av förmyndarna för Karl XII, men i denna nya regering befann han sig ofta i minoriteten. Blott i holsteinska frågan vann han avgjord seger, då man beslöt att å Sveriges vägnar avge bestämda förklaringar till hertigens förmån. Icke ogärna såg Oxenstierna därför Karl XII:s myndighetsförklaring, i hopp att hos honom vinna mer gehör. Däruti missräknade han sig visserligen i likhet med så många andra på det hela, men den gamle statsmannen lämnades likväl i okvald utövning av sitt ämbete och lyckades t o m i många viktiga frågor vinna konungen för sin uppfattning. Genom sin vidsträckta erfarenhet och sina mångfaldiga förbindelser hade han en rikedom på utvägar att göra sig gällande, helst hans motståndare råkat i ännu djupare onåd än han själv. Nya förbund avslöts med sjömakterna och kejsaren, medan Oxenstierna berövade en med Frankrike ingången allians all vådlig innebörd. - Med djupt bekymmer såg Oxenstierna emellertid Karl XII:s fullständiga likgiltighet för alla förnuftiga diplomatiska beräkningar. Utan att tröttna eller avskräckas av konungens köld varnade han och gav råd än direkt, än genom andra. Varnande höjde han sin röst vid förvecklingarna med Danmark för Holsteins skull 1699; med iver yrkade han på antagande av Polens fredsanbud efter slaget vid Narva och efter övergången av Düna. Hans sista avsked till Karl XII var en med redan döende sinnen skriven, bevekande bön om fred, åtminstone med en av fienderna(det s k "Oxenstiernas memorial" av 5/3 1702). - Utom nu nämnda diplomatiska uppdrag utövade Oxenstierna flera av de funktioner, som förut tillkommit rikskansleren; så t. ex. talade han ofta på konungens vägnar till ständerna, föredrog riksdagspropositionerna o s v. 1681 valdes han till Åbo universitets och 1686 till Uppsala universitets kansler. Oxenstierna skildras till sin person som "en fin och försiktig herre, liten till växten, med ett saktmodigt väsen, men av en karaktär, som utmärkte sig för en ovanlig ihärdighet och seghet; för övrigt arbetsam i hög grad, lugn, älskande prakt, men med små tillgångar"(Carlson). I sin enskilda hushållning trycktes han ofta av behovet, framkallat till en del av omsorgen för hans 18 barn.(4)

IX.3) GUSTAF GABRIELSSON OXENSTIERNA, greve, riksråd, lantmarskalk, f 16/3 1626 på Mörby i Uppöand, d 18/11 1693 i Stockholm. Efter slutade studier i Uppsala gjorde han 1646-48 i sällskap med sin broder Bengt en utländsk resa och utnämndes 1653 till drottning Kristinas överkammarherre. Han deltog sedermera i Karl X Gustavs fälttåg som chef först för Hälsinge regemente, därefter för artilleriet samt utnämndes 1657 till generalmajor. Under Karl XI:s förmyndarstyrelse fick han 1668 rikstygmästarfullmakt, och vid 1672 års riksdag, då Karl XI själv övertog regeringen, fungerade han som lantmarskalk. 1673 utnämndes han till riks- och krigsråd samt avgick i augusti s å i spetsen för en lysande ambassad till Moskva, varifrån han återkom 1674. En kort tid av sistnämnda år hade han högsta befälet i Östersjöprovinserna, och 1675-77 under danska kriget ledde han försvarsanstalterna i Södermanland. Sedan 1678 innehade han lagmansämbetet i Karelen.(4)

IX.4) NN OXENSTIERNA.(4)

Son:

X.a) GABRIEL OXENSTIERNA.(4)

Son:

XI.1) GEORG GABRIELSSON OXENSTIERNA, greve, överste, d 1788.(4)

Söner:

XII.a) JOHAN GABRIEL 0XENSTIERNA, greve, den föregåendes brorsons sonson, son av översten greve Georg Gabrielsson 0xenstierna(d 1788), skald, ämbetsman, hovman, f 19/7 1750 på morfadern Jan Gyllenborgs gods Skenäs i Södermanland, d 29/7 1818 i Stockholm. Då föräldrarna vistades på Karlstens fästning, fick sonen sin vård hos morföräldrarna; morbrodern, skalden G. F. Gyllenborg, hade den närmare uppsikten över hans uppfostran. 1764 blev skalden 0. Bergklint hans lärare och utgjorde föremål för hans beundran och förtroliga vänskap. Bergklint lyckades dock icke hos lärjungen ingjuta sina egna filosofiska intressen, varemot han väckte hans varma håg för vitterheten. En del av uppväxttiden tillbragte 0xenstierna med sin lärare i Uppsala, där han 1767 avlade kansliexamen; s. å. briljerade han vid en disputation inför hovet. 0xenstierna förde under ungdomsåren en dagbok, som delvis är utgiven(se nedan) och som är av stort intresse; den uppenbarar för oss en yngling av vekligt, melankoliskt skaplynne, med starkt utvecklad känsla för det sköna, en känslofull svärmare, hos vilken dock stundom ett drag av tjuvpojksaktighet uppenbarar sig. 0xenstierna mottog under sin vistelse på det vackra, av honom besjungna Skenäs intryck av lantliv och natur, som utgjorde den poetiska fond, varur han sedan skulle ösa. Tidigt började han pröva sina poetiska krafter i Creutz', Gyllenborgs och Bergklints spår, diktade oden, satirer, kärleksdikter och framför allt poetiska naturskildringar. 1768 blev han tjänsteman i Kabinettet för utrikes brevväxlingen och levde en fattig ung ädlings och skrivares liv under frihetstidens sista år, föga hågad för ämbetsarbetet, innerligt led vid den försumpning, vari det politiska livet råkat. Han bodde denna tid hos morbrodern Gustav, gjorde många vittra bekantskaper, fröjdades åt Bellmans backanaliska improvisationer, som han bedömde med insikt, ehuru något nedlåtande, samt blev genom Bergklints förmedling i november 1769 medlem av Utile Dulci, där han recipierades med poemet "Natten", "vilket fullkomligt övertygade bröderne om denne barbarens lyckliga snille". Utom detta poem meddelade Utile Dulcis "Vitter- hetsnöjen" (i d. II och III, 1770 och 1772) "Åskan", "De fem sinnen", gravdikten "Vid Adils död" och "Avsked till en vän"(Bergklint). Av dessa dikter röjer särskilt "Natten" noggrann iakttagelse och fint återgivande av naturintrycken. Sina naturbeskrivningar infattar han i mytologisk ram. Utom dessa, dikter tillkomma ock redan då små kvicka och spetsiga epigram. Som kommissionsekreterare i Wien 1770--74 levde han ett i flera avseenden bekymmersamt liv, förljuvat av en djupare kärlek till en österrikisk dam, med vilken han förde en roussoauanskt färgad brevvåxling. För det diplomatiska chifferskrivandet hyste han innerlig avsmak, varemot han med hänförelse ägnade sig åt skaldekonsten och hemsände flera poem, som väckte mycken beundran i Utile Dulci, av dessa publicerades omedelbart likväl endast ett, "Morgonen"(i "Vitterhetsnöjen", d. III, 1772), medan de övriga uppsköts till d. IV, men när den nio år senare skulle utkomma, var skalden ej benägen att offentliggöra poemen, sådana de då förelåg. "Morgonen" är, liksom "Natten", en naturskildring i mytologisk ram med inlagda genrescener ur lantlivet. 1772-73 utarbetade 0xenstierna, under påverkan av Saint Lamberts "Les saisons", "Skördarna", "en skaldedikt i tre sånger", i dess första, aldrig tryckta version, som f. ö. innehåller en del partier, vilka upptogs i "Dagens stunder" ; vidare tillkomma under Wientiden "Den naturliga gudaläran"(senare omarbetad till "Oskuldens religion"), vari han proklamerade en naturreligion, oberoende av troslärornas skiljaktigheter, hävdande människokärlekens vittfamnande dygd, "poesiens bergspredikan", som den kallats av Tegnér, vars "Fridsröster" därav inspirerats; "Ode om hoppet"(1773, tr. 1784), ursprungligen en pessimistisk dikt, liksom ock "Ode över ödet"(tr. 1785), där skalden avvisade tron på en allgod försyn och hyllade samma ödestro som Gyllenborg i "Människans elände", senare(1803) omarbetad med ett slut, som förkastade den "grymma lära" skalden i det föregående predikat; "Ode till Camilla vid början av en sjukdom"(tr. 1794), vari 0xenstierna tolkade sin dödslängtan i strofer, som måste betecknas som förromantiska. Det var otvivelaktigt ödesdigert för 0xenstierna, att hans diktning från 1770-talet, som innebar mycket nytt, icke omedelbart offentliggjordes; poemen vann ej på att vila eller på att omarbetas, de skulle ha väckt ett helt annat uppseende och övat större inflytande, om de omedelbart sett dagen. 1774 kom 0xenstierna hem. Gustav III tilltrodde honom icke den plats vid beskickningen i Paris, som 0xenstierna önskade, men använde honom vid hovet och i titulärämbeten. Han blev 1782 "en av rikets herrar", 1783 överstekammarjunkare och 1785 e. o. ledamot i Kanslikollegium med särskilt uppdrag att deltaga i pommerska och wismarska beredningarna. Vid hovet var han en omtyckt umgängesman och tillfällighetspoet, en rokokoskald, som i viss mån spelade samma roll vid Gustavs hov som Dalin i moderns. Förhållandet till konungen, i början vänligt, blev senare rätt kyligt. 0xenstierna kom däremot i närmare förbindelse med hertig Karl och hans krets av mystiker samt blev ivrig frimurare, deltog bl. a. i samkväm med Reuterholm och N. A. Ehrensvärd. 1786, samma år som han blev medlem av den nyinstiftade Svenska akademien, gjorde konungen honom till riksråd, och han förordnades att jämte Emanuel De Geer förestå kanslipresidentämbetet. De Geer avgick dock redan 1787. Sedan tog Gustav själv hand om ärendena, ehuru han - för namnets skull - låtsades ha en Oxenstierna som utrikesminister, utan att ens underrätta honom om vad som rörde ämbetet eller ge honom medel att representera. Själv klagar 0xenstierna över, att Gustav, sedan han satt honom i den sysslan, haft omsorg att "göra honom alla de chagriner han kunnat genom undvikande av samtal, brist på förtroende och alla de ohövligheter han kunnat göra åt någon, som med våld hade trugat sig till den befordran som blivit honom påtvungen". 0xenstierna åtföljde konungen till Finland 1788. Ett rätt egendomligt ingrepp i händelserna företog 0xenstierna sensommaren s. å., då konungen funderade på att på ett lysande sätt abdikera. 0xenstierna, som trodde konungens avgång oundviklig, tog för första gången initiativ och deltog med Ruuth, Taube, Armfelt och andra i en plan att tvinga konungen göra fred samt sluta ett familjefördrag och en defensivallians med Danmark och Ryssland, varom han ock underhandlade med hertig Karl, vilken han uppmanade att ej lyda konungens råd, en åtgärd, som får ses i samband med det upplösningstillstånd, i vilket flottan, hären och hela landet befann sig, liksom med konungens dåvarande likgiltighet och nedstämda sinnesförfattning. 0xenstierna ansåg otvivelaktigt företaget patriotiskt och uppträdde med ett visst moraliskt mod, som bl. a. visade sig i hans bestämda ogillande av hertigens privatunderhandlingar med de upproriska och med ryssarna. Under 1789 års riksdag synes han ha verkat för att förmå konungen modifiera säkerhetsakten, så att den kunde vinna majoritet på riddarhuset. Efter denna riksdag, då rådskammaren upplöstes, blev 0xenstierna drottningens överstemarskalk; han kämpade med stora ekonomiska svårigheter; ställningens och namnets glans kunde ej dölja hans misär. 1791 gifte han sig med Kristina Lovisa Wachschlager, dotter till en av rikets förmögnaste män, som dock var likgiltig för mågens ekonomi. Kort före konungens bortgång blev 0xenstierna riksmarskalk. Efter Gustav III:s död kom 0xenstierna i spänt förhållande till de nya maktinnehavarna, hans forna vänner, helst ett oförsiktigt brev till Armfelt bland dennes beslagtagna papper kom i deras händer. Han föll då i onåd, blev visserligen rehabiliterad efter konungens myndighetsförklaring, men avgick 1801 ånyo från riksmarskalksämbetet och levde sedan i tillbakadragenhet, undanskjuten från allt inflytande. Han räknades emellertid till de pålitligaste rojalisterna och erhöll kort före revolutionen 1809, som han bestämt ogillade, av Gustav IV Adolf uppdrag att skriva en apologi för kriget. Under det nya statsskickets första riksdag, 1809, var han ordförande i ekonomi- och besvärsutskottet, 1815 ordförande i riddarhusutskottet, men spelade icke vidare någon aktiv roll i svensk politik. Han blev 1798 ledamot av Musikaliska akademien och 1804 av Vetenskapliga akademien. Oxenstiernas diktning efter hemkomsten från Wien omfattade, som nämnt, en stor del tillfällighetsdikter för hovet(däribland även dramatiska), som förryckte hans mera självständiga skaldskap, till vilket han först på 1780-talet återvände. Nu fullbordade han cykeln "Dagens stunder" (diktad 1785, offentliggjord 1805), för vilken han h. o. h. omdiktade "Morgonen"(med en inflickad Solhymn) och "Natten" (där nu en återklang av den engelska kyr- kogårdspoesien förnimmes och som i sin blida månskensstämning förebådar romantiken) samt nydiktade "Middagen" (med begagnande av partier ur "Skördarnas" första version) och "Aftonen". Därefter återupptog han 1787-94 arbetet på "Skördarne", varvid Delille tjänade som mönster i st. f. förut Saint Lambert, f. ö. utbytande den mera lekfulla rokokostämningen i den äldre texten mot en mera högtidlig Louis XVI. "Den gustavianska antiken har här funnit sitt litterära uttryck, varje gestalt ur det moderna Skenäslivet uppkallar för skaldens fantasi samtidigt en klassisk motsvarighet" (Lamm). Dikten, som offentliggjordes 1796, alltså före "Dagens stunder", var framför allt en naturbeskrivande lärodikt med utpräglad tendens, predikande de ekonomiska läror, som hävdades av de franska fysiokraterna och deras svenska lärjungar(bl. a. Scheffer, som särskilt i dikten hyllades). Det var åkerbrukets företräden, som prisades; tillika gav dikten uttryck åt fysiokraternas frihetssympatier och deras välvilja för de bredare lagren, för underhavandes välstånd. Detta sammanhänger med det drag av rousseauansk förgoticism, vilket framträder i en följd fornnordiska episoder, där "skyterna" skildras som det svenska jordbrukets grundläggare och rent av det framtida götiska programmet förebådas. Till dessa lärodiktande element sälla sig utförliga naturbeskrivningar, landskapsmålningar och idylliska skildringar, herdesce- ner med starkt mytologiska tillsatser, ofta rätt breda med ett allegoriskt smink, ett grant bildval, som något strider mot diktens idylliska ämne, men som är kännetecknande för diktens efterklassiska smak. En icke ringa del av Oxenstiernas både tryckta och otryckta diktning föll inom skämtets område; han var en kvick, älskvärd, men ock stundom en smula elak representant för den gustavianska tidens lättare skaldskap, för dess "pièces fugitives", och medan hans naturbeskrivande diktning och reflexionsdikt var utvecklade redan under frihetstidens senare år, om ock sedan fortsatta, är hans skaldebrev, epigram, skämtsamma smådikter barn av stämningen vid Gustav III:s hov; högst bland dessa alster står "Disa", ursprungligen ett skaldebrev, vari 0xenstierna behandlat den gamla sägnen om Disa, som räddade folket från hungersnöd, på ett sätt, som i sitt älskvärda, lekfulla behag erinrar om den La Fontaineska "conten". Utom sin originaldiktning, som mot slutet av hans liv tillhörde tillfällighetspoesiens område, verkade 0xenstierna även som översättare; sålunda har han översatt Miltons "Förlorade paradis"(tr. 1815), en tolkning, som vittnar, att han, trots det olikartade skaplynnet, kände sig dragen till Milton, vilken betydde så mycket för Sveriges litteratur under 1700-talets slut; han återger med mera förståelse diktens idylliska partier än dess dystert sataniska och har mera känsla för diktens klassiska element än för dess orientaliska färgglöd; hans översättning eftersträvar trohet, parafraserar icke, bibehåller originalets meter, men ersätter de manliga verssluten med de lenare kvinnliga; ordvalet är klassicistiska och utan djärvare grepp. Efter fullbordandet av Miltons "Paradis" översatte 0xenstierna delvis Tassos "Gerusalemme liberata", där han utbytte ottave rime mot fria strofer. 0xenstierna, som var Leopolds beundrare och böjde sig för hans råd, visade dock under striderna efter 1809 sympatier för de nyare rörelserna. Hans egen poesi liknar visserligen efterklassicismens korrekt akademiska stil, men inom denna stelnade form rymmer den ett innehåll av jämförelsevis modern art. Han är en natursvärmare, med starkt subjektivt kynne, påverkad av Rousseau, mystiker, elegiker, i åtskilligt förromantiker, liksom i sitt fysiokratiska svärmeri för forntidens odalmän "för-göt". 0xenstierna författade ett äreminne över Gustav III(1794) samt ombesörjde utgivningen av Gustav III:s skrifter såväl på franska som svenska, varvid han dock av missriktad pietet förfor något fritt och i något enstaka fall torde framkonstruerat en text ur konungens utkast och Kellgrens sångspel. Sina egna arbeten utgav han i 4 dlr 1805-15, vartill 1826 fogades en femte del(ny uppl. 1836-42). 0xenstierna efterlämnade ett antal självbiografiska meddelanden; ur hans "dagbok" för 1766-68(å Tosterup) har 0. Eneroth meddelat utdrag i "Litteratur och konst", II(1876); G. Stjernström har utgett hans "Dagboksanteckningar" för åren 1769-71(i Uppsala); H. Schück har i "Svenska memoarer och brev" offentliggjort hans "Mitt minne", huvudsakligen anteckningar från riksdagen 1786 och under kriget 1788; 0. Hjelt ett fragment ur dagboken för 1805(i "Samlaren", 1882). Jfr E. Tegnér, "Inträdestal i Svenska akademien" (i Sv. akad:s handl. efter 1796", IX) och I. R. Blom, "Minnesteckning över 0xenstierna"(i "Samlade skrifter", 1827); Atterbom, "Svenska siare och skalder" (d. 3), Malmström, "Grunddragen av sv. vitterhetens hist."(d. 2), C. D. af Wirsén, "Minne av riksmarskalken greve J. G. Oxen- stierna"("Sv. akad:s handl. efter 1796", d. 69, 1885) samt i Wirséns "Levnadsteckningar" och Ljunggren, "Sv. vitterhetens hävder efter Gustav III:s död"(d. 2), och M. Lamm, "J. G. Oxenstierna, en gustaviansk natursvärmares liv och dikt"(1911).(4)

XII.b) GÖRAN LUDVIG 0XENSTIERNA, greve, den föregåendes broder, vitter författare, f 4/7 1756, d 1/10 1804 i Stockholm, ingick 1774 på den militära banan, där han avancerade till major vid Österbottens regemente. Han sårades svårt i 1789 års fälttåg och erhöll 1793 avsked. 0xenstierna är bekant genom "Levernes-beskrivningar över ... M. Stenbock och ... hertigen av Villars", vilken skrift 1790 vann Svenska akad:s s. k. "Plutarkpris"(jämförligt med "stora priset") och finnes intagen i akademiens "Handl. från 1786", d. 3; han utgav vidare en översättning av R. M. Rochos "Klosterbarnen"(3 dlr, 1802).(4)

Tillhör släkten:

Friherrliga ätten Oxenstierna av Eka och Lindö, N:o 1. Frälsesläkt från Småland, känd sedan 1292 och åtminstone sedan 1338 förande oxpanna-vapnet, som upptagits från mödernet. Friherrlig 1561, introducerad 1625. Har utgrenat sig i grevliga ätten Oxenstierna av Korsholm och Wasa.(7)

I.1) GUSTAF GABRIEL BENGTSSON OXENSTIERNA AF EKA OCH LINDÖ, friherre. - G m HENRIETTA SOFIA STORM.(7)

Söner:

II.a) BENGT GABRIEL GUSTAFSSON OXENSTIERNA AF EKA OCH LINDÖ, friherre, advokat. - G m FLORENCE MABEL JAMES.(7)

Söner:

III.1) C A R L WILLIS GABRIEL OXENSTIERNA AF EKA OCH LINDÖ, f 11/8 1899, vice direktör i Tomme Sales and Engineering Co(Detroit, Michigan, USA). - G 25/8 1939 m LILLIAN LUMA, f 24/12 1907.(7)

III.2) N O R M A N BENGT GABRIEL OXENSTIERNA AF EKA OCH LINDÖ, f 22/4 1909, verkställande direktör i Ford Tractor, kommendörkapten i Förenta staternas flottas reserv(Birmingham, Oakland, Michigan, USA). - G 21/9 1949 m KATHERINE HUNT, f 9/6 1912.(7)

II.b) VICTOR HENRIK G A B R I E L GUSTAFSSON OXENSTIERNA AF EKA OCH LINDÖ, f 4/9 1874, sjökapten, fd derektör för sped-abG. Oxenstierna & Co m m(Stockholm). - G 1916 m ANNA DAGMAR KAROLINA SVENSSON, d 1932.(7)

Tillhör släkten:

Grevliga ätten Oxenstierna av Korsholm och Wasa, N:o 8. Utgrenad ur friherrliga ätten Oxenstierna av Eka och Lindö. Grevlig 1651, introducerad 1652.(7)

I.1) NN OXENSTIERNA AF KORSHOLM OCH WASA, greve.(7)

Söner:

II.a) ERIC CARL GABRIEL OXENSTIERNA AF KORSHOLM OCH WASA, greve, överste, d 1913. - G 1896 m S I R I ELEONORA CAROLINA WALLENBERG i hennes 2:a gifte, f 21/9 1868, änka 1913. Äger och bebor Sirishov(Stockholm).(7)

Barn:

III.1) JOHAN-GABRIEL OXENSTIERNA AF KORSHOLM OCH WASA, f 28/8 1899, greve, kommendör i marinen, kommendörkapten av 1:a graden i flottans reserv, RSO, RNO, RVO, OffFrSvSO, OffItKrO, RFrdeMmar, VGM, SMIGMmkrans, LKrVA, LÖS. Innehar Värnbergs fideikommiss i Uppland(Roslagsbro). - G 1:o 1922-1946 m GÖREL ELISABETH WIEL HUITFELDT. - G 2:o 23/12 1946 m A N D R E A ANNA MARIA BODEKULL i hennes 2:a gifte, f 4/7 1910, SLSM, SLsm.(7)

Barn i 1:a giftet:

IV.a) THURE-GABRIEL OXENSTIERNA AF KORSHOLM OCH WASA, greve, f 25/6 1923, bergsingenjör(Stockholm). - G 12/1 1950 m TAMARA WICKHOLM.(7)

Dotter:

V.1) I R I N A ELISABETH GABRIELLA OXENSTIERNA AF KORSHOLM OCH WASA, grevinna, f 5/6 1950.(7)

IV.b) C H R I S T E R GABRIEL OXENSTIERNA AF KORSHOLM OCH WASA, greve, f 27/10 1925, fil mag(Sigtuna). - G 5/6 1953 m C A R I N TOLA GABRIELLA REUTERSKIÖLD, f 23/10 1931, fil stud.(7)

IV.c) BIRGITTA MARGARETHA G A B R I E L L A OXENSTIERNA AF KORSHOLM OCH WASA, grevinna, f 16/9 1930. - G 21/6 1952 m BO L E N N A R T SÖDERBERG, f 28/5 1926, fil kand(Stockholm).(7)

III.2) M A R G A R E T A GABRIELLA OXENSTIERNA AF KORSHOLM OCH WASA, grevinna, f 22/10 1896, RFinlVRO1kl, FMpbh. - G 11/11 1920 m H A N S GUSTAF BECK-FRIIS, f 31/12 1893, greve, son av greve Corfitz Christian Beck-Friis och Ebba Maria Albertina Reenstierna, jur o fil kand, ambassadör i Köpenhamn, KmstkNO, StkBKrO, StkDDO, StkFinlVRO, StkItRomÖrnO, StkMexÖO2kl, StkNedONO, StkUngRFO, StOffTyskÖO, StOffPKO, KPolRest2kl, OffLettSO, RBLeopO, RSpCIII:sO, FMpbh, (Köpenhamn).(7)(8)

III.3) S I G R I D GABRIELLA OXENSTIERNA AF KORSHOLM OCH WASA, grevinna, f 6/9 1904, konstnärinna. Fru Aminoff(Stockholm).(7)

II.b) BENGT GABRIEL OXENSTIERNA AF KORSHOLM OCH WASA, greve, tf kyrkoherde, d 1935. - G 1:o m LOUISE RUDEBECK, d 1909. - G 2:o m RAGNA BORGHILD KAMPH i hennes 1:a gifte.(7)

Son i 1:a giftet:

III.1) GUNNAR GABRIEL OXENSTIERNA AF KORSHOLM OCH WASA, greve, docent, d 1939. - G 1935 m MILIZA VON HOMJAKOFF, f 12/4 1899. (Uppsala).(7)

Dotter:

IV.a) L O U I S E GABRIELLA OXENSTIERNA AF KORSHOLM OCH WASA, grevinna, f 3/10 1936.(7)

Son i 2:a giftet:

III.2) E R I C CARL GABRIEL OXENSTIERNA AF KORSHOLM OCH WASA, greve, f 20/9 1916, fil d:r. (Lidingö). - G 13/12 1942 m E D I T H EMELIE ERNESTINE DRABSCH D´AMARA, f 11/9 1918.(7)

Barn:

IV.a) E D D A G A B R I E L L A CLARA OXENSTIERNA AF KORSHOLM OCH WASA, grevinna, f 19/6 1944.(7)

IV.b) G Y R D E R GABRIEL OXENSTIERNA AF KORSHOLM OCH WASA, greve, f 26/1 1946.(7)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Torsten Vigolfsson(Oxenstierna), levde 1319
|
Nils Torstensson(Oxenstierna), levde 1348
|
Bengt Nilsson(Oxenstierna)
|
Bengta Bengtsdotter(Oxenstierna)
|
Märta Magnusdotter Kase
|
Karl Magnusson
|
Magnus Karlsson, riddare, riksråd ( ? -1484)
|
Cecilia Månsdotter(Eka-Ätten) (1400/1500-talet)
|
Gustaf I Vasa, svensk konung (1496-1560)
|
Erik XIV, svensk konung (1533-1577)
|
Virginia Eriksdotter, svensk prinsessa (1559-1633)
|
Catharina Hand (levde änka 1646)
|
Virginia Rytter ( ? -1688)
|
Christina Stierna (död före 1687)
|
Margareta Hierta (före 1687-1743)
|
Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787)
|
Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793)
|
Ulrika Stierngranat (1785-1845)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars morfars farmors mor.
(2) = Enligt uppgifter från min farbror Bengt Liliequist.
(3) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars morfars farmors morfar.
(4) = Nordisk Familjebok, bd XX, sp 1148-1178.
(5) = Nordisk Familjebok, bd II, sp 1351-1352.
(6) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.
(7) = Sveriges Adelskalender 1955, s 717-718.
(8) = Sveriges Adelskalender 1955, s 43.
(9) = Axel Oxenstiernas staty i brons, modellerad av J. Börjesson och rest på riddarhusets gård.(4) Axel Oxenstierna och historiens gudinna, bronsgrupp efter Sergel på fotställningen till Gustav II Adolfs staty i Stockholm.(4)

Tillbaka till toppen »

Uppdated by Peter Liliequist. Copyright (c) 1970 - 2017 By Peter Liliequist, Sweden Roots Hunter & Peter´s Web World.

No comments:

Post a Comment