K

FAMILIES IN MY ANCESTRY IN THE LETTER OF K:

Av Peter Liliequist.


Släktnamn: Kafle, Kagge, Kapetingiska Ätten, Karlsdotter1, Karlsdotter2, Karolingiska Ätten, Kase, Kastamonitissa, av Kastilien, Katt, av Kiev, Killberg(Chilberg), av Kirchberg, av Kleve, Knutsdotter, Knutsson, Koblauk, Komnena, Kort, Krabbe, Kristensdotter, Krumme, Krummedige, av Kumanien, av Kyburg, van Kyren, av Käfernburg, av Kärnten, Königsmark, Körning.

KAFLE. Tillbaka till toppen »

(I.1) MATTS i Hallarne, har bevittnat ett morgongåvebrev, som Lars Siggesson(Sparre) utfärdade på Simondatorp 1442, kallas Matts Kafle i Hallarne 1460 och var då häradshövding i Gäsene härad.(1)(2)

Son:

II.a) LARS, "a vapn 1475".(1)(3)

Barn:

III.1) MATTS LARSSON KAFLE den äldre, till Hallarne samt Röll(Röhl, Rodil) i Bredareds sn(Älvsb.), som han erhöll genom sitt gifte, kallas i sigillet Laurensson, väpnare, var häradshövding i Gäsene härad redan 27/7 1489, deltog såsom anhängare av unionen i händelserna 1497 och var under några månader av 1497 hövidsman på Örestens fäste, var häradshövding i Vedems härad 1505 och belönades s.å. med kungsgården Götala vid Skara, som han emellertid åter miste senast 1507, hans sätesgård Hal- larne brändes av danskarna 1511, stod vid resningen mot danskarne i början av år 1521 på konung Christians sida, men övergick s.å. till riksföreståndaren Gustaf Eriksson, bisittare i en konungens nämnd i Linköping 14/8 1525 och i Skara, 1/3 1526, fick förläningsbrev på Kinnarums sn 12/3 1526, men måste återlämna den till Seved Ribbing s.å. 11/9, bevistade Västerås riksdag 1527, erhöll Gudhems härad i förläning s.å. 11/8, vilken förläning fråntogs honom efter Västgötaherrarnas sammansvärjning 1529, i vilken han på ett tvetydigt sätt deltog, hans gård Hallarne blev på våren 1530 bränd av Ture Jöns- sons utskickade, ägde även gods i Uppland, varom konung Gustaf i maj s.å. tillskrev honom i och för jordabyte, var närvarande vid vapensyner 1533 och 1535, var häradshövding i Gäsene härad 1528 och ännu 8/5 1534, levde 8/2 1539, men torde kort därefter hava avlidit. - G m MÄRTA LINDORMSDOTTER (VINGE), dtr t riksrådet och västgötalagmannen Lindorm Björnsson(Vinge) o hans 3:e fru Christina Laurensdotter.(1)(4)

Barn:

IV.a) ANNA KAFLE. - G m häradshövdingen i Barne härad GUSTAF OLOFSSON, till Degeberg(Forstena- vapen).(1)(5)

IV.b) LARS KAFLE, till Hallarne samt Sjötorp i Larvs sn(Skarab.), låg i borgläger i Linköping 1529, (var troligen den Lasse Mattsson som 7/10 1532 fick häradsrätten i Vartofta härad), i slottsloven på Leckö slott 21/2 1534 och ännu 1554, närvarande vid vapensyner 1534 och 1535, inbjöds 24/8 1536 till konung Gustaf I:s bröllop, häradshövding i Vadsbo härad 22/3 1541(ed), underskrev arvsföreningen 13/1 1544, erhöll förläningsbrev på Åketorps prebendgård i Österbitterna sn 1/4 1555, var häradshövding i Vilske härad 1557, ägde Söderby i Hobo sn och Söstada i Tillberga sn, vilka gårdar av konung Eriks nämnd fråndömdes honom 21/8 1561, medan han genom dom s.d. återvann tre andra gårdar, hade i förläning Ods gäll i Västergötland 1563, förekommer i en frälselängd 1568, d omkring 1570. - G före 1535 m MARGARETA NILSDOTTER(KAGG), dtr t Nils Mattsson Kagge(Kagg, nr. 68) o Anna Pedersdotter(Örnflycht, nr. 84).(1)(6)

Son:

V.1) ERLAND KAFLE, till Sjötorp i Larvs sn(Skarab.) och Ledinge i Knivsta sn(Sth.), satt fången i Danmark i konung Erik XIV:s tid, i slottsloven på Älvsborgs slott 13/2 1593, underskrev riksdagsbesluten i Söder- köping 20/1 1596 och i Arboga 5/3 1597, bisittare i räfsteting 23/3 1603. - G 21/7 1577 på Fästered i Finne- kumla sn(Älvsb.) m sin kusins svägerska METTA RIBBING, f där 13/10 1545 tisdagen efter S:t Britas dag, dtr t Sven Knutsson Ribbing(nr. 15) o Anna Bengtsdotter Gylta till Påtorp.(1)(7)

Dotter:

VI.a) MARGARETA KAFLE, f 1583, d 26/2 1658. - G 1603 m HANS JOENSSON(LINDELÖF AF KEDOM), d 1652, son av ryttmästaren Joen Svensson o Ingeborg Gustafsdotter(Forstenasläkten).(1)(8)

IV.c) KERSTIN MATTSDOTTER. - G m Ragvald Mattsson Hierta, i hans 1:a gifte(G 2:o m Märta Carlsdotter, dtr t Carl Tordsson(Store) o Märta Knutsdotter Ribbing).(1)(9)

Tillhör släkten:

I.1) HANS KAFLE, d 1674, kammarherre. - G 1640 m CATHARINA (K A R I N) SOOP.(10)

Son:

II.a) ERLAND KAFLE, kornett, d 1729. - G m MARGARETA RIBBING, f 1653, d 1725.(10)

Dotter:

III.1) BEATA KAFLE, d 1743. - G 1729 m AXEL HÅRD AF SEGERSTAD, f 170(5), fänrik, son av hovstallmästaren Gustaf Hård af Segerstad och Brita Stake.(10)

Tillhör släkten:

I.1) MÄRTA KAFLE, f 1644, d 1713. - G 1674 m BENGT LILLIE(AF ASPENÄS), f 1649, d 1699, kapten.(10)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE: Matts Kafle (levde 1460) | Lars (levde 1475) | Matts Larsson Kafle, häradshövding (levde 1539) | _____________________________________________________________________ Anna Kafle Lars Kafle, häradshövding (död ca 1570) | | Ingeborg Gustafsdotter(Forstena-släkten) Erland Kafle, slottsloven (gift 1577) | | Hans Joensson(Lindelöf af Kedom) ( ? -1652) - gifta - Margareta Kafle (1583-1658) _______________________________________________________________________________ | Anna Hansdotter Lindelöf (levde 1676) | Bengt Hierta, ryttmästare (1638-1696) | Margareta Hierta (före 1687-1743) | Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787) | Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793) | Ulrika Stierngranat (1785-1845) | Amalia Mellin (1812-1848(50)) | Sofia Wennerbom (1838-1904) | Lisa Skårman (1861-1951) | Astrid Stagh (1895-1952) | Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996) | Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- ) | Alexandra Liliequist (1989- )

KÄLLOR:

(1) = Svenska Adelns Ättartal/Elgenstierna.
(2) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors farmors morfars farfar. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars farfars farfar.
(3) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors farmors morfars far. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars farfars far.
(4) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors farmors morfar. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars farfar.
(5) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors farmors mor.
(6) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars far.
(7) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfar.
(8) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors mor.
(9) = Hennes föräldrar är MATTS LARSSON den äldre. - G m MÄRTA WINGE.(1)
(10) = Svenska Ättartal 1892, s 40-45.

KAGGE. Tillbaka till toppen »

Svensk adlig ätt, nr 68. Utdöd 15/6 1790. Härstammade från underlagmannen i Finland Mattis Kagger, som levde i senare häften av 1300-talet. 1651 upphöjdes Lars Kagg och hans yngre broder Nils(f 1598, d som guvernör i Halland 1653) i friherrligt stånd, då Tokkmajärvi pogost i Keksholms norra län gavs dem till friherreskap. Lars upphöjdes 1653 i grevligt stånd, med Mariestad(1660 utbytt mot Sölvesborg) till grevskap, men den grevliga grenen utslocknade med honom 1661. Nils ättegren utgick 1772, den adliga grenen 1790.(1)(2)

I.1) MATTIAS KAGGE, kallas sven(väpnare) 12/11 1375, då han beseglar ett brev och var sannolikt bosatt i Uppland, levde ännu 4/3 1425. - G 1:o m BIRGITTA ERLANDSDOTTER. - G 2:o m Botil Ingemundsdotter, Jönis Anderssons änka, som 4/3 1425 testamenterade sin morgongåva, 60 mark penningar, av sin förra man till ett kor i Strängnäs.(1)(3)

Barn i 1:a giftet:

II.a) ERLAND MATTSSON KAGGE, beseglade brev 21/10 1420, kallas väpnare 14/4 1429, gjorde 1436 jämte sin första fru jordabyte med S:t Klara kloster, upplät 1446 jämte sonen Mattias jord i Husby i Markims sn(Uppl.) mot jord i Fredingsö i Sorunda sn i Södermanland, häradshövding i Svartlösa härad 5/5 1442 och ännu 1462. - G 1:o före 1436 m ELIN KETTILBJÖRNSDOTTER, som förde i vapnet tre strömmar, dtr t Kettilbjörn Simonsson av Stora Wånga-släkten eller samma släkt, som ätterna Strömfelt m.fl. - G 2:o före 1454 m Gertrud i hennes 2:a gifte.(1)(4)

Barn i 1:a giftet:

III.1) MATTIAS KAGGE, till Rossvik(Rödsvik) i Husby-Rekarne sn(Söd.), gjorde 1446 jämte fadern jorda- byte med S:ta Klara kloster, var väpnare 27/9 1454, häradshövding i Oppunda härad i Södermanland 27/1 1453 och ännu 1/7 1469, bosatt på Rossvik 22/7 1463, då han köpte jord i Årby och Berga m.fl. ställen i Husby-Rekarne sn av väpnaren Peder Jonsson, erhöll Oppunda härads intyg 17/2 1470, att han förhållit sig troget mot herr Sten Sture, var d 1473, då arvsskifte hölls efter honom. - G m BIRGITTA GERMUNDSDOTTER, som 1463 gjorde sitt testamente och då skänkte till Julita kloster, där hon valde sin lägerstad, sitt gods Styrista och två torp i Lännäs sn i Närke, samt var d 28/7 1484, dtr t häradshövdingen i Österrekarne Germund Larsson(lilja) till Fjällskäfte o hans hustru Ingeborg.(1)(5)

Barn:

IV.a) NILS MATTSSON KAGGE, till Fjällskäfte i Floda sn (Söd.), bosatt där redan 1477, omtalas ofta i hand-lingarna på riksföreståndaren Svante Stures tid, levde ännu 4/6 1511. - G 1:o m ANNA PEDERSDOTTER, dtr t riksrådet Peder Eriksson till Granhammar(Örnflycht, nr 84) o Karin Arentsdotter(av Ulf-släkten). - G 2:o m Karin, som levde änka 1526.(1)(6)

Barn i 1:a giftet:

V.1) MARGARETA KAGGE. - G före 1535 m häradshövdingen LARS MATTSSON KAFLE, d omkr. 1570, son till häradshövdingen Mattias Kafle o Märta Lindormsdotter(Vinge).(1)(7)

Tillhör släkten:

I.1) LENNART KAGG, kapten vid Kalmar regemente. - G m ANNA IVARSDOTTER ULFSPARRE(af Hjortö).(9)

Dotter:

II.a) BRITA KAGG, f omkring 1630, d efter 1705. - G m CLAES ROSENHOLZ, till Hjortö, major.(9)

I.2) LARS KAGG, greve, riksmarsk, f 1/5 1595 på Källstorps gård i Västergötland, d 19/11 1661 i Stockholm, infördes vid 14 års ålder i Karl IX:s gemål Kristinas hov, där han kom i förtroligt umgänge med kron- prinsen, Gustaf Adolf. Han följde denne 1611 i danska kriget och sedan i det ryska. Med penningunder- stöd av konungen reste han 1616 till Holland och lärde under tre år krigskonsten i Morits av Oraniensär, tjänade sedan under Mansfeld Fredrik V af Pfalz i Böhmen och återkom i april 1620 till Stockholm. S. å. blev han fänrik vid Östgöta fotfolk, följde Gustaf Adolf på dennes tyska friarfärd och utnämndes 1621 till kapten och regementskvartermästare. Med sitt regemente drog han 1621 ut i polska kriget, blev 1622 överstelöjtnant under Johan Banér som överste och deltog 1626-27 i kriget i Preussen, där han var kommendant i Dirschau. I mars 1628 utnämndes han till överste för östgötarna; i november s. å. sändes han till Stralsund. Hemkallad i december 1629, följde han Gustaf II Adolf till Tyskland i juni 1630, utmärkte sig vid flera tillfällen och var vid konungens död kommendant i Magdeburg. Han blev då överste vid livgardet och generalmajor vid hertig Georgs av Lüneburgs här; som sådan tog han framstående del i de strider med Gronsfeld och Merode, som ledde till Hamelns erövring 1633, bl a slaget vid Oldendorf 28/6. I oktober 1633 förenade sig K. i spetsen för fem regementen med Bernhard av Weimar i Bayern och försvarade 1634 Regensburg, men måste efter sju avslagna stormningar slutligen uppgiva staden. Inom ett år sårad av tre skott, fick han nu återvända hem för att sköta sin hälsa och biträda vid rustningarna mot Polen; våren 1635 blev han generalmajor vid riksmarsken Jakob De la Gardies här i Preussen. Kort därpå blev han krigsråd och intogs 14/4 1641 i rådet; här nämndes han 1640 och 1641 bland dem, som kunde komma ifråga till Johan Banérs efterträdare i Tyskland. Med outtröttligt nit satte han det inhemska försvarsväsendet i förträffligt stånd till danska kriget 1643-45 - han var, enligt Odhner, för hären detsamma som Klas Flemming för flottan - ; 1644 var han som generallöjtnant fältmarskalken Gustaf Horns närmaste man i Skåne, ett ansvar, som han dock kände tungt, kämpade sedan 1644-45 mot Sehested vid Göta älv och hade undsatt Göteborg och börjat belägra Bohus, då freden slöts. 29/2 1648 utnämndes K. till fältmarskalk. Sjukdom hindrade honom att deltaga i Karl X Gustafs polska krig, men 1658-59 förestod han försvarsverket i Stockholm och företog i slutet av 1659 ett infall i Norge, där han angrep Fredrikshald, men 1660 nödgades gå tillbaka över gränsen. Vid riksdagen i Stockholm hösten s.å. gjordes K. av råd och ständer till riksmarsk och riksförmyndare i stället för den i Karl X:s testamente utsedde, illa omtyckte hertig Adolf Johan. För denna upphöjelse torde K. haft att tacka dels sin aktade ställning i hären och krigskollegiet, dels sin bestämda anslutning 1660 till riksdrotsen Per Brahe. K. erhöll 1651 friherrlig och 1653 grevlig värdighet och ägde bl a Fjällskäfte(se dito), Kaggeholm(se dito). Han var gift(sedan mars 1628) med Agneta Ribbing, dotter till riksrådet Lindorm Ribbing. Hans gravvård finnes i Floda kyrka i Södermanland. - Jämför sammandraget av K:s personalier i Gjörwells "Det svenska biblioteket", IV, s 254 ff.(1760). Svenska akad. lät 1853 slå en medalj över K., varvid B. von Beskow i dess "Handlingar" (d. XXVII) skrev hans "Minne". K:s brev till Axel Oxenstierna är tryckta i "Axwl Oxenstiernas skrifter och brevväxling"(avd. 2, bd. IX, 1898).(2)

I.3) NILS KAGG, f 1598, d som guvernör i Halland 1653. Upphöjdes 1651 tillsammans med brodern i friherrligt stånd, då Tokkmajärvi pogost i Keksholms norra län gavs dem till friherreskap.(2)

Son:

II.a) LEONHARD KAGG, den föregåendes brorsons son, f 1682, d 1760, blev som ryttmästare vid Östgöta kavalleri fången vid Djnepr 1709, kom 1722 hem och skrev omkring 1750 efter sina anteckningar och andra källor en journal(omkring 500 kvartsidor), som förvaras i Sjöholms arkiv.(2)

Tillhör släkten:

I.1) ELIN KAGG. - G m HANS ÅKESSON(SOOP), f 1552, d 1619, son av Åke Haraldsson(Soop) och Birgitta Axelsdotter Posse. Därifrån adliga och friherrliga ätterna Soop, m fl släkter.(8)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Mattias Kagge, sven (levde 1425)
|
Erland Mattson Kagge, häradshövding (levde 1462)
|
Mattias Kagge, häradshövding ( ? -ca1473)
|
Nils Mattson Kagge (levde 1511)
|
Margareta Kagge (gift före 1535)
|
Erland Kafle, slottsloven (gift 1577)
|
Margareta Kafle (1583-1658)
|
Anna Hansdotter Lindelöf (levde 1676)
|
Bengt Hierta, ryttmästare (1638-1696)
|
Margareta Hierta (före 1687-1743)
|
Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787)
|
Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793)
|
Ulrika Stierngranat (1785-1845)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Svenska Adelns Ättartal/Elgenstierna.
(2) = Nordisk Familjebok, bd XIII, sp 551-552.
(3) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars morfars farfars far.
(4) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars morfars farfar.
(5) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars morfars far.
(6) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars morfar.
(7) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars mor.
(8) = Svenska Ättartal 1889, s 18-31.
(9) = Svenska Ättartal 1892, s 48-49.

KAPETINGISKA ÄTTEN. Tillbaka till toppen »

BOURBON, gammal fransk släkt, som flera av Europas regerande familjer tillhört eller tillhör. Den har sitt namn efter den forna borgen Bourbon l´Archambault i franska departementet Allier och kan med säkerhet spåras tillbaka till 10:e århundradet. Dessförinnan var sannolikt "herrarna" av Bourbon("sires de Bourbon") endast lantdomare("viguier") och vasaller under grevarna av Bourges, men redan vid nämnda tid synas de ha distanserat sina suzeräner och räknades med visshet bland konungarikets förnämsta baroner. Den förste säkert kände medlemmen av släkten är Adhémar eller Aimar, som instiftade prioratet Souvigny något av åren mellan 916 och 922 och i stiftelseurkunden kallas "miles clarissimus". Hans efterträdare utmärkte sig ej särskilt framför sina ståndsbröder, och 1249 utdog ätten på manssidan med Archambault VII av Bourbon. Dennes dotterdotter Beatrix var sedan 1276 gift med Robert av Clermont, sjätte son till franske konungen Ludvig den helige. Deras son Ludvig, f 1280, d 1342, ärvde efter sin moder "herrskapet" Bourbon, som Karl IV av Frankrike 1327 upphöjde till hertigdöme och ansenligt utvidgade genom nya förläningar, och från honom härstammade den hertigliga, till franska tronen eventuellt arvsberättigade ätten Bourbon. Denna delades genom Ludvigs söner, Peter och Jakob, i en äldre och en yngre gren. Den äldre grenen, till vilken hörde bilinjen Beaujeu, utgick 1503 med Peter II av Bourbon, den bekante "siren av Beaujeu", som var gift med Ludvig XI:s dotter Anna. Hans enda dotter, Suzanne, blev 1503 gift med Karl av Bourbon, vilken dog 1527 och var den siste hertigen av Bourbon. Den yngre grenen, som efter en av Jakobs ättlingar, greve Ludvig av Vendome, kallades Bourbon-Vendome, delade sig i flera linjer: det kungliga huset Bourbon, ätterna Condé, Conti, Montpensier med flera. Den franska linjen: Ludvigs av Vendome bröstarvinge i fjärde led, Anton av Bourbon, f 1518, d 1562, blev 1548 gift med Jeanne d´Albret, dotter till konung Henrik II av Nedre Navarra och Béarn, och 1554 konung i detta rike. Deras son Henrik blev Frankrikes konung under namnet Henrik IV(regerade 1589-1610). Han efterträddes av sin son Ludvig XIII(regerade 1610-1643), som hade två söner, Ludvig XIV(regerade 1643-1715) och Filip, hertig av Orléans, vilken blev stamfader för den orléanska linjen. Ludvig XIV:s son, Ludvig, dog före fadern och efterlämnade tre söner, av vilka en avled barnlös. Ludvig av Bourgogne, den äldste av de båda övriga, dog 1712, och hans ende överlevande son var Ludvig XV(regerade 1715-1774); den yngre sonen, hertig Filip av Anjou, blev under namn av Filip V(regerade 1701-1746) konung av Spanien och grundade den spanska linjen av huset Bourbon. Ludvig XV efterträddes av sin sonson Ludvig XVI(regerade 1774-1792), som hade två bröder, vilka bägge, sedan ätten Bourbon genom franska revolutionen varit utestängd från tronen 1792-1814(1815), kom att uppstiga på den franska tronen: Ludvig XVIII(regerade 1814-1824) och Karl X(regerade 1824-1830). Den sistnämndes andre son, Karl Ferdinand, hertig av Berry, efterlämnade en son, greve Henrik av Chambord, vilken alltsedan julirevolutionen 1830 av de franska legitimisterna ansågs som landets rättmätiga konung("Henrik V"). Han dog barnlös 1883, och de bourbonska tronkraven övertogs då av Ludvig Filip, greve av Paris, sonson till fransmännens konung Ludvig Filip och tillhörande den ovannämnda orléanska linjen. Efter grevens av Paris död, 1894, blev sonen Ludvig Filip Robert, hertig av Orléans, fransk tronpretendent. Se vidare släkten Orléans. Den spanska linjen: Grundades 1701 av Ludvig XIV:s sonson, Filip V. Denne efterträddes av sin son Ferdinand VI(regerade 1746-1759), vilken dog utan avkomlingar och vars broder Karl III(regerade 1759-1788) till följd därav kom att intaga tronen. Dennes äldste son, Karl IV, blev konung 1788, men avsattes 1808 av Napoleon. Hans son Ferdinand VII besteg emellertid 1814 tronen, vilken han innehade till sin död, 1833. Han efterträddes av sin dotter Isabella, som 1868 avsattes och 1870 abdikerade till förmån för sin son, Alfons, vilken dock ej förrän 1874 uppsteg på tronen. Efter hans död, 1885, övergick den spanska kronan till hans postume son Alfons, f 1886, som för närvarande(1905) är konung av Spanien. Ferdinand VII:s broder don Carlos, d 1855, gjorde 1833, på grund av saliska lagen, anspråk på tronen, och till följd därav uppstod ett blodigt krig i de norra provinserna. Även hans son, don Carlos, greve av Montemolin, f 1818, d 1861, organiserade ett insurrektionskrig, men blev slagen och måste skriftligen avsäga sig all rättighet till Spaniens tron; men hans brorson don Carlos Maria Juan Isidor, f 1848, fortsatte upproret, först 1872 och sedan 1873-1876, varefter han måste lämna Spanien. Han är fortfarande spansk tronpretendent och räknas av sina anhängare, karlisterna, som landets rätte konung. Hans son don Jayme, f 1870, rysk officer, är dessas tronföljare. Den neapolitanska linjen: Den förste bourbon, som bar den neapolitanska kronan, var Karl III, vilken regerade från 1739 till 1759, då han fick spanska tronen och lämnade Neapel åt sin son, Ferdinand, vilken såsom konung av Neapel kallade sig Ferdinand IV och såsom konung över det därmed förenade Sicilien Ferdinand III. Han var även hertig av Parma, Piacenza och Guastalla och antog 1816 titeln "konung av båda Sicilierna" under namn av Ferdinand I. Han efterträddes 1825 av sin son, Frans I, och denne efterträddes 1830 av sin son Ferdinand II, vilken 1859 fick till efterträdare sin son, Frans II. Efter ett års regering miste denne sitt rike, vilket 1860 införlivades med konungariket Italien. Vid hans död, 1894, blev halvbrodern Alfons, f 1841, arvtagare av den neapolitanska linjens tronanspråk och huvudman för ätten. Han bär provosoriskt titeln greve av Caserta. Den parmesanska linjen: 1748 fick Filip, yngste sonen av Filip V av Spanien, hertigdömet Parma. Hans sonsons son Karl Ludvig Ferdinand blev 1803 konung av Etrurien, men förlorade 1807 sina besittningar till fransmännen. 1815 blev han hertig i Lucca, men avträdde det 1847 till Toscana. Samma år fick han efter exkejsarinnan Marie-Louises död hertigdömena Parma och Piacenza, men abdikerade 1849 till förmån för sin son Karl III. Denne mördades 1854, och sonen Robert, f 1848, som efterträdde honom, fördrevs av Viktor Emanuel, varefter hertigdömena(1860) införlivades med konungariket Italien. Han är för närvarande(1905) pretendent till de forna hertigdömena Parma och Piacenza.(6) KAPETINGER kallas den konungaätt, som efter karolingerna besteg Frankrikes tron, 987, och som med avbrott 1792-1814(1815) innehade den till 1848. Namnet stammar från Hugo Capet och hans fader. Ätten anses av somliga inhemsk i Frankrike, enligt andra härstammar den från en invandrad saxare, Witichin. Dennes son var enligt en uppgift Robert den starke eller tappre(d 866), som utmärkte sig i Karl den skalliges tjänst och av denne fick Touraine, Anjou och slutligen det senare så kallade hertigdömet Francien(Ile-de-France). Roberts söner var Eudo, konung av Frankrike 888-898, och Robert(II), motkonung mot Karl den enfaldige 922 och d 923. Roberts son var Hugo den vite eller store(d 956); söner till denne var Hugo Capet, fransk konung 987-996, samt Otto och Henrik, hertigar av Burgund 956-965 och 965-1002. Med konungÜ Hugo börjar den äldsta grenen av kapetingiska konungahuset, som utgjordes av följande konungar: Hugo Capet 987-996, Robert II 996-1031, Henrik I 1031-1060, Filip I 1060-1108, LudvigVI den tjocke 1108-1137, Ludvig VII den unge 1137-1180, Filip II August 1180-1223, Ludvig VIII 1223-1226, Ludvig IX den helige 1226-1270, Filip III den djärve 1270-1285, Filip IV den sköne 1285-1314, Ludvig X "le Hutin" 1314-1316, dennes son Johan I Postumus 1316, Filip V den långe 1316-1322 och Karl IV den sköne 1322-1328(Ludvig X, Filip V och Karl IV var söner till Filip IV, de föregående ättlingar i rakt nedstigande linje av Hugo Capet). Men till Hugo Capets avkomma hör även ättens yngre grenar: huset Valois, som härstammade från Filip den djärves yngre son Karl samt med dennes son Filip VI 1328 uppsteg på tronen efter den äldre grenens utslocknande på svärdssidan och regerade till 1498; huset Valois-Orléans(med Valois-Angouleme), en yngre gren av huset Valois, som innehade Frankrikes tron 1498-1589; huset Bourbon, som härstammade från Robert, en av Ludvig den heliges söner, samt regerade i Frankrike 1589-1792 och ånyo 1814(1815)-1830; och huset Orléans(det yngre), en yngre gren av huset Bourbon, som efterträdde det förra 1830-1848.(1) VALOIS, 1. Landskap i Frankrike, i Ile-de-France, nu delat mellan departementen Oise och Aisne. Dess huvudstad var först Vez, därefter Crespy. Vid Cesars tid beboddes det av vadikasserna(därav latin "Pagus vadensis" eller "Pagus valesiensis"). Under medeltiden bildade det ett län, som 1284 gavs som apanage, med titeln grevskap, av Filip den djärve åt hans yngre son Karl, vars son 1328 som Filip VI uppsteg på Frankrikes tron. Karl VI gjorde Valois 1402 till hertigdöme för sin broder Ludvig av Orléans och Ludvig XIV till ett duché-pairie(ett med pärsvärdighet förenat hertigdöme) för sin broder Filip av Orléans. Därefter bar huset Orléans titeln hertig av Valois, ända tills revolutionen 1790 avskaffade alla apanage. 2. Fransk konungaätt, som regerade 1328-1589, var en gren av kapetingiska huset och härstammade från konung Filip III:s(d 1285) yngre son Karl av Valois, f 1270, d 1325, fick 1284 länet Valois som apanage med titeln grevskap. Genom sitt gifte med Margareta av Anjou, konung Karl II:s av Neapel dotter, kom han 1290 i besittning av grevskapen Maine, Anjou och Perche, och efter sitt andra gifte, med Katarina av Courtenay(dotter av Balduin II, den siste latinske kejsaren i Konstantinopel), antog han titeln kejsare av Konstantinopel. Redan förut(1284) hade påven Martin IV belänat honom med konungariket Aragonien, varpå han dock(1290) avsade sig alla anspråk. Karl av Valois tog verksamt del i det offentliga livet under sin broder konung Filip den skönes regering. Hans son uppsteg såsom Filip VI på tronen 1328, då Filip III:s äldre sons linje utslocknat på svärdssidan. Efter Filip VI(d 1350), vanligen kallad Filip av Valois, regerade hans ättlingar ända till 1498 i rakt nedstigande led: Johan II 1350-1364, Karl V 1364-1380, Karl VI 1380-1422, Karl VII 1422-1461, Ludvig XI 1461-1483 och Karl VIII 1483-1498. Därefter uppsteg på tronen Karl VI:s broder hertig Ludvigs av Orléans äldre sons son, Ludvig XII(linjen Valois-Orléans), och sedan denne 1515 avlidit, utan att efterlämna son, den ovannämnde hertig Ludvigs av Orléans yngre sons, greve Johans av Angouleme, sonson Frans I 1515-1547, stamfader för linjen Valois-Angouleme: Henrik II 1547-1559, Frans II 1559-1560, Karl IX 1560-1574 och Henrik III 1574-1589. Med Henrik III utslocknade hela huset Valois på manslinjen och med hans syster Margareta av Valois, Henrik IV:s gemål, på kvinnolinjen(1615). I hertigdömet Bourgogne regerade 1361-1477 en gren av huset Valois, vilken började med konung Johan II:s yngre son Filip och slutade med Karl den djärve.(5)

I.1) WITICHIN, sachsare.(1)

Son:

II.a) ROBERT DEN STARKE, markgreve, d 866 i en strid med nordmännen. - G m en dtr t Ludvig den fromme(KAROLINGISKA ÄTTEN).(1)(7)(8)

Söner:

III.1) EUDO eller ODO(fr. "Eudes"), konung av Frankrike, var son till markgreve Robert den starke(d 866 i en strid med nordmännen) och sonson till den kapetingiska ättens äldste kände stamfar. Eudo var, innan han besteg tronen, greve av Paris och hertig av Francien. Han ledde Paris´ hjältemodiga försvar mot nordmännen, som belägrade det 885-886. Efter Karl den tjockes avsättning blev Eudo av ett parti bland fransmännen vald till konung, 888, men fick 893 till motkonung Ludvig den stammandes yngste son, Karl den enfaldige. Eudo bibehöll sig dock i konungadömet till sin död, 898. Från hans yngre broder, Robert, härstammade den kapetingiska konungaätten i Frankrike.(1)(7)(8)

III.2) ROBERT I, konung av Frankrike, f omkring 865, d 923, andre son till markgreven Robert den starke, dotterson till kejsar Ludvig den fromme och broder till konung Eudo. Efter dennes tronbestigning(888) övertog Robert hans värdigheter som frankernas hertig("dux Franconum"), greve av Paris och Anjou med mera. Fastän själv den mäktigaste stormannen i riket, bidrog han efter Eudos död(898) till valet av Karl den skallige(av den karolingiska ätten), som i gengäld bekräftade alla hans värdigheter. Robert försvarade Paris mot vikingahövdingen Rollo och stod sedan fadder vid dennes dop. Då konungens övermodige gunstling Hagano började undantränga Robert från hans förut stora inflytande hos konungen, gjorde han uppror, vann större delen av rikets stormän på sin sida och blev 29/6 922 själv vald till konung och krönt i Reims. Redan efter ett år stupade han nära Soissons i en strid med Karl, som sökte återvinna sin krona. Robert var fader till Hugo den store och farfader till Hugo Capet.(1)(7)

Son:

IV.a) HUGO DEN FROMME. - G m HATHUIDE(AV SACHSEN).(1)

Barn:

V.1) N.N.(dotter). - G m RIKARD I AV NORMANDIE.(1)

V.2) HUGO CAPET, fransk konung 987-996.(1)

Son:

VI.a) ROBERT II den fromme(fr. "le pieux"), fransk konung 996-1031, Hugo Capets son, f omkring 970, d 1031, blev kort efter faderns tronbestigning(987) dennes medregent och efter hans död ensam konung(24/10 996). Samtiden prisade Roberts fromma sinnelag, hans godhet mot de fattige, hans ödmjukhet och hans rena seder. Han hade intresse för teologiska studier och skall ha komponerat kyrkohymner, som sjungas än i dag. Mer än en gång visade han därjämte militärisk duglighet och politisk klokhet, men föga energi och målmedvetenhet. Med stöd av vissa mäktiga vasaller(särskilt hertigarna av Normandie) kunde han upprätthålla sin kungliga myndighet, men icke utvidga den. "Han saknade resurser till handling, men ännu mera karaktär och vilja att handla"(Luchaire). 996 förmälde sig Robert med Berta av Burgund, änka efter en greve av Blois. För att vinna påvens sanktion till detta enligt kanonisk rätt ogiltiga äktenskap uppgav Robert den ståndpunkt, som hans fader hävdat i fråga om ärkebiskopsstolen i Reims och drev därigenom sin lärare Gerbert i landsflykt. Icke dess mindre förklarade påven äktenskapet ogiltligt, och Robert lystes i bann(998). Efter fem års motstånd gav Robert vika, skilde sig från Berta och tog den intriganta och härsklystna Constance, en furstinna från södra Frankrike("Akvitanien"), till gemål. En samtida kronist klagar över de sydfranska element, som med henne vann insteg vid hovet. Mellan Berta, som ännu ägde konungens hjärta, och Constance, vardera i spetsen för ett parti av stormän, uppstod förbittrade strider. Med Constance hade Robert fyra söner. Den äldste, Hugo, som 1017 trots stormännens motstånd krönts till faderns medregent och efterträdare, dog 1025. Den andre, Henrik, som efter broderns död hyllats som efterträdare, gjorde i samförstånd med modern uppror(1030), då Robert vägrade honom full självständighet i förvaltningen av hertigdömet Burgund, som efter långvariga strider återvunnits under kronan. Robert led nederlag och dog kort därefter. Efter Roberts död lyckades hans tredje son, Robert, som förut deltagit i Henriks uppror, med moderns stöd sätta sig i besittning av Burgund; han blev stamfader för äldre burgundiska hertiglinjen.(1)(7)

Barn:

VII.1) ADELHEID. - G m BALDUIN V AV LILLE(AV FLANDERN).(1)

VII.2) HENRIK I, fransk konung 1031-1060.(1)

Son:

VIII.a) FILIP I, konung av Frankrike 1060-1108, äldste son av Henrik I och Anna av Ryssland, f 1052, d 1108, blev krönt i Reims 1059 under faderns livstid, besteg 1060 tronen och stod till 1066 under förmynderskap av greve Balduin V av Flandern. Han låg nästan ständigt i fejd än med sina vasaller, än med Vilhelm Erövraren i England. Filip, som 1092 försköt sin gemål Berta av Holland och samma år bortrövade samt gifte sig med Bertrade de Montfort, hustru till greve Fulco av Anjou, blev på grund dårav flera gånger bannlyst av påven och måste sedan under hela sin regering kämpa mot följderna därav. Spänningen mellan Bertrade och Filips son med Berta, Ludvig, förorsakade den senares flykt till England. Sedan han 1101 återkommit till Frankrike, blev han sin faders medregent, och slutligen överlämnade Filip styrelsen nästan helt åt Ludvig. 1104 blev han försonad med kyrkan.(1)(4)

Son:

IX.1) LUDVIG VI den tjocke, fransk konung 1108-1137.(1)

Son:

X.a) LUDVIG(LOUIS) VII DEN UNGE AV FRANKRIKE(fr. "Louis le jeune") eller DEN FROMME(fr. "Louis le pieux"), konung av Frankrike 1137-1180, son av Ludvig VI den tjocke(Se COURTENAY) och Adelaide de Maurienne, f 1120, d 18/9 1180 i Paris, kröntes till faderns efterträdare 1131 och besteg tronen 1137. Samma år förmäld med den sköna, levnadsglada Aliénor(Eleonora) av Akvitanien, och därigenom hertig över detta land, som sträckte sig från Loire till Pyrenéerna, syntes han äga en starkare maktställning än de föregående kapetingerna, vilken än mera tryggades genom de svårigheter konungen i England och kejsaren hade att var i sitt rike bekämpa. Faderns rådgivare, Suger, som åstadkom brytning mellan Ludvig och hans moder Adelaide, vilken drog sig från hovet, ledde i början hans politik, men kunde ej hindra Ludvig från att genom sin dyrkade gemåls tillskyndan ställa sig avog mot kyrkan och dess stora privilegier, framför allt mot den pågående stora reformen därinom. Han kom därigenom i strid med påven Innocentius II, som belade landet med interdikt, och understödde en av Ludvigs mäktigaste vasaller, Thibaut IV av Champagne, i dennes kamp mot konungen. Denna slöts först efter påvens död(1143) genom Sugers och Bernhards av Clairvaux gemensamma ansträngningar tack vare den nye påven Celestinus II:s försonlighet 1144. I huvudsak hade Ludvig haft de militära framgångarna, men påvedömet inhöstat frukterna. Även mot andra vasaller hävdade Ludvig sin myndighet med Iycksam utgång. Honom tillskrives ock initiativet till andra korståget(1147-1149), som av Bernhard av Clairvaux tillämnades i stora proportioner och syften, men totalt misslyckades på grund av avunden mellan de deltagande tyskarna och fransmännen. Under tiden hade Suger varit landets egentliga regent, samlat pengar till företaget och hållit herrarna i schack. Ett av honom planerat nytt korståg på hans egen bekostnad gick om intet genom hans död, 1152. Kort därefter skilde sig Ludvig från sin gemål, formellt på grund av en hårdragen tolkning av kanoniska lagen, då de båda var fränder, i verkligheten på grund av oenighet mellan den svartsjuka konungen och hans gladlynta gemål. Hon gifte sig kort därpå med Henrik av Anjou, som 1154 blev konung i England. Denne kom sålånda i besittning av hela västra Frankrike och blev vida mäktigare än sin länsherre. Samma år gifte Ludvig om sig med Constance av Kastilien och förmälde sin liknämnda syster med greve Raimond V av Languedoc, varigenom detta lands länge avbrutna relationer med kronan återställdes. Ludvig hängav sig nu alltmera åt bot- och andaktsövningar, och hans forna kraft slappades alltmer. Dock arbetade han systematiskt på kronodomänernas konsolidering, därvid understödd av städerna, av vilka han grundade flera nya. Han hade under senare regeringsår flera olyckliga strider med Henrik II och åtskilliga vasaller. Ludvig hade i sitt tredje gifte, med Adèle av Champagne(1160), sonen Filip August, 1179 krönt till konung. - G 3) 13/11 1160 m ALIX(ADÈLE) AV BLOIS & CHAMPAGNE, f 1140, d 4/6 1206 i Paris.(1)(2)(3)

Son:

XI.1) FILIP II AUGUST, fransk konung 1180-1223, son av Ludvig VII och Adéle av Champagne, f 24/8 1165 i Paris, d 14/7 1223 i Mantes, kröntes i Reims 1179 under faderns livstid och deltog därefter genast med kraft i styrelsen. Efter Ludvigs död(1180) stod Filip August till en början under förmynderskap av Filip av Flandern, onkel till Filip Augusts gemål, Isabella av Hainaut, men bröt redan 1181 med denne och hans anhängare samt besegrade dem och tvang Filip 1186 att sluta fred och avstå betydande områden. Därefter började Filip Augusts långa strid med hans vasaller, konungarna av England. Han uppviglade först Rikard Lejonhjärta och Johan utan land mot deras fader, Henrik II, följde därpå den förstnämnde på det tredje korståget, i den hemliga avsikten att komma tillbaka före honom och begagna hans frånvaro till sin fördel, och återvände i juli 1191 till Europa. I samförstånd med Johan utan land inföll Filip August i Normandie, men Rikard återkom 1194 och försvarade sig med framgång. Vid hans död 1199 uppväckte Filip August en rival åt hans efterträdare Johan utan land, i Artur av Bretagne, och vid dennes mystiska död(1202) dömdes Johan av de franske pärerna att mista sina länder, varefter Filip August med lätthet erövrade Normandie och Johans alla besittningar i Frankrike. Dennes tvist med Innocentius III samt avsättning(1212) återuppväckte Filip Augusts ärelystnad, och han beredde sig att med en armé övergå Kanalen, men måste avstå, när Johan och påven försonades. I stället angrep Filip August greve Ferrand av Flandern, som var Johans bundsförvant. Det förhärjande krig, som följde 1213-1214, ledde till en stor koalition mot Filip August, av Johan, kejsar Otto IV och en mängd nordfranska vasaller. Men deras armé besegrades i grund av Filip August, vid Bouvines 27/7 1214, och när Johan sedermera kom i strid med sina engelska baroner, erbjöds den engelska kronan åt Filip Augusts son Ludvig, som med en stark här sändes till England 1216. Men då Johan samma år avled, förklarade sig engelsmännen för hans son Henrik, och Ludvig måste återvända hem 1217. Filip Augusts regering var av synnerlig betydelse för Frankrike. Genom sina erövringar från England och genom förvärvandet av flera andra områden(1183 bemåktigade han sig grevskapen Amiens, Vermandois och Valois, och 1191 tillföll honom Artois) mer än fördubblade Filip August kronans område. Förvaltningen ordnades, pärsdomstolen erhöll ökad betydelse, de kungliga förordningarna började få mera allmänt gällande kraft, än de ägt efter Karl den enfaldiges tid. I vasallernas fejdrätt gjordes viktiga inskränkningar. Även mot prästerskapet uppehölls kronans rättigheter. Däremot gynnade Filip August städerna, särskilt Paris, som förskönades och erhöll en ny mur. Såsom en vän av vetenskaperna försåg han Paris' universitet med stora privilegier. Med påven stod han ej alltid på god fot, ehuru han understödde korstågen mot albigenserna. Då han 1193 förskjutit sin andra gemål, danska prinsessan Ingeborg, och 1196 förmält sig med Agnes av Méran, belade påven(1200) hans land med interdikt och tvang honom att skilja sig från Agnes, vars barn med Filip August dock förklarades legitima, samt att återtaga den förskjutna. Filip August efterträddes av sin son med Isabella av Hainaut, Ludvig VIII.(1)(4)

Son:

XII.a) LUDVIG VIII LEJONHJÄRTA AV FRANKRIKE(fr. "Louis Coeur de lion"), konung av Frankrike 1223-1226, son till Filip II August och Isabella av Hainaut, f 5/9 1187, d 8/11 1226 på slottet Montpensier i Auvergne, efterträdde 1223 sin fader på tronen och kröntes samma år i Reims, den förste av kapetingerna, som ej krönts under faderns livstid, ett tecken på, att kronan numera ansågs ärvtlig. 1215 hade han av de mot konung Johan utan land upproriska baronerna inkallats till England för att mottaga dess tron, och 1216 landsteg han där, men misslyckades i sitt företag genom Johans, död (samma år) och påvens ingripande till förmån för erkännandet av dennes son, Henrik III, som Englands konung. Ludvigs regering upptogs av en fortsatt strid mot engelsmännen och albigenserna, varunder han esomoftast hembar segern. Han avled på återvägen till Paris från ett krigståg mot de senare. Ludvig var förmäld med Blanche av Kastilien och hade med henne 11 barn. - G m BLANCHE AV KASTILIEN.(1)(3)

Son:

XIII.1) LUDVIG IX DEN HELIGE AV FRANKRIKE(fr. "Saint Louis"), konung av Frankrike 1226-1270, den föregåendes son med Blanche av Kastilien, f 25/4 1215 i Poissy, d 25/8 1270 i Tunis, efterträdde 1226 sin fader på Frankrikes tron och kröntes i Reims 29/11 samma år. Genom faderns bestämmelse blev hans moder regent under hans minderårighet. Hon förde regeringen med kraft och framgång, hävdande kronans rätt under uppepade strider med stormännen och Englands konung. Samtidigt fick Ludvig genom henne en synnerligen vårdad uppfostran, som jämte hans naturliga anlag gjorde honom till en av medeltidens ädlaste regenter och en av sin tids mest rättrådiga och i sann mening mest fromma män. 1234 övertog han själv regeringen, men modern bibehöll under hela hans regering ett dominerande inflytande och var hans förnämsta rådgivare. Ludvigs historia, som är ovanligt väl känd, framför allt tack vare Joinville, kännetecknas främst av de två korståg han företog, det första till Egypten 1248, det andra till Tunis 1270, under vars belägring han dog av den härjande pesten. I övrigt var hans utrikespolitik mera inriktad på åstadkommande av fred och samförstånd mellan kristenhetens furstar än på, törhända just under hans tid, lättvunna territoriella utvidgningar, allt i syfte att åstadkomma ett nytt stort korståg, vari han dock misslyckades. 1242 angreps han av Englands konung, Henrik III, som understöddes av en del franska stormän. Ludvig blev dock segrare och slöt 1259 fred i Paris, då England avstod största delen av de länder, som Ludvig och hans företrädare frånryckt det. Härigenom bekräftades Ludvigs rättigheter över Normandie, Anjou, Touraine, Maine och Poitou, varjämte franske konungens överhöghet över hertigdömet Guienne än en gång erkändes. I striden mellan Henrik och hans vasaller kallades Ludvig till skiljedomare 1263 av båda parterna, vilket resulterade i den så kallade "le Dit d'Amiens"(24/1 1264) till engelska konungens fördel. Även andra furstar underkastade sig hans skiljedom. I sin inre politik ådagalade Ludvig både kraft att hävda kronans intressen och oväld, men på samma gång en utpräglad religiös ofördragsamhet, vars uttryck drabbade särskilt judarna i Frankrike. Gentemot kyrkan iakttog han en ganska självständig hållning genom att trots påvens protester inskränka de andliga domstolarnas befogenhet. Även den första grundvalen till den gallikanska kyrkans friheter, den så kallade "pragmatique sanction" av år 1269, har tillskrivits Ludvig, men handlingen synes ej vara autentisk. Han ökade väsentligt konungamaktens anseende, dels på de store länsherrarnas bekostnad därigenom, att han tillät vad från baronernas domstolar till konungens parlament, där även ofrälse jurister satt till doms, dels genom att gentemot vasallerna kraftigt hävda den inre fridens upprätthållande. I sitt personliga uppträdande var han mycket värdig, fördragsam mot alla, utom mot judar och kättare, men ålade sig samtidigt stränga asketiska botövningar. Hela hans liv präglas av varm religiositet, och mer än de flesta förverkligade han sin tids bästa sedliga ideal. Också kanoniserades han 1297 av Bonifatius VIII. Hans åminnelsedag är 25/8. Före revolutionen firade Franska akademien då årligen hans minne., och 1693 inrättade Ludvig XIV till hans minne en milltärorden("ordre royal et militaire de Saint Louis"), som upphävdes under revolutionen, men återställdes 1816 för att 1830 definitivt avskaffas. Ludvig var förmäld med Margareta av Provence och hade med henne 11 barn, av vilka äldste sonen, Ludvig, dog 1260 och den andre såsom Filip III efterträdde honom.(1)(3)

Söner:

XIV.a) FILIP III den djärve, fransk konung 1270-1285, son av , Ludvig IX(den helige), f 3/4 1245, d 5/10 1285, deltog i faderns korståg och avslöt efter hans död(1270) ett fördelaktigt fördrag med de otrogne, varefter han återvände till Frankrike. Hans undergivna lynne och osjälvständiga karaktär gjorde honom snart till en lekboll för partierna vid hovet och honom närstående. Men kronans besittningar växte alltjämt. 1271 fick Filip större delen av arvet efter den barnlöse Alfons av Poitiers, varigenom Poitou och återstoden av länet Toulouse förenades med kronan, utom Venaissin, som gavs åt påven. Efter Henrik III:s av Navarra död(1274) blev han inblandad i tronstrider på Pyreneiska halvön, där han förgäves sökte förhjälpa sina systersöner till KastiIiens krona. Genom sonen Filips(Filip IV) giftermål med Johanna av Navarra(1284) fick Frankrike emellertid detta rike(till 1328) och Champagne. Men hans försök att hämnas "sicilianska aftonsången" genom att på Aragoniens tron uppsätta sonen Karl, misslyckades fullkomligt för Filip, som avled på återtåget därifrån.(1)(4)

Söner:

XV.1) FILIP IV den sköne, fransk konung 1285-1314, den föregåendes son med Isabella av Aragonien, f 1268, d 29/11 1314, efterträdde 1285 sin fader och slutade snart hans gagnlösa krig med Aragonien. Genom hänsynslöshet och en planmässig politik lyckades, han förena med kronan flera franska områden, bland annat Lyon, Angoumois och La Marche, varvid han hade kraftigt stöd i de lågättade rättslärde, som till största delen bildade hans råd. Genom hans andre sons gifte med arvtagerskan till Franche-Comté kom detta land en tid under Frankrike. Däremot misslyckades Filips försök att förvärva Guienne, som innehades som län av Edvard I av England. Denne instämdes inför Parisparlamentet, och, då han vägrade att infinna sig, erövrades Guienne(1294), varefter Filip i hast lät utrusta en flotta, för att landstiga i England samt trädde i förbund med skottarna(1295). På Edvards sida stod grevarna av Flandern och Bar, men genom ett fördrag 1297 slöts stillestånd mellan honom och Filip, efterföljt av freden i Paris 1303, varvid Guienne återlämnades, och giftermål mellan Filips dotter Isabella och Edvards son beslöts. Filip vände sig därefter mot Flandern, som erövrades (1300) och ytterligt förtrycktes genom hans ståthållare, med den påföljd, att folket 1302 gjorde uppror och tillfogade det franska ridderskapet ett förkrossande nederlag vid Courtrai(7/7 samma år). Juni 1305 ingick Filip därför ett fördrag och avstod från Flandern på andra sidan Lys. Däremot hade Filip fullständig framgång i sin strid med påven Bonifatius VIII, vilken strid gav anledning till, att en fransk ständerförsamling inkallades 1302, i vilken även ombud från städerna för första gången fick deltaga(se États généraux). Och när Bonifatius' efterträdare Benedikt Xl 1304 avlidit, lyckades Filip genomdriva, att till hans efterträdare utsågs Klemens V, förut ärkebiskop i Bordeaux, som i allt rättade sig efter honom, förlade sitt säte till Avignon(1309) och sålunda inledde påvarnas "babyloniska fångenskap". Genom hans skändliga beredvillighet lyckades också Filip få tempelherreorden upplöst(1312), varefter han tillägnade sig en stor del av dess rikedomar. Under Filips regering växte kronans makt i hög grad i Frankrike på bekostnad såväl av länsherrarnas som av kyrkans. Förvaltningen förbättrades, och parlamentet organiserades. Tillika främjades finansväsendet, ehuru genom de dyrbara krigen föranledda myntförsämringar framkallade mycken ovilja. Det är dock omtvistat, i vilken utsträckning Filip själv tagit initiativ till de åtgärder, som mest karakterisera hans regering. Filip förmälde sig 1284 med Johanna av Navarra (d 1305).(1)(4)

Söner:

XVI.a) LUDVIG X DEN TRÄTGIRIGE(fr. "Louis le hutin"), konung av Frankrike 1314-1316, son till Filip den sköne och Johanna av Navarra, f 4/10 1289 i Paris, d 5/6 1316 i Vincennes, var till lynnet grälsjuk, antog 1305 vid moderns död titeln konung av Navarra, vartill han kröntes i Pamplona 1307, och efterträdde 1314 sin fader i Frankrike, där ett allmänt missnöje rådde på grund av dennes stränga åtgärder och despotiska regering. Ligor bildades över hela landet mellan provinserna, vari både adel, präster och borgare deltog, för att återställa de gamla goda sedvänjorna, och konungen måste i mycket bevilja deras fordringar. Flera av faderns för tjänta rådgivare förjagades eller dödades, och Ludvigs myndighet var starkt hotad. Ludvig förberedde ett krigståg mot Flandern, vars stormän ej ville böja sig för honom, och för att skaffa pengar därtill företog han en del vittutseende åtgärder, varibland må nämnas det ryktbara ediktet 3/7 1315, genom vilket bönderna på de kungliga domänerna fick köpa sig frihet. Tåget mot Flandern misslyckades, och Ludvig måste återvända, utan att ha kunnat uträtta något. Farsoter och hungersnöd härjade fruktansvärt i Frankrike samma år och bidrog till att utbreda det rådande missnöjet. Ludvig vidtog mot slutet av sin korta regering en del åtgärder för att hämma de kungliga tjänstemännens hänsynslösa framfart. Han dog plötsligt efter att upphettad av bollspel ha förtärt ett glas kallt vin. Ludvig var gift två gånger: 1) 23/9 1305, med Margareta, dotter till hertig Robert II av Bourgogne. (Hon dog som fånge i Chateau-Gaillard des Andelys, kvävd, efter vad det sades, på order av sin make eller hans farbror Karl av Valois. Med henne hade han dottern Johanna, som förmäldes med konung Filip av Navarra.). 2) 19/8 1315 med konung Karl Martells av Ungern dotter Clémence, med vilken han hade sonen Johan(I).(1)(3)

Son:

XVII.1) JOHAN I Postumus, fransk konung 1316.(1)

XVI.b) FILIP V den långe, fransk konung 1316-1322, den föregåendes andre son med Johanna av Navarra, f 1294, d 3/1 1322 i Longchamp, blev vid sin äldre broders Ludvig X:s död 1316 riksföreståndare och proklamerade sig följande år till konung, sedan hans postume brorson kort efter födelsen avildit. Sedan riksständerna 1317 godkänt detta, ehuru Ludvig X hade en dotter i livet, utövade Filip med kraftig hand regeringen, omorganiserade förvaltningen på alla områden, förbättrade finansväsendet och sökte, ehuru förgäves, åstadkomma enhet i mått, mål och vikt över hela landet. Liksom sin fader förföljde han judarna, vilkas egendomar konfiskerades och till stor del föll på konungens lott. Filip var på grund av sitt reformnit föga avhållen av folket, men stödde sig icke desto mindre på riksständerna, som han, sammankallade tre gånger.(1)(4)

XVI.c) KARL IV den sköne, fransk konung 1322-1328.(1)

XV.2) KARL AV VALOIS, stamfader för huset Valois, som uppsteg på tronen med dennes son Filip IV 1328 efter den äldre grenens utslocknande på svärdssidan och regerade till 1498, och huset Valois-Orléans(med Valois-Angouleme), en yngre gren av huset Valois, som innehade Frankrikes tron 1498-1589. Karl av Valois, f 1270, d 1325, fick 1284 länet Valois som apanage med titeln grevskap. Genom sitt gifte med Margareta av Anjou, konung Karl II:s av Neapel dotter, kom han 1290 i besittning av grevskapen Maine, Anjou och Perche, och efter sitt andra gifte, med Katarina av Courtenay(dotter av Balduin II, den siste latinske kejsaren i Konstantinopel), antog han titeln kejsare av Konstantinopel. Redan förut(1284) hade påven Martin IV belänat honom med konungariket Aragonien, varpå han dock(1290) avsade sig alla anspråk. Karl av Valois tog verksamt del i det offentliga livet under sin broder konung Filip den skönes regering. Hans son uppsteg såsom Filip VI på tronen 1328, då Filip III:s äldre sons linje utslocknat på svärdssidan. Efter Filip VI(d 1350), vanligen kallad Filip av Valois, regerade hans ättlingar ända till 1498 i rakt nedstigande led.(1)(5)

Son:

XVI.a) FILIP VI AV VALOIS, fransk konung 1328-1350, son av Karl av Valois, yngre bror till Filip den sköne, och Margareta av Sicilien, f 1293, d 22/8 1350 i Nogent-le-Roi, blev vid sin kusin Karl IV:s död 1328 riksföreståndare och samma år konung. Han vände sig genast mot Flandern, som förjagat sin greve, och vann en lysande seger vid Cassel(23/8 1328). Filips makt och anseende var synnerligen stor, och ett lysande hov med fester och torneringar gav glans åt hans regering. Hans förhållande till Edvard III i England, som gjorde anspråk på franska tronen såsom Filip den skönes dotterson, övergick 1337 till öppet krig. Sedan Filip vunnit några mindre framgångar, besegrades hans stora flotta fullständigt av Edvard vid Sluys 24/6 1340, men Filip hade fortfarande lycka till lands, varför ett stille- stånd(1340-1346) avbröt kriget. 1346 utbröt det ånyo, föranlett av tronstrider i Bretagne, och 26/8 samma år blev Filip i grund slagen vid Crécy. Följden av segern blev Calais' fall 1347, och i september samma år ingicks genom påvens medling ett stillestånd. Trots sina motgångar i kriget ökade Filip ansenligt kronans områden. Grevskapen Valois, Chartres, Anjou och Maine, dessutom Champagne, Brie och Montpellier samt Dauphiné var hans förvärv. Men landet hemsöktes av digerdöden och nedtrycktes till följd av krigen av stora skatter, bland vilka den tyngsta och förhatligaste var saltskatten(fr. "la gabelle"), som nu blev beständig. Detta i förening med hans motgångar i kriget gjorde folket missnöjt. Filip efterträddes av sin son med sin första gemål Johanna av Burgund, Johan II, den gode; i sitt andra gifte var han förmäld(sedan 1349) med Blanche av Navarra.(1)(4)(5)

Son:

XVII.1) JOHAN II, fransk konung 1350-1364.(5)

Söner:

XVIII.a) KARL V, fransk konung 1364-1380.(5)

Söner:

XIX.1) KARL VI, fransk konung 1380-1422.(5)

Son:

XX.a) KARL VII, fransk konung 1422-1461.(5)

Son:

XXI.1) LUDVIG XI, kallad "den europeiska diplomatiens fader", konung av Frankrike 1461-1483, äldste son till Karl VII och Maria av Anjou, f 3/7 1423 i Bourges, d 30/8 1483 i Plessis-lez-Tours, fick en synnerligen vårdad uppfostran, som han på grund av sitt mogna och eftertänksamma väsen väl tillgodogjorde sig. Redan vid unga år användes han ofta av fadern till att tukta de trotsiga vasallerna och återställa ordningen i oroliga landsändar. 1440 flydde han från hovet, förbittrad på fadern och i synnerhet på dennes älskarinna Agnes Sorel, och anslöt sig till ett av några bland de främste stormännen, bland dem hertigarna av Bourbon och Alencon, anstiftade uppror, kallat "la praguerie". Sedan konungen med kraft och skyndsamhet undertryckt detta, blev Ludvig till straff förvisad till sitt apanage Dauphiné, där han vistades i mer än 15 år. Dock användes han i en del krigståg och utmärkte sig bland annat mot schweizarna 1444. Spänningen mellan fadern och Ludvig blev dock allt starkare. När han 1452 förvägrades att gå till strids mot engelsmännen i Guienne, rustade han sig till öppet krig mot fa- dern, som dock med lätthet bemäktigade sig Ludvigs land, vilket förmådde denne att fly till hertig Filip den gode av Burgund, som mottog Ludvig väl och lät honom slå sig ned på slottet Genappe nära Bruxelles, där han, rikligt understödd med penningar av hertigen, vistades till faderns död, 1461. Ludvigs kröning firades med ovanlig ståt, vartill bidrog feodalherrarnas hopp, att deras forne bundsförvant skulle som konung fortsätta samma politik han följt såsom dauphin. Men med synlig energi sökte Ludvig genast från början arbeta på stärkandet av sin makt och rikets enhet. Han avlägsnade sin faders gamla tjänare, omgav sig med män ur lågadeln, såsom Lescun, Jean Jouffroy, Comines, Crevecaeur med flera, och sökte överallt utländska förbindelser för att krossa Burgund, den farligaste fienden till Frankrikes enhet. Han inskränkte de store länsherrarnas rättigheter, förbjöd alla utom kungliga prinsar att jaga(för att skydda jordbruket), utkrävde med noggrannhet alla feodala pålagor och fråntog en del stormanssläkter delar av deras land. Då reste sig stomännen och bildade 1465 mot Ludvig den så kallade lirgan för allmänt väl(fr. "la ligue du bien public"). Nästan hela högadeln tog del däri med Ludvigs broder hertigen av Berry och tronföljaren i Burgund Karl den djärve i spetsen. Trots mycken energi lyckades Ludvig ej nedslå den. Han förråddes på alla håll, hans fästningar och städer gav sig, till och med Paris vacklade. Efter nederlaget vid Monthléry(16/7 1465) måste han ingå på de förödmjukande fördragen i Conflans och Saint-Maur(oktober samma år), varigenom stormännens mest överdrivna fordringar beviljades, så att Frankrike skulle tett sig ungefär som på de förste kapetingernas tid. Men Ludvig var aldrig sinnad att uppfylla fördragen; han insåg nu nödvändigheten att i stället för våld använda list och trolöshet, ja grymhet, att vinna den lägre adeln och några av de större släkterna för att med deras hjälp störta de andra. Han handlade därefter, smickrade parisarna, uppviglade flera flamländska städer mot Karl den djärve, hans farligasta fiende, utdelade penningar, titlar och förläningar åt en del dugliga stormän, lyckades utan svärdsslag indraga Normandie till kronan genom att skickligt begagna en tvist mellan dess hertig, Ludvigs broder, och hertigen av Bretagne, lät avrätta eller fängsla några av de uppstudsige stor- männen och hade på så sätt inom kort sprängt ligans enhet. Genom ett fredligt möte i Péronne(l468) sökte Ludvig vinna Karl den djärve, men vid underrättelsen, att nya, av Ludvig anstiftade, oroligheter utbrutit i det Karl tillhöriga Liège, tog Karl honom till fånga och tvang honom att personligen åtfölja straffexpeditionen mot hans egna allierade. Karl tordes dock ej avsätta Ludvig, men tvang honom till ett nytt förödmjukande fördrag. Ludvig höll ej heller nu sina löften. Han avlägsnade sin broder till Guienne från det honom tillerkända Champagne, som gränsade till Karls välde, iso- lerade denne alltmer från hans bundsförvanter och sammankallade i Tours 1470 en notabelförsamling, som annullerade fördraget i Péronne, varefter krig ånyo utbröt mellan Ludvig och Karl, som emellertid tvangs att bedja om stillestånd. Ännu två krig hade Ludvig att utkämpa mot Karl. Under det första dog Ludvigs broder hertigen av Guienne plötsligt 1472, efter vad Ludvigs fiender, ehuru utan bevis, påstått, förgiftad på hans order. Genom skickliga militära dispositioner och underhandlingar behöll Ludvig emellertid alltjämt övertaget, och det andra kriget slutade genom att han i freden i Picquigny(augusti. 1475) mot dryga pengar förmådde Karls bundsförvant Edvard IV av England att återvända till sitt land. Karl invecklades snart i nya strider i Tyskland och mot de av Ludvig understödde schweizarna och stupade i striden mot dessa 1477. Nu var vasallernas makt bruten. Genom avrättningar och konfiskeringar hade Ludvig redan väsentligt ökat sitt område med nya provinser. Även för rikets inre styrelse hade Ludvigs regering synnerligt stor betydelse. Regeringsmakten koncentrerades alltmer i konungens hand. Endast en gång tillkallade han riksständerna och ersatte dem för övrigt med notabelförsamlingar. Hären, rättskipningen och finanserna, allt tillhörde honom. Hären ökades och blev bättre organiserad samt förstärktes med legotrupper, mest skottar och schweizare, artilleriet förbättrades, och Ludvig hyste planer på att skapa en flotta. Han bröt Parisparlamentets motstånd och skapade nya parlament i Grenoble, Bordeaux och Dijon. Rättskipningen anförtroddes mest åt specialkommissioner, vanligen med Tristan Lermite som ordförande. Själv sparade Ludvig ej på pengar, när det gällde ett politiskt mål, ehuru han själv uppträdde mycket enkelt. Med påven slöt han ett slags konkordat, enligt vilket endast fransmän skulle användas i kyrkans tjänst. Han arbetade mycket för den inhemska industriens och handelns fromma genom införande av ett verkligt tullskydd, sökte införa enhetlighet i vikt och mått, avskaffa provinstullar med mera och var på dessa områden en framsynt härskare. Han slöt handelsfördrag med Venezia och hansan samt lade grunden till ett postsystem. Undervisningen gynnades genom nya universitet, i Valences, Bourges och Bordeaux. Ludvig gav även skydd åt från Konstantinopel,fördrivna grekiska lärde. Under hans tid anlades det första boktryckeriet i Paris, 1469. Ludvig tillbragte sina sista år på slottet Plessis-lez-Tours, där han alltmer isolerade sig och hängav sig åt överdrivna och vidskepliga andaktsövningar under ständig dödsfruktan och begär att förlänga sitt liv. Endast några få förtrogna, såsom Tristan Lermite, Olivier Le Daim och läkaren Coictier, åt vilka han betalade furstliga löner, utgjorde hans dagliga umgänge. Ludvig var en av Frankrikes mest betydande regenter, rikt begålvad, högt bildad, handlingskraftig och förutseende, men tillika lömsk och grym och därtill personligen feg. Han sökte hellre vinna sitt mål genom underhandlingar, vari han var mästare, och genom bedrägeri än genom ärlig strid. Hans rykte har dock mycket förvanskats genom hans fienders framställningar. Philippe de Comines har i sina "Mémoires" pietetsfullt skildrat honom. - Ludvig var gift först med Margareta av Skottland och sedan med Charlotta av Savojen, som skänkte honom sonen Karl(VIII) och döttrarna Anna av Beaujeu, hans älsklingsbarn, samt Johanna, Ludvig XII:s första gemål.(3)(5)

Son:

XXII.a) KARL VIII, fransk konung 1483-1498.(5)

XIX.2) LUDVIG AV ORLÉANS, hertig.(5)

Söner:

XX.a) KARL AV ORLÉANS, hertig av Orléans. - G m MARIA AV KLEVE.(3)(5)

Son:

XXI.1) LUDVIG XII, konung av Frankrike 1498-1515, linjen Valois-Orléans, son till hertig Karl av Orléans och Maria av Kleve, f 27/6 1462 i Blois, d 1/1 1515, blev 14 år gammal gift med Ludvig XI:s dotter Johanna. Efter en nöjesfylld ungdom sökte han 1483 göra sig till förmyndare i stället för Anna av Beaujeu för svågern Karl VIII, men sedan ständerna 1484 förklarat Karl myndig och Anna faktiskt övertagit makten, ansåg han lämpligast att fly till Bretagne. Dömd som upprorsmakare av Parisparlamentet, samlade han en här, men blev slagen, tillfångatagen och fick 1488-1491 sitta i hårt fängelse. Sedan tjänade han troget Karl VIII, vars giftermål med Anna av Bretagne han förmedlade. 1498 blev han som närmaste tronarvinge själv konung, skilde sig från Johanna och gifte sig med Anna, sålunda räddande Bretagne åt kronan. Mild och godhjärtad(han kallades "le père du peuple", "folkets fader"), lyckades han hävda det inre lugnet genom en serie reformer, en del pålagor avskaffades, rättskipningen ordnades, tjänstemännen hölls i tygeln, och nya parlament upprättades i Provence och Normandie. Han sökte också trygga det yttre lugnet genom att förnya fördragen och stärka de goda förbindelserna med England, Aragonien och Ungern och lyckades efter ett kort fälttåg i Franche-Comté och Burgund sluta stillestånd med kejsar Maximilian. Ludvig gjorde sig till målsman för den i Frankrike alltsedan Filip den sköne rådande traditionen om en moralisk hegemoni i Italien. Han upptog som arvtagare av huset Anjou Karl VIII:s anspråk på Neapel och gjorde själv anspråk på Milano, enär hans farmor Valentina Visconti var syster till den siste Visconti i Milano. 1499-1500 erövrade han landet och slöt därefter fördrag med Ferdinand av Aragonien om delning av Neapel, som intogs 1501. Men bundsförvanterna kom ej sams om delningen, och fransmännen förjagades ur NeapeI 1503, varefter genom fördragen i Blois (1504-1505) Ludvig måste avstå Neapel åt Ferdinand. 1508(10/12) ingick Ludvig med Ferdinand, påven Julius II och kejsar Maximilian ligan i Cambrai, riktad mot den rika republiken Venezia, varefter Ludvig i grund slog dess trupper vid Agnadello(8/5 1509) och intog en del av dess område. Men republiken köpte påvens ynnest, som vände alla Ludvigs bundsförvanter jämte England och schweizarna mot honom själv. I kriget saknade han icke framgång, men 1511 förenade påven ånyo alla hans fiender i "den heliga ligan", och mot den fruktansvärda övermakt, som nu reste sig mot Ludvig, hjälpte icke Gaston de Foix' snillrika fälttåg 1512, utan fransmännen blev utjagade ur Italien. Angripen från alla sidor, måste Ludvig sluta fred 1514 och därvid avstå alla sina besittningar i Italien. Till fredens beseglande gifte han sig samma år, sedan drottning Anna nyss förut avlidit, med Henrik VIII:s 16-åriga syster Maria. Efter sex veckors äktenskap avled han. Trots de dyra krigen växte Frankrikes materiella välstånd ansenligt under Ludvigs regering, i det att jordbruket gick framåt med stora steg. Renässansen gjorde nu också sitt intåg i Frankrike. Ludvig efterlämnade blott en dotter, Claude, som förmäldes med Frans av Angouleme, vilken som Frans I efterträdde Ludvig.(3)(5)

XX.b) JOHAN AV ANGOULEME, greve.(5)

Son:

XXI.1) Son.(5)

Son:

XXII.a) FRANS I, fransk konung 1515-1547, stamfader för linjen Valois-Angouleme.(5)

Son:

XXIII.1) HENRIK II, fransk konung 1547-1559.(5)

Son:

XXIV.a) FRANS II, fransk konung 1559-1560.(5)

Son:

XXV.1) KARL IX, fransk konung 1560-1574.(5)

Barn:

XXVI.a) HENRIK III, fransk konung 1574-1589.(5)

XXVI.b) MARGARETA AV VALOIS, d 1615, fransk drottning. - G m HENRIK IV, fransk konung.(5)

XVIII.b) FILIP(fr. "Philippe") AV BOURGOGNE, hertig av Burgund, eller FILIP DEN DJÄRVE, stamfader för den yngre där regerande linjen, som regerade 1361-1477, en gren av huset Valois, vilken började med konung Johan II:s yngre son Filip och slutade med Karl den djärve, f 15/1 1342, d 27/4 1404, var fjärde sonen till franske konungen Johan den gode. Redan vid 14 års ålder förvärvade han sig genom sin i slaget vid Poitiers(1356) ådagalagda tapperhet tillnamnet den djärve. Han blev emellertid vid detta tillfälle tillfångatagen och återvann friheten först genom freden i Brétigny 1360. Då den äldre burgundiska grenen följande år utdog och hertigdömet Burgund hemföll till kronan, blev Filip först ståthållare över detsamma och belönades därmed 1363. Genom sitt 1369 ingångna giftermål med Margareta av Flandern lade han 1384 därtill Franche-Comté, Artois, Flandern och Nevers. Efter Karl V:s död(1380) kämpade han med sina bröder om förmynderskapet för sin brorson Karl VI och lyckades 1382 vinna huvudinflytandet. Han utnyttjade Frankrikes makt för sina egna dynastiska planer och företog sålunda samma år för att hjälpa sin svärfader greve Ludvig av Flandern ett krigståg mot de för sin frihet kämpande städerna därstädes, som samma år led det förkrossande nederlaget vid Roosebeke. Karl VI frigjorde sig visserligen 1388 från beroendet av sina farbröder. Då han emellertid 1392 blev sinnessjuk, tillskansade sig Filip åter högsta makten och behöll denna i rivalitet med hertig Ludvig av Orléans till sin död.(4)(5)

Son:

XIX.1) JOHAN DEN OFÄRSKRÄCKTE, hertig av Burgund.(4)

Son:

XX.a) FILIP II, den gode, den föregåendes sonson, f 1396, d 15/7 1467. Sedan han efter sin fader Johan den oförskräcktes mord i Montereau 10/9 1419 blivit hertig av Burgund, slöt han sig av hat mot den för delaktighet i mordet misstänkte dauphin, sedermera konung Karl VII, till Henrik V av England och ingick med honom fördraget i Troyes 20-21/5 1420. Henrik skulle förmäla sig med Katarina, Karl VI:s dotter, föra styrelsen i Frankrike under Karls Iivstid och vara arvinge till kronan efter hans död med undanskjutande av dauphin. Filip kämpade under de följande åren på engelsmännens sida, men ingick omsider i Ärras 21/9 1435 en förlikning med Karl VII. Denne uttalade sin avsky över mordet på hertig Johan, tillerkände Filip städerna vid Somme samt för hans och sin livstid suveränitet för hans besittningar. Filip utvidgade emellertid alltmera sitt maktområde: han vann Namur genom köp, Brabant och Limburg genom arv; han satte sig i besittning av Hainaut, Holland, Zeeland och Frisland samt köpte Luxemburg. Både genom sina länders utsträckning och framför allt genom deras blomstrande näringsliv blev Filip en av sin samtids rikaste och mäktigaste furstar. Han grundlade en centraliserad förvaltning, som tjänstgjort som förebild för reformer i andra länder, förde ett lysande hov(1431 stiftades Gyllene skinnets orden), och uppmuntrade konster och vetenskaper. Vid sin död efterlämnade han åt sin son Karl den djärve, frukten av hans(tredje) äktenskap med Isabella av Portugal, en välordnad statsförvaltning och en förträfflig armé, vars kärna bildades av ett lysande ridderskap.(4)

XVIII.c) LUDVIG(it. "Lodovico") I, f 1339 i Vincennes, d 1384 i Bari, son till konung Johan II av Frankrike, fick 1356 av sin fader i förläning det forna grevskapet Anjou med titeln hertigdöme och blev det så kallade yngre huset Anjous stamfader. Han var en tid ståthållare över Languedoc, kämpade mot engelsmännen och tilltvang sig efter sin broder Karl V:s död 1380 regentskapet över den omyndige Karl VI. Av drottning Johanna I av Neapel, som ville vinna Frankrikes hjälp mot Ungern, utnämndes Ludvig till tronföljare i Neapel och kröntes av Klemens VII i Avignon, medan Urban VI i Rom gav kronan åt Karl av Durazzo, som störtade Johanna och med framgång motstod Ludvigs anfall.(3)

Son:

XIX.1) LUDVIG II, den föregåendes äldste son, f 1377 i Toulouse, d 1417 i Angers, kröntes 1389 av Klemens VII till konung av Neapel och begav sig 1390 dit, men måste efter tio års kamp lämna landet i konung Vladislavs besittning. Ludvig deltog sedan livligt i de franska inre striderna och företog 1412 i förbund med påven Johannes XXIII och florentinarna åter ett fåfängt angrepp på Neapel.(3)

Son:

XX.a) LUDVIG III, den föregåendes son, f 1403, d 1434 vid Cosenza, blev 1423 adopterad av drottning Johanna II av Neapel och drog 1424 in i detta land, men lyckades ej övervinna sin rival, Alfons V av Aragonien. Hans arvsrätt gick över på hans broder, hertig René av Lothringen.(3)

XIV.b) ROBERT AV CLERMONT, sjätte son till franske konungen Ludvig den helige, stamfader för huset Bourbon, som regerade i Frankrike 1589-1792 och ånyo 1814(1815)-1830, och huset Orléans(det yngre), en yngre gren av huset Bourbon, som efterträdde det förra 1830-1848. - G sedan 1276 m BEATRIX AV BOURBON.(1)(6)

Son:

XV.1) LUDVIG AV BOURBON, hertig av Bourbon, f 1280, d 1342, ärvde efter sin moder "herrskapet" Bourbon, som Karl IV av Frankrike 1327 upphöjde till hertigdöme och ansenligt utvidgade genom nya förläningar, och från honom härstammade den hertigliga, till franska tronen eventuellt arvsberättigade ätten Bourbon. Denna delades genom Ludvigs söner, Peter och Jakob, i en äldre och en yngre gren.(6)

Söner:

XVI.a) PETER AV BOURBON, hertig av Bourbon, stamfader för den äldre grenen, till vilken hörde bilinjen Beaujeu, utgick 1503 med Peter II av Bourbon, den bekante "siren av Beaujeu", som var gift med Ludvig XI:s dotter Anna. Hans enda dotter, Suzanne, blev 1503 gift med Karl av Bourbon, vilken dog 1527 och var den siste hertigen av Bourbon.(6)

XVI.b) JAKOB. Den yngre grenen, som efter en av Jakobs ättlingar, greve Ludvig av Vendome, kallades Bourbon-Vendome, delade sig i flera linjer: det kungliga huset Bourbon, ätterna Condé, Conti, Montpensier med flera.(6)

Son:

XVII.1) NN.(6)

Son:

XVIII.a) LUDVIG AV VENDOME, greve.(6)

Son:

XIX.1) NN.(6)

Son:

XX.a) NN.(6)

Son:

XXI.1) KARL AV VENDOME, hertig av Vendome, d 1537.(6)

Barn:

XXII.a) ANTON AV BOURBON(NAVARRA), f 1518, d 1562, blev 1548 gift med Jeanne d´Albret, dotter till konung Henrik II av Nedre Navarra och Béarn, och 1554 konung i detta rike.(6)

Barn:

XXIII.1) HENRIK IV, konung av Frankrike 1589-1610, d 1610.(6)

Söner:

XXIV.a) LUDVIG Xlll, konung av Frankrike 1610-1643, son till Henrik IV och Maria av Medici, f 27/9 1601 i Paris, d där 14/5 1643, var i sin barndom tystlåten och allvarsam och bibragtes tidigt av sin fader, som mycket sysslade med hans uppfostran, hat till Spanien. 1610 blev han konung under förmynderskap av modern, som föredrog sin andre son, Gaston, och systematiskt försummade Ludvig, vars barndom därför blev föga glad. Han tvangs att gifta sig(1615) med Anna av Österrike, som han avskydde såsom spansk infantinna, och blev alltmer tillbakadragen. Han gjorde ett par försök att knyta kvinnliga förbindelser, men hade sedermera i jakten sin enda förströelse. Marias politik gick alldeles tvärt emot Henrik IV:s; hon sökte närma sig Spanien, men retade åtskilliga av de förnämste ädlingarna dels genom sin politik, dels genom sin öppna förkärlek för sin landsman Concini, marskalk d'Ancre, som var hennes allrådande minister. Sedan Richelieu inträtt i konseljen och Concini gjort sig alltmer impopulär, blev denne på initiativ av Ludvigs gunstling och jaktkamrat hertig de Luynes 1617 skjuten av gardet och Maria förvisad till Blois. Ludvig övertog nu själv makten, men leddes av Luynes, som dock hade flera uppror bland adeln att bekämpa. Richelieu åstadkom en försoning mellan Ludvig och Maria, men ett nytt hugenottkrig, framkallat av den katolska kultens återställande i Béarn, slutade med Ludvigs nederlag utanför Montauban(1621), vilket kort efteråt följdes av Luynes död. Ludvig ingrep nu en tid kraftigt i regeringsärendena, men inseende sin oförmåga, tog han 1624 Richelieu, som genom Marias inflytande blivit kardinal, till sin förste minister för att fullfölja sina mål: rebellernas krossande i landet och Spaniens bekämpande. Till sin död, 1642, var Richelieu sedermera Frankrikes verklige härskare, dock alltid i gott samförstånd med Ludvig, även om förhållandet dem emellan ej alltid var det hjärtligaste. Att Ludvig lyckades genomdriva sina avsikter i det väsentligaste, är därför till största delen Richelieus förtjänst. Den forna uppfattningen om Ludvigs hat till sin store minister, om hans samtycke till Cinq-Mars' sammansvärjning mot denne och hans fruktan för honom har för länge sedan vederlagts av nyare forskningar, särskilt genom d'Avenal och Marius Topin. Ludvig, vars kanske största förtjänst var den, att han bibehöll Richelieu vid makten, var hela sitt liv en svag och vacklande karaktär, misstänksam och dyster till lynnet. I krig visade han stor tapperhet. Han efterlämnade två söner, Ludvig(XIV) och Filip av Orléans.(3)(6)

Söner:

XXV.1) LUDVIG XIV("Louis le grand"), konung av Frankrike 1643-1715, den föregåendes son med Anna av Österrike, f 15/9. 1638 i Saint-Gerinain-en-Laye, d 1/9 1715 i Versailles efterträdde 1643 vid 4 års ålder sin fader på tronen. Under hans minderårighet fördes regeringen med kraft och klokhet av ämkedrottningen och Mazarin, som tillika var Ludvigs politiske läromästare och fick en klar uppfattning om hans egenartade karaktär. Utan särskild håg för studier, lärde sig Ludvig dock med lätthet latin, spanska och italienska, vilka två senare språk han talade flytande, men fick i övrigt en bristfällig underbyggnad. Efter Mazarins död(1661) tog Ludvig själv regeringen om hand. De samtida statsrättslärorna stärkte hans uppfattning om hans ställning som en Guds ställföreträdare på jorden och som absolut envåldshärskare i sitt rike. Den absoluta härskarsuveräniteten fick i honom sin förnämsta, mest typiska representant. "L´état, c´est moi"("det är jag, som är staten") kan sättas som motto på hans hela regering och innebar även, att han ansåg sig som ägare till alla sina undersåtars egendom. Hans härsklystnad och stolthet stod i jämhöjd med dessa åsikter. 1661 var han nära att börja krig med Spanien till följd av en etikettsfråga, om vilketdera rikets ministrar i främmande land skulle intaga första platsen. Spanien måste ge efter. Ännu mera förödmjukades påven(1664), när hans trupper hade skjutit på den franske ambassadörens vagn. Ludvig var under förra hälften av sin regering lycklig i alla sina företag. Betydelsefulla reformer genomfördes på snart sagt alla statslivets områden, tack vare de utmärkta medhjälpare han lyckades förskaffa sig och vilkas förtjänster väsentligen skapat den nimbus, som omstrålar honom i historien: Colbert för finanserna, näringslivet och kolonierna, Turenne och Condé för armén, sjöhjälten Duquesne för flottan, Louvois som krigsminister, Lionne som utrikesminister, alla dessa och många andra framstående män skapade åt "le roi soleil"("Kung Sol") hans enastående rykte och anseende som tidevarvets("le siècle de Louis XIV") mönsterkonung i såväl gott som on�‘’“”•–— ileau, mademoiselle de Sévigné, Lebrun, Poussin, Lorrain, Puget, Perrault, med flera bidrog i hög grad att befästa Ludvigs anseende som mönsterfursten. Efter de lysande framgångarna följde en period av nedgång, när Ludvig fick kämpa med Vilhelm III(av Oranien), Englands konung. Ludvigs bigotta sinnelag och medemoiselle de Maintenons inflytande föranledde upphävandet av Nantesiska ediktet(1685), varigenom tusentals protestanter, Frankrikes mest idoga invånare, tvangs av religionsskäl att emigrera, en stor del till Preussen, vars näringsliv därigenom fick ett för Frankrike i längden ödesdigert krafttillskott. Det långvariga och för landets finanser förödande Spanska tronföljdskriget samt det ohyggliga kamisardkriget blottade landet på resurser och bidrog till folkets utarmande samt undergrävandet av dynastiens anseende. Ludvigs motgångar i Spanska tronföljdskriget , trots de lysande bragder, som Villars och Vendome utförde, jämte de familjesorger Ludvig fick utstå genom sin ende son, Ludvigs, död(1711) med mera, förkrossade honom och påskyndade hans död. Ludvigs stora anseende, hans lysande hovliv och de seder – och oseder - , som där rådde, gjorde Frankrike för lång tid framåt till ett mönsterland i Europa. Franskt språk och fransk kultur betraktades överallt som förebilder, och inflytandet därav är ännu märkbart. Ludvig förmäldes 9/6 1660 med spanske konungen Filip IV:s dotter Maria Teresia(d 1683) och hade med henne en son, Ludvig. Dessutom hade han flera barn med sina många älskarinnor. De mest bekanta av dessa senare är La Vallière, Montespan och i synnerhet fru Scarron, mer känd under namnet madame de Maintenon, med vilken han lät hemligen viga sig(troligen 1685) och vilken ända till hans död utövade stort inflytande på hans politik. Ludvigs namnteckning meddelas å pl. I till art. Autograf. Den bildande konsten har i mångfaldig måtto förhärligat Ludvig. Flera statyer av honom förstördes under revolutionen, men i Versailles finnas kvar Warins staty, framställande Ludvig som romersk triumfator, och ryttarstatyer över honom ha rests 1822 på Place des victoires i Paris(modellerad av Bosio), 1826 på Place Bellecour i Lyon(modellerad av Lemot) samt en på Cour d'honneur i Versailles(modellerad av Petitot och Cartellier). Flera byster av Ludvig finns i Versailles, och Ch. Lebrun utförde i galleriet där en väldig serie målningar med ämnen ur Ludvigs levnad. Hans porträtt målades av bland annat Rigaud(i kungamantel; Louvremuseet), de la Haye, Nanteuil, Mignard och Lebrun(i Versailles) samt van der Moulen (bild till häst, i Dijon). A pl. 111 till art. Dräkt, ses Ludvig i hovdräkt.(3)(6)

Son:

XXVI.a) LUDVIG(fr. "Louis"), fransk tronföljare("dauphin"), Ludvig XIV:s och Maria Teresias av Spanien ende till mogen ålder komne son, kallad "le grand Dauphin"("den äldsta tronföljaren"), f 1661 i Fontainebleau, d 1711 i Meudon. Han fick Bossuet till lärare, men visade endast medelmåttig begåvning. Utan att utöva något politiskt inflytande levde han senare för det mesta i tillbakadragenhet i Meudon. Han efterlämnade 3 söner: Ludvig (se nedan), Filip(hertig av Anjou, sedermera konung av Spanien) och Karl(hertig av Berry).(3)(6)

Söner:

XXVII.1) LUDVIG AV BOURGOGNE, den föregåendes son, hertig av Bourgogne, f 1682, d 1712, undervisades av Fénelon, som för honom skrev sina fabler och sin "Télémaque". Han blev en dygdig furste, men visade ringa krigisk förmåga, då han 1708, med Vendome vid sin sida, kämpade i Flandern mot prins Eugène och Marlborough. Vid faderns död(1711) blev han dauphin, men dog själv efter 10 månader. Han var fader till Ludvig XV.(3)(6)

Son:

XXVIII.a) LUDVIG XV, konung av Frankrike 1715-1774, den föregåendes sonsons son, f 15/2 1710 i Fontainebleau, d 10/5 1774 i Versailles, miste vid två års ålder sina föräldrar, hertig Ludvig av Bourgogne och Maria Adelaide av Savojen. 1/9 1715 blev han Frankrikes konung under hertig Filips av Orléans("regentens") förmynderskap. Han fick en sorgfällig uppfostran under ledning av biskopen i Fréjus, kardinal Fleury. Efter "regentens" död (2/12 1723) övertog Ludvig själv regeringen, hälsad med jubel av folket, som gav honom tillnamnet "Ie bien-aimé"("den högt älskade"). "Regenten" hade av politiska skäl förlovat honom med en fyraårig spansk infantinna, som 1722 sändes till Frankrike för att uppfostras, men hans efterträdare i regeringen, hertigen av Bourbon, skickade henne tillbaka och förmådde Ludvig att 1725 gifta sig med Maria Leszczynska(d 1768), dotter till Polens förre konung, Karl XII:s skyddsling, Stanislaus. Härigenom kom dennes hertigdöme Lothringen att utan svärdsslag tillfalla Frankrike. Ludvig, lät sig i början ledas av sin utmärkte lärare kardinal Flenry, vilken 1726-1743 var hans premiärminister, efter den oduglige hertigens av Bourbon avgång. Österrikiska tronföljdskriget(1740-1748), vari han kastade sig mot Fleurys råd, bildade en vändpunkt. Frankrike, som förut genom inre reformer i olika avseenden gått ofantligt framåt i välmåga, gick därefter med stora steg tillbaka. Ludvig förföll under dåliga rådgivares ledning till ett skandalöst mätressvälde(se bröderna Goncourt, "Les maitresses de Louis XV", 2 bd, 1860), representerat av systrarna de Nesles, markisinnan de Pompadour(1745-1764) och grevinnan Du Barry. Hans exempel verkade i högsta grad demoraliserande på den högre societeten i Frankrike liksom i andra länder, där Frankrike betraktades som mönsterland med avseende på umgängessättet. Under tiden råkade Frankrikes härväsen, flotta och allmänna statsförvaltning i förfall genom det gunstlingssystem, som de olika mätresserna förstod att upprätthålla på grund av Ludvigs alltmer tilltagande slapphet och indolens. I synnerhet markisinnan de Pompadour verkade menligt genom att indraga Ludvig i Sjuåriga kriget(1756-1763), där av henne tillsatta salongsgeneraler förstörde landets ära och makt, samt genom sin personliga snikenhet, som vållade enorma utgifter. Ludvigs så gott som enda återstående intresse för landet koncentrerade sig på utrikespolitiken, varvid han genom hemliga agenter ofta motverkade sina officiella sändebud("le secret du roi"; se A. de Broglie, "Le sécret du roi. Correspondance secrète de Louis XV avec ses agents diplomatiques 1752- 1774", 2 bd, 1879). Han dog lika avskydd av hovet som av folket på grund av den brist på anständighetskänsla, som han under sina senaste regeringsår öppet lagt i dagen. I sitt äktenskap hade han haft 10 barn; sonen Ludvig hade avlidit redan 1765.(3)(6)

Son:

XXIX.1) LUDVIG, dauphin, den föregåendes sonson, Ludvig XV:s och Maria Leszczynskas son, f 1729, d 1765, blygdes över den lättfärdiga anda, som rådde vid hovet, samt levde i enslighet under studier och fromhetsövningar. Han var gift med Maria Josefa av Sachsen och hade med henne sönerna Ludvig XVI, Ludvig XVIII och Karl X samt 2 döttrar.(3)(6)

Söner:

XXX.a) LUDVIG XVI, konung av Frankrike 1774-1792, den föregåendes sonson, tredje son till dauphin Ludvig och Maria Josefa av Savojen, f 23/8 1754 i Versailles, förmäldes 16/5 1770 vid 15 års ålder med kejsarinnan Maria Teresias av Österrike 14-åriga dotter Marie-Antoinette och besteg 10/5 1774 Frankrikes tron. Klent begåvad och i saknad av den smidighet, som präglat de föregående bourbonerna, blev han tidigt ett omedvetet offer för sin närmaste omgivnings intriger. Till och med drottningen uttryckte sin ringaktning för Ludvig genom att kalla honom "le pauvre homme"("den stackars karlen"). Trots sin sederenhet och sin redliga vilja att avhjälpa landets nöd kunde han på grund av sin bristande karaktärsfasthet föga göra däråt. Hovet med hans gemål i spetsen dominerade fullständigt Ludvig, vars väsentliga intresse var jakt. På grund därav lät Ludvig den store reformatorn Turgot falla liksom också senare Necker, då han ville spara, och hovet fortsatte sitt vansinniga slöseri med Statens inkomster. Detta system kunde i längden icke bära sig; när alla hjälpkällor var tömda, måste riksständerna sammankallas(1789), och därmed började franska revolutionen. Ludvigs uppförande under de följande tilldragelserna var ej ägnat att vinna folkets förtroende. I riksständernas strid om omröstningssättet tog han de högre ståndens parti, men tvangs av det tredje ståndet att ge efter för dess vilja. Därmed gick i verkligheten konungamakten förlorad. Nya okloka steg lämnade konungen snart fullständigt i folkets händer. Genom folkupploppet 5 och 6/10 1789, vilket uppstått till följd av en hovfest, tvangs Ludvig att flytta från Versailles till Paris. Han måste nu åse, hur det ena kungliga prerogativet efter det andra avskaffades, och till sist beslöt han fly från sitt upproriska folk. Men åtskilliga tillfälligheter vållade, att Ludvig greps under försöket att med sin familj fly till en gränsfästning och återfördes till Paris(25/6 1791). Därefter blev han tills vidare avsatt, men återfick sin värdighet, sedan han 13/9 samma år besvurit den nya författningen. Mot den i samma månad sammanträdande nya folkrepresentationen, lagstiftande församlingen, uppträdde han till en början på ett mycket stolt och oklokt sätt och inlade även sitt veto mot några av dess beslut, men tvangs dock till slut(mars 1792) att välja sig en ministär bland majoriteten i församlingen. Då emellertid Ludvig några månader därefter ännu en gång protesterade mot två av lagstiftande församlingen fattade beslut, utbröt ett folkupplopp i Paris(20/6 1792), under vilket konungens person djupt kränktes. Ett nytt uppror, 10/8 samma år, tvang honom att söka skydd hos lagstiftande församlingen, och därifrån fördes han med sin familj som fånge till Tempeltornet. Konungamakten hade därmed faktiskt upphört; den blev formligen avskaffad av nationalkonventet 21/9 1792, varefter Frankrike förklarades för republik. De yttetlighetsmän, som då var vid makten, önskade emellertid konungens död, dels för att därigenom förhindra den lagliga maktens återställande, dels även av fruktan, att han skulle åter kunna komma till väldet och då återinföra den gamla regimen. Ludvig ställdes till rätta inför sina anklagare, nationalkonventet. Ehuru med kraft försvarad av Malesherbes, Tronchet och De Sèze, blev han med 387 röster mot 334 dömd till döden, sedan församlingen förut enhälligt förklarat honom skyldig till stämplingar mot friheten samt förkastat en föreslagen appellation till folket. 21/1 1793 besteg han schavotten med ett mod, som eftervärlden beundrar, ett försoningsoffer för sina företrädares brott och sin egen oklokhet. Med sin gemål(giljotinerad i oktober 1793) hade han två söner, Ludvig Josef Xaver Frans(d 1789) och Ludvig, samt två döttrar, Maria Teresia Charlotta och Sofia Helena(d 1787).(3)(6)

Son:

XXXI.1) LUDVIG XVII(fr. "Louis Charles"), fransk titulärkonung, den föregåendes och Marie-Antoinettes son, f 27/3 1785 i Versailles, fick titeln hertig af Normandie och blev efter sin äldre broders död, 1789, dauphin. Han beskrives som ett ovanligt vackert och mycket begåvat barn. Med sina föräldrar var Ludvig fånge i Tempeltornet sedan 13/8 1792 och ansågs efter faderns avrättning, 21/1 1793, av det kungliga partiet som Frankrikes legitime konung(med farbrodern, greven av Provence, som regent). Flera planer på hans räddning ur fängelset uppgjordes både före och efter det Ludvig 3/7 samma år skilts från sin moder och anförtrotts åt en särskild, av kommunens prokurator Chaumette tillsatt "uppfostrare" och fångvaktare skomakaren Antoine Simon och dennes hustru Marie Jeanne Aladame. Simon var, liksom hustrun, rå och obildad, men den äldre rojalistiska uppfattningen, att de skulle medvetet ha arbetat på att kroppsligen och andligen fördärva barnet, kan - särskilt efter G. Lenotres utredning - ej längre anses hållbar. Det plötsliga ombytet i levnadsförhållanden och makarna Simons vårdslösa hårdhändthet måste emellertid öva ett ogynnsamt inflytande på gossens utveckling. Han förleddes bland annat att(6 oktober) uppträda som falsk angivare mot sin moder rörande hennes liv i fängelset. Makarna Simon flyttade nattetid 19/1 1794 från Tempeltornet efter att ha erhållit intyg om Ludvigs överlämnande "vid god hälsa" till de för dagen tjänstgörande kommissarierna. Orsakerna till, att de så plötsligt lämnade sin väl avlönade plats, har forskningen ej ännu lyckats utreda, och det har ej oemotsägligt bevisats, att det sovande barn de kvarlämnade verkligen var Ludvig. Simon avrättades på samma gång som Robespierre(28/7 1794), och hans änka, som 1796 intogs på en anstalt för obotligt sjuka, vidhöll till sin död(1819), att Ludvig ej var död, utan genom hennes och hennes makes medverkan undkommit, enligt vad hon plägade uppgiva, dold, i en kärra med smutsiga kläder och ersatt med ett annat barn. Det fångna barnet inspärrades ett par dagar senare i en osund fängelsehåla och fick lida ohyggligt av smuts och vanvård, tills efter skräckväldets fall(27/7 1794) Barras besökte fängelset och gav order om bättre behandling. Barnet omtalas i maj 1795 som sjukt och besöktes då av en läkare, som även föregående höst tillkallats. Denne avled plötsligt(1 juni); först efter några dagar tillkallades två andra läkare, och 8 juni avled barnet. I dödsattesten förklarades, att det syntes vara omkring 10 år gammalt, länge lidit av en skrofulös åkomma och av kommissarierna uppgavs vara "avlidne Louis Capets son". Barnet begrovs 10 juni, utan att liket dessförinnan visats för någon, som på grund av tidigare bekantskap med bestämdhet kunde intyga den dödes identitet. Den "envisa tystnad" barnet hösten 1794 uppges ha iakttagit har sammanställts med hypotesen om, att en dövstum gosse fått intaga Ludvigs plats. - Den under restaurationen officiella versionen om Ludvigs behandling i fängelset och död där föreligger utförligast hos A. de Beanchesna, "Louis XVII, sa vie, son agonie, sa mort"(2 bd, 1852), och de mot denna version framkastade tvivelsmålen ha kritiskt behandlats främst av F. R. Chantelauze("Louis XVII, son enfance, sa prison, sa mort au Temple", 1884, ny uppl. 1895, och tillägget "Les derniers chapitres de mon. Louis XVII", 1887). Rykten om, att Ludvig ej avlidit i Tempeltornet, utan undkommit , uppstod redan 1795, och under Napoleonstiden och restaurationen framträdde ända inemot ett fyrtiotal pretendenter med anspråk på att vara Ludvig XVII. Den först framträdande var Jean Marie Hervagault, som plägar anses vara son till en skräddare och född 1781. Några forskare medge som en möjlighet, att skräddarsonen utbytts mot Ludvig i fängelset och Ludvig sedan antagit dennes namn. Hervagault sattes under Napoleons tid flera gånger i fängelse och dog i Bicétre 1812. Rätt uppmärksammade pretendenter var träskomakarsonen Mathurin Bruneau(f 1784, 1818 dömd som bedragare, dödsår okänt) och den så kallade baron de Richemont, vars verkliga namn var Louis Hector Hérbert. Han var född i trakten av Rouen och hade före sitt framträdande bland annat varit ägare av en glasfabrik och adjutant åt general Kléber. Han protesterade mot såväl Ludvig XVIII:s som Ludvig Filips tronbestigning, satt 7 år i österrikiskt fängelse i Mantua och Milano, dömdes 1834 i Frankrike som bedragare till 12 års fängelse, rymde till England, återkom 1840 och lär ha dött i Gleize 10/8 1853. Mest anhängare fick KarI WilheIm Naundorff, vars öden är okända, innan han 1810 dök upp i Berlin med ett å detta namn lydande pass. Av dialekten att döma härstammade han från norra Sachsen. Han bosatte sig 1812 i Spandau och 1822, som urmakare, i Brandenburg, där han 1824 häktades som falskmyntare. Dömd på synnerligen starka indicier till 3 års fängelse, bosatte han sig efter utståndet, straff 1828 i Crossen och vann där anhängare för sina under fängelsetiden antydda anspråk på furstlig fransk börd(till en början uppgav han sig ha en tid levat i landsflykt med sin fader). 1831 inlämnade han till konungen av Preussen en fantastisk inlaga om sina öden. Den liknar med sina många berättelser om giftmord en gottköpsroman och strider i flera viktiga punkter mot hans senare uppgifter(i 1834 och 1836 utgivna broschyrer). I maj 1833 kom Naundorff till Paris, vann där många anhängare, men utvisades 1836, då han genom rättegång sökte utfå arvet efter Ludvig XVI. Han vistades därpå en tid i England, mest sysslande med spiritism, flyttade till Holland och dog 10/8 1845 i Delft. Naundorffs ättlingar ha 1851, 1874 och 1910 inför franska myndigheter sökt göra gällande sina privaträttsliga arvsanspråk, sista gången dock endast på rätten till namnet Bourbon. Några politiska krav framställde Naundorff icke. Ett utskott inom franska senaten prövar för närvarande(1912) ättlingarnas anspråk.(3)(6)

XXX.b) LUDVIG XVIII Stanislaus Xaver(av rojalisterna kallad "le désiré", "den efterlängtade"), konung av Frankrike 1814-1824, Ludvig XVI:s broder, f 17/11 1755 i Versailles, d 16/9 1824 i Paris, bar till 1795 titlarna Monsieur och greve av Provence. Han erhöll vårdad uppfostran och visade sig äga bättre huvud än sina bröder. I maj 1771 gifte han sig med Maria Josefina Lovisa av Sardinien(d 1810), med vilken han icke hade några barn. I hovlivet lyckades han aldrig intaga någon mer framstående plats, utan sysselsatte sig mest med studier och omgav sig med filosofer, litteratörer och konstnärer, vilkas revolutionära åsikter i politik och religion även blev hans. Han var sålunda en vän av reformer och tog därför, när riksförsamlingen 1789 sammanträdde, tredje ståndets parti. Detta skaffade honom i början anseende bland folket, men gjorde honom än mindre omtyckt på hovet. Snart överskred dock revolutionen den gräns Ludvig tänkt sig; och då efter Mirabeaus död(april 1791) han icke längre såg någon möjlighet att hejda rörelsen, flydde han 21/6 1791 från Paris över Bruxelles till Koblenz, där han snart blev ledaren av emigranternas försök att egga de europeiska makterna till ett krig mot revolutionen. Detta förmådde lagstiftande församlingen att 1/1 1792 anklaga honom för högförräderi och 16/1 förklara honom förlustig arvsrätt till tronen. Han svarade med att låta utropa sig till regent av Frankrike, enär konungen enligt hans åsikt hölls fången. Efter konungens avrättning (1793) förklarade han sig för förmyndare för dennes son, som utropades till konung såsom Ludvig XVII, och utsåg en ministär. Sedan brorsonens död tillkännagivits, 1795, antog greven av LiIIe(såsom Ludvig under landsflykten lät kalla sig) konungatitel och erkändes av de främmande makterna som konung. Han befann sig då i Verona, dit han flyttat 1794 och varifrån han på franska Direktoriets begäran utvisades i april 1796. Med de missnöjda i Frankrike hade han alltid stått i livlig förbindelse, särskildt med Vendées invånare, och underlät aldrig att konspirera mot den franska styrelsen, när till- fälle gavs. Från Verona begav han sig till Blankenburg vid Harz och därifrån 1798 till Mitau, där även flera medlemmar av hans familj infann sig. Vid denna tid underhandlade han med Bonaparte om dennes hjälp till en restauration, ehuru utan framgång. 1801 förbjöd kejsar Paul honom att längre vistas i Ryssland, varför han begav sig till Warschau, som då ägdes av Preussen. Han avslog 1803 Napoleon Bonapartes anbud att erhålla Lucca och en penningsumma mot att avstå från sina anspråk på Frankrike. Mot det av Napoleon 1804 upprättade franska kejsardömet protesterade han högtidligt. På hösten(september-oktober) samma år sammanträffade han med sin broder, Karl av Artois, i Kalmar(se Sylvander, "Kalmar slotts och stads historia", Tredje avd., V. sid. 384 ff.). Från Sverige begav han sig till Mitau, men måste efter freden i Tilsit 1807 åter lämna Ryssland och reste då över Sverige till England, där han bosatte sig i Gosfield hall(Essex). Där levde han, ständigt protesterande och konspirerande mot Napoleon till 1814 och fick en gång under denna tid(1811) mottaga ett besök av den då landsflyktige Gustaf IV Adolf, som förr gästvänligt bjudit honom ett hem i Sverige. Napoleons fall gav Ludvig äntligen, den länge efterlängtade konungamakten. 6/4 1814 förklarade Senaten honom för konung, och 24/4 samma år landsteg han i Caials. Ludvig uppträdde i början mycket hovsamt gentemot de nya förhållanden och de nye män, som uppstått under den senaste styrelsen. Han gav landet en författning, vilken konsekvent nog är daterad i "det 19:e året" av hans regering. Men snart drevs han av de återvändande emigranterna att söka återställa "l'ancien régime" och väckte därigenom allmänt missnöje, av vilket Napoleon begagnade sig för att söka återtaga makten. Ludvig måste 20/3 1815 fly till Gent, men efter Napoleons nederlag vid Waterloo intågade han ånyo i Paris, 9/7 samma år. Ludvig blev nu h. o. h. en lekboll i sin bigotte broders händer, och det "vita skräckväldet" började. Genom Decazes' bemödanden bragtes väl detta till slut 1817, men började under en något annan form efter hertigens av Berry mord, 1820. Ludvig, som då var sjuklig och nästan blind, lät sin broder och hans reaktionära vänner styra, ehuru han anade att systemet ej skulle länge bära sig.(3)(6)

XXX.c) KARL X, konung av Frankrike 1824-1830, d 1836.(6)

Son:

XXXI.1) KARL FERDINAND AV BERRY, hertig av Berry, d 1820.(6)

Son:

XXXII.a) HENRIK AV CHAMBORD, greve av Chambord, vilken alltsedan julirevolutionen 1830 av de franska legitimisterna ansågs som landets rättmätige konung("Henrik V"), d 1883.(6)

XXVII.2) FILIP V, konung av Spanien 1701-1746, förut hertig av Anjou, d 1746. Stamfader för den spanska linjen av huset Bourbon.(6)

Söner:

XXVIII.a) FERDINAND VI, konung av Spanien 1746-1759, d 1759, utan avkomlingar.(6)

XXVIII.b) KARL III, konung av Spanien 1759-1788, d 1788.(6)

Söner:

XXIX.1) KARL IV, konung av Spanien 1788-1808, d 1819, blev konung av Spanien 1788, men avsattes 1808 av Napoleon.(6)

Söner:

XXX.a) FERDINAND VII, konung av Spanien 1814-1833, d 1833.(6)

Dotter:

XXXI.1) ISABELLA II, drottning av Spanien 1833-(1868)1870, d 1904, hon efterträdde sin fader 1833, men avsattes 1868 och abdikerade 1870 till förmån för sin son, Alfons XII.(6)

XXX.b) DON CARLOS ("KARL V"), spansk tronpretendent, d 1855, gjorde 1833, på grund av saliska lagen, anspråk på tronen, och till följd därav uppstod ett blodigt krig i de norra provinserna.(6)

Söner:

XXXI.1) DON CARLOS ("KARL VI"), spansk tronpretendent, greve av Montemolin, f 1818, d 1861, organiserade ett insurrektionskrig, men blev slagen och måste skriftligen avsäga sig all rättighet till Spaniens tron.(6)

XXXI.2) JOHAN, d 1887.(6)

Son:

XXXII.a) DON CARLOS MARIA JUAN ISIDOR ("KARL VII"), spansk tronpretendent, f 1848, fortsatte upproret, först 1872 och sedan 1873-1876, varefter han måste lämna Spanien. Han är fortfarande(1905) spansk tronpretendent och räknas av sina anhängare, karlisterna, som landets rätte konung.(6)

Son:

XXXIII.1) DON JAYME, f 1870, rysk officer, är karlisternas tronföljare.(6)

XXX.c) FRANS AV PAULA, d 1865.(6)

Son:

XXXI.1) FRANS AV ASSISSI, d 1902. - G m ISABELLA II AV SPANIEN.(6)

Son:

XXXII.a) ALFONS XII, konung av Spanien 1870-1885, d 1885, men uppsteg ej på tronen förrän 1874.(6)

Son:

XXXIII.1) ALFONS XIII, konung av Spanien 1885-, f (postumt) 1886, som för närvarande(1905) är konung av Spanien.(6)

XXIX.2) FERDINAND I, konung av Neapel, d 1825. Den förste Bourbon, som bar den neapolitanska kronan, var Karl III, vilken regerade från 1739 till 1759, då han fick spanska tronen och lämnade Neapels öde åt sin son, Ferdinand, vilken såsom konung av Neapel kallade sig Ferdinand IV och såsom konung över det därmed förenade Sicilien Ferdinand III. Han var även hertig av Parma, Piacenza och Guastalla och antog 1816 titeln "konung av båda Sicilierna" under namn av Ferdinand I.(6)

Son:

XXX.a) FRANS I, konung av Neapel 1825-1830, d 1830.(6)

Son:

XXXI.1) FERDINAND II, konung av Neapel 1830-1859, d 1859.(6)

Söner:

XXXII.a) FRANS II, konung av Neapel 1859-1860, d 1894. Efter ett års regering miste denne sitt rike, vilket 1860 införlivades med konungariket Italien.(6)

XXXII.b) ALFONS AV CASERTA, greve av Caserta. Vid halvbroderns, Frans II, död 1894, blev Alfons arvtagare av den neapolitanska linjens tronanspråk och huvudman för ätten. Han bär provosoriskt titeln greve av Caserta.(6)

Son:

XXXIII.1) FERDINAND AV KALABRIEN, hertig av Kalabrien.(6)

XXVIII.c) FILIP I AV PARMA, hertig av Parma, d 1765, 1748 fick Filip, yngste sonen till Filip V av Spanien, hertigdömet Parma.(6)

Son:

XXIX.1) FERDINAND I AV PARMA, hertig av Parma, d 1802.(6)

Son:

XXX.a) KARL L U D V I G FERDINAND I AV PARMA, konung av Etrurien 1803-1807, d 1803, blev 1803 konung av Etrurien, men förlorade 1807 sina besittningar till fransmännen. 1815 blev han hertig i Lucca, men avträdde det 1847 till Toscana. Samma år fick han efter exkejsarinnan Marie-Louises död hertigdömena Parma och Piacenza, men abdikerade 1849 till förmån för sin son Karl III.(6)

Son:

XXXI.1) KARL III AV PARMA, hertig av Parma 1849-1854, d 1854. Han mördades 1854.(6)

Son:

XXXII.a) ROBERT AV PARMA, hertig av Parma, f 1848, efterträdde fadern 1854, fördrevs av Viktor Emanuel, varefter hertigdömena(1860) införlivades med konungariket Italien. Han är för närvarande(1905) pretendent till de forna hertigdömena Parma och Piacenza.(6)

XXV.2) FILIP I AV ORLÉANS, hertig av Orléans, stamfader för det ännu levande huset Orléans, son av Ludvig Xlll och Anna av Österrike, f 21/9 1640 i S:t-Germain, d 9/6 1701 i S:t-Cloud, fick 1660 av sin broder Ludvig XIV det till kronan hemfallna hertigdömet Orléans samt innehade dessutom hertigdömena Valois, Chartres och Nemours samt(sedan 1693) hertigdömet Montpensier. Härigenom grundlades släktens kolossala förmögenhet. 1661 blev han förmäld med Karl II:s av England syster Henrietta Anna och inträdde 1667 i krigstjänst samt utmärkte sig synnerligen i kriget i Nederländerna. Han ådrog sig dock snart konungens onåd och misstänktes vid sin gemåls plötssliga död 1670 att ha förgiftat henne. 1671 gifte han om sig med Charlotta Elisabet av Pfalz, fick 1672 överbefälet i Flandern och besegrade Vilhelm av Oranien vid Mont-Cassel 1677. Hemkallad på grund av konungens avund över hans framgångar, försjönk han alltmer i utsvävningar och förde ett dådlöst liv vid hovet, tills han dog av slag.(4)(6)

Son:

XXVI.a) FILIP II, hertig av Orléans, kallad "Regenten", den föregåendes son med Charlotta Elisabet, f 2/8 1674 i S:t-Cloud, d 2/12 1723 i Versailles, var av naturen rikt utrustad och fick en, särskilt i naturvetenskaperna, vårdad uppfostran. Hans lärare Dubois utöfvade dock ett skadligt moraliskt inflytande på Filip. Genom sin förmälning(1692) med mademoiselle de Blois, dotter av Ludvig XIV och madame de Montespan, vann han i början konungens gunst, som han visade sig värdig genom krigiska bedrifter i pfalziska tronföljdskriget. HemkaUad, började han emellertid att föra ett ytterst utsvävande levnadssätt, men idkade på samma gång med framgång naturvetenskapliga studier. Såsom överbefälhalvare i Italien under spanska tronföljdskriget besegrades han av Eugen av Savojen vid Turin(1706), där han blev sårad, men vann lysande framgångar i Spanien 1707 och 1708. Men han intrigerade för att själv vinna Spaniens krona och föll därför i onåd samt hemkallades. Hans utsvävande levnadssätt gjorde honom hatad av folket, som t. o. m. beskyllde honom för att genom mordiska anslag mot åtskilliga medlemmar av kungliga huset, vilka plötsligt avled, bana sig väg till tronen. Vid Ludvig XIVs död blev han 1716 president i regentskapsrådet under Ludvig XV:s omyndighet med en genom konungens testamente starkt kringskuren makt. Genom parlamentet i Paris lät Filip då kassera testamentet och utsågs till regent med full konungslig myndighet. Fylld av reformtankar, sökte Filip nu genomföra dessa på alla statslivets områden. Förvaltningen omdanades och underkastades starkare kontroll. Genom besparingar och "avskrivningar" på statsskulden sökte man bringa ordning i finanserna, men genom Filips böjelse för äventyrliga planer uppmuntrades en del svindelföretag, bland vilka John Laws vållade en oerhörd oreda i statens affärer och bragte tusentals familjer till ruin. Toleransen främjades till en början, och jesuiternas makt inskränktes. Men Filip gick för brådstörtat till väga, och de flesta av hans reformer måste därför inom kort avskaffas. Den osedlighet, som efter Filips och Dubois' föredöme rådde vid hovet, fördärvade också den allmänna moralen i landet. Även inom utrikespolitiken infördes under Filips styrelsetid, den s. k. "régencen", ett nytt system. Filip avlägsnade sig från Spanien och slöt med England och Holland 1717 en "trippelallians", 1718 utvidgad till en "kvadrupelallians" med kejsaren, mot Alberonis och spanska hovets äventyrliga politik. Detta ledde till ett krig med Spanien 1719, som dock genom Berwicks energi och framgångar redan 1720 upphörde. Efter Ludvig XV:s kröning(februari 1723) drog sig Filip tillbaka, men förmåddes att efter Dubois' död(augusti samma år) intaga presidiet i regeringen. Kort efteråt dog han dock av slag.(4)

XXIV.b) GASTON AV ORLÉANS, hertig av Orléans, d 1660.(6)

XXIII.2) HENRIETTA MARIA, drottning av England. - G m KARL I AV ENGLAND, konung av England.(6)

XXII.b) KARL "Kardinalen av Bourbon", d 1590.(6)

XXII.c) LUDVIG AV CONDÉ, hertig av Condé, d 1569. Stamfader för ätterna Condé och Conti.(6)

Tillhör släkten:

LUDVIG FILIP(fr. "Louis-Philippe"), fransmännens konung, f 6/10 1773 i Paris, d 26/8 1850 på slottet Claremont, England, Var äldste son av hertig Ludvig Filip av Orléans("Philippe Égalité") och prinsessan Lovisa Maria Adelaide av Penthièvre. Under sina första levnadsår bar han titeln hertig av VaIois och erhöll 1785, efter sin farfars död, titeln hertig av Chartres. Följande,sin fars exempel, slöt han sig med iver till franska revolutionen, inträdde i nationalgardet, blev 1790 ledamot av jakobinklubben och bortlade efter de revolutionära händelserna 10/8 1792 sina titlar samt antog namnet "Égalité". I den unga republikens första krig tog han ärofull andel. Som generallöjtnant kämpade han, under Kellermanns befäl, vid Valmy 20/9 1792, revolutionens första seger över de allierade. Därefter deltog han i Dumouriez´, fälttåg i Belgien och ådagalade mycken tapperhet i slaget vid Jemappes 6/11 1792, vid belägringen av Maastricht och i den olyckliga bataljen vid Neerwinden, 18/3 1793, där han anförde franska arméns center. Dumouriez' sammansvärjning mot republiken väckte emellertid snart de maktägandes misstankar ej blott mot den upprorsstämplande generalen, utan även mot den unge och ärelystne f. d. prins, vilken betraktades som hans skyddsling och förtrogna. Prinsen fann därför klokast att följa Dumouriez, då denne 4/4 1793 rymde från franska armén och sökte tillflykt hos österrikarna. Han begav sig därefter till Schweiz, där han någon tid förtjänade sitt bröd som lärare i geografi, historia, franska, engelska och matematik vid skolan i Reichenau. Där fick han underrättelse om, att hans far blivit giljotinerad i Paris, 6/11 1793. Som äldste son ärvde han titeln hertig af Orléans. Efter att ha lämnat sin lärarplats tillbragte han någon tid som adjutant hos emigrantgeneralen Montesquiou, begav sig till Hamburg, företog en resa genom Danmark, Sverige, Norge och Finland, återvände till Hamburg och inskeppade sig där 24/9 1796 till Amerika. Han tillbragte över tre år där, men bosatte sig 1800 i Twickenham(England) och flyttade efter sju års förlopp till Sicilien, där han 25/11 1809 gifte sig med konung Ferdinand I:s dotter Maria Amalia(f 26/4 1782). Efter Napoleons fall(1814) återvände han till Paris, återfick av Ludvig XVIII sina under revolutionen konfiskerade gods och utnämndes 15/5 1814 till generalöverste för husarerna. Napoleons återkomst från Elba tvang honom att(mars 1815) åter lämna Frankrike. Han tog sin tillflykt till Twickenham, där han med sin familj kvarstannade till 1817, då han åter bosatte sig i Paris. Där blev hans salonger en av medelpunkterna för den liberala oppositionen. Genom enkelt och borgerligt uppträdande vann han popularitet inom medelklassen, och hans frisinthet och religiösa fördragsamhet visade, att man icke om honom, såsom om de andre bourbonerna, ägde rätt att säga, att han under sin långvariga landsflykt "ingenting lärt och ingenting glömt". I de händelser, som närmast föregingo julirevolutionen 1830, tog han ingen synbar del. Medan striden rasade på Paris' gator, hade han dragit sig undan till en villa i huvudstadens närhet. 30/7 valdes han på Lafittes förslag, av deputeradekammaren till generalståthållare av Frankrike. Han återvände då till Paris och tillkännagav följande dag, att han mottog den erbjudna värdigheten. Åtföljd av sina anhängare bland de depu- terade, begav han sig samma dag, 31/7 på middagen, från sin bostad i Palais Royal till Hotel de ville, där nationalgardets överbefälhavare, den 73-årige general La Fayette, hade sitt högkvarter. Vid framkomsten till Hotel de ville, vars ingångar och trappor var överfyllda av väpnade revolu- tionära skaror, som ej ville ge rum för de ankommande, utropade hertigen kallblodigt: "Det är blott en gammal nationalgardist, som vill uppvakta sin gamle general". Denna påminnelse om hertigens deltagande i den första revolutionen gjorde lycka bland folket. Han släpptes in till La Fayette, som mottog honom hjärtligt och lät övertyga sig av hans försäkringar om sina demokratiska tänkesätt. La Fayette räckte hertigen en trefärgad fana, och båda trädde fram till ett fönster åt torget. I allas åsyn utvecklade hertigen fanan och omfamnade den åldrige frihetshjälten. Detta skådespel hänförde folket, väldiga hurrarop höjdes, gevärssalvor avsköts, och jublet ville icke taga något slut. Hertigen hade, om också blott för en mycket kort tid, lyckats vinna även det republikanska partiet. "Ludvig Filip är den bästa bland republiker" blev dagens lösen, och i överensstämmelse därmed förklarade deputeradekammaren 7/8 tronen ledig och inbjöd hertigen att bli "fransmännens konung" och regera riket enligt "chartan"(grundlagen) med åtskilliga av kammaren förut beslutade ändringar därav i liberal riktning. Sedan pärskammaren instämt i deputeradekammarens beslut, utropades hertigen 9/8 till "fransmännens konung" under namn av Ludvig Filip. Sin på detta sätt förvärvade tron sökte han stödja huvudsakligen på medelklassen, bourgeoisien. Under det första halvåret av hans regering satt visserligen det liberala partiet vid styret, men i mars 1831 bröt han med vänstern och tog ledaren för centern("le tiers parti"), Casimir Périer, till konseljpresident. Denne kraftfulla statsman lyckades fullkomligt återställa ordningen inom landet och återupprättade genom sitt energiska uppträdande till Belgiens skydd mot det av de tre östra stormakterna understödda Holland i betydlig mån Frankrikes anseende i utlandet. Men efter Périers död(16/5 1832) inträdde en period av vacklande och växlande ministärer. Ett legitimistiskt uppror i Vendée 1832, flera våldsamma arbetarupplopp i Paris och Lyon, prins Louis Napoléons försök i Strassburg(oktober 1836) och Boulogne(augusti 1840) misslyckades visserligen samtliga, men visade likväl, på huru osäkra fötter "borgarkonungens" tron ansågs stå. Fieschis attentat 28/7 1835 och flera andra mordförsök mot konungen vittnade även om sinnenas förbittring och de politiska passionernas raseri. Medan konungens inrikespolitik blev alltmer konservativ, sårade hans utrikespolitik fransmännens nationalstolthet. Han visade i sitt förhållande till stormakterna vid flera tillfällen en till svaghet gränsande eftergivenhet. Då Thiers som konseljpresident(februari-oktober 1840) ville göra slut på denna eftergivenhet och i avseende på den egyptiska frågan sökte hävda Frankrikes ära mot de övriga stormakterna, väckte denna krigiska politik hela nationens livligaste bifall. Men då fonderna föll, började konungen ångra, att han lyssnat till sin konseljpresidents djärva råd. Thiers' kabinett måste avgå, 27/10 1840. Det var det tolfte i ordningen av de kabinett, som suttit vid styret under de tio första åren av Ludvigs regering. Det kabinett, som nu(29/10 1840) bildades och där Soult blev konseljpresident, men utrikesministern Guizot den styrande viljan, levde däremot ända till julimonarkiens fall. (Att i september 1847 Soult avgick och Guizot blev konseljpresident innebar en ändring endast till namnet.) I mer än sju års tid lyckades Guizot bibehålla majoritet i deputeradekammaren. Men olyckan var, att deputeradekammaren, till följd av hög census, var ett uttryck blott för de förmögnare samhälls- klassernas, men ej för hela folkets vilja. Bland det egentliga folket var missnöjet i ständigt stigande. Därtill bidrog flera omständigheter. Den olyckshändelse, som 13/7 1842 kostade konungens äldste son, den tappre, ridderlige och frisinnade hertigen av Orléans, livet, berövade dynastien dess populäraste medlem. Ett fyraårigt barn, den omkomne hertigens äldste son, greven av Paris, blev nu arvtagare till tronen, och hans farbroder, den impopulära hertigen av Nemours, utsågs till hans förmyndare. Medan således utsikterna för dynastiens framtid mörknade, rubbades tron på regeringens redbarhet genom upptäckten, att två av dess högt betrodde ämbetsmän, f. d. ministrarna Teste och Cubières, gjort sig skyldiga till försnillningar. Det mord, som hertigen av Choiseul-Praslin 17/8 1847 begick på sin maka, bidrog att öka det lägre folkets förbittring mot aristokra- tien. Under tiden gjorde socialisterna, med Blanc och Proudhon i spetsen, allt för att uppreta de fattige mot de rike och förbereda, icke blott en politisk, utan en social revolution. Den omedelbara orsaken till julimonarkiens fall var emellertid den oböjliga envishet, varmed konungen och Guizot motsatte sig rösträttens utsträckning. Då konungen i sitt trontal vid kamrarnas öppnande 28/12 1847 stämplade valreformrörelsen som en "agitation, närd av fientliga och blinda lidelser", och då inrikesministern Duchatel förklarade, att han på grund av en artikel i strafflagen hädanefter skulle förhindra alla banketter till valreformens ära, beslöt oppositionen att anordna en reformbankett i Paris 22/2 1848. Regeringens förbud mot denna reformbankett ledde till den revolution, som på tre dagar, 22-24/2 1848, bortsopade julimonarkien. 24/2 abdikerade konungen till förmån för sin sonson, greven av Paris, men för sent för att kunna rädda dynastien. Vid middagstiden samma dag flydde konungen till England, där han landsteg 3/3 1848. Där bosatte han sig, under namnet greve av Neuilly, på slottet Claremont, nära Windsor. Ludvig var en lugn och beräknande skeptiker, som sökte begagna sig av tidsomständigheterna till sin egen och sin familjs fördel. Men hans förvärvsbegär, falskhet och överdrivet försiktiga utrikespolitik framkallade och underhöll hos folket denna fientliga sinnesstämning, som slutligen gav sig luft i februarirevolutionen. Med sin gemål, som avled 24/3 1866, ägde han 5 söner, hertigen av Orléans(f 1810, d 1842), hertigen av Nemours (f 1814, d 1896), prinsen av Joinville(f 1818, d 1900), hertigen av Aumale(f 1822, d 1897) och hertigen av Montpensier(f 1824, d 1890), samt 3 döttrar, av villka den äldsta, Louise(f 1812, d 1850), var gift med konung Leopold I av Belgien.(3)

Tillhör släkten:

ROBERT(it. "Roberto") den gode eller den vise, konung av Neapel, f 1275, d 1343, tillhörde huset Anjou och var son till konung Karl II av Neapel. Genom påvens hjälp lyckades han vid faderns död, 1309, bli erkänd som konung med förbigående av sin äldre broders son Karl Robert. Robert ansågs som den mäktigaste fursten i Italien på sin tid och stod kraftigt på påvarnas sida i deras strider med kejsar Henrik VII och Ludvig Bajraren, men hans försök att erövra Sicilien misslyckades. Han var en vetenskapligt anlagd man samt stor älskare av den sköna litteraturen. Själv skald, tog han Petrarca och Boccaccio i hägn vid sitt hov. Han efterträddes av sin sondotter Johanna I.(7)

ROBERT, hertig av Parma, f 9/7 1848 i Florens, d 16/11 1907 i Villa Pianore invid Viareggio, besteg 1854 minderårig hertigdömet Parmas tron, fördrevs genom revolutionen i april 1859, vilken ledde till Parmas införlivande med det nya konungariket Italien, och bodde sedan mestadels i Österrike. Det äldsta av hans 22 barn, prinsessan Marie Louise, f 1870, d 1899, gifte sig 1893 med furst Ferdinand av Bulgarien. Hennes halvsyster Zita, f 9/5 1892, är sedan 1911 förmäld med ärkehertig Karl Frans Josef, Österrike-Ungerns nuvarande tronföljare.(7)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Nordisk Familjebok, bd XIII, sp 841. Litt.: von Kalckstein, "Geschichte des französischen königthums unter den ersten Capetingern"(bd I, 1877), Luchaire, "Histoire des institutions monarchiques de la France sous les premiers Capétiens"(2 bd, 1883; 2:a uppl. 1891).
(2) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.
(3) = Nordisk Familjebok, bd XVI, sp 1234-1258. Se Petit-Dutaillis, "Étude sur la vie et le règne de Louis VIII"(1894). Litt.: Joinville, "Histoire de Saint Louis", F. Faure, "Histoire de Saint Louis"(1865), H. Wallon, "Saint Louis et son temps"(1875), A. Lecoy de la Marche, "Saint Louis"(1891) och "La France sous Saint Louis"(1893), E. Berger, "Saint Louis et Innocent IV"(1893) och "Histoire de Blanche de Castille"(1895). Litt.: B. Zeller och A. Luchaire, "Philippe le Bel et ses trois fils"(1885). Litt.: P. Raymond, "Correspondance inédite de Louis Xl avec le duc de Bretagne"(1867), E. Charavay och J. Vaesen, "Lettres de Louis XI"(7 bd, 1882-1900), Legeay, "Histoire de Louis XI"(1874), Michelet, "Louis XI et Charles le Téméraire" (flera uppl.), och Sée, "Louis Xl et les villes"(1893). Litt.: De Maulde, "Histoire de Louis XII"(6 bd, 1889-1893), och Yriarte, "César Borgia"(2 bd, 1888). Litt.: Hanotaux, "Histoire du cardinal de Richelieu"(1892 ff.), flera arbeten av B. Zeller och Beauchamp, "Louis XIII"(1902). Litt.: Voltaire, "Siècle de Louis XIV"(1740, alltjämt nya upplagor), Philippson, "Das zeitalter Ludwigs XIV"(2:a uppl. 1889), Bourgeois, "Le grand siècle. Louis XIV"(1895), Waldteufel, "La politique étrangére de Louis XIV"(1898), Heuzé, "La cour intime de Louis XIV"(1902) och E. Lavisses berömda skildring i "Histoire de France depuis I'origine jusqu'à la révolution" d. VII och VIII). Litt.: Jobez, "La France sous Louis XV"(6 bd, 1864- 1873). Litt.: Droz, "Histoire du règne de Louis XVI"(3 bd, 2:a uppl. 1858), Jobez, "La France sous Louis XVI"(3 bd, 1877 -1893), R. M. Klinckowström, "Le comte de Fersen et la cour de France"(2 bd, 1877-1878) och Beaucourt, "Captivité et derniers moments de Louis XVI"(2 bd, 1892). Litt.: Om Ludvig se ovan citerade arbeten av de Beauchesne och Chantelauze. A. Bourgeois, "Étude historique sur Louis XVII"(1905), C. Welch, "The little dauphin"(1908), och en essay om makarna Simon av G. Lenotre i "Vieilles maisons, vieux papiers", II(1903; "Gamla byggnader, gamla papper", 2:a saml., 1910). Om de många pretendenterna se L. de la Sicotière, "Les faux Louis XVII"(i "Revue des questions historiques", 1882) samt särskilt om Naundorff den grundliga, på förut oanvändt preussiskt arkivmaterial stödda uppsatsen av 0. Tschirch, "Die Naundorff-legende, darstellung und kritik"(i "Hist. zeitschrift", bd 106, 1911). Naundorffs anhängare ha sedan 30 år tillbaka utgivit tidskriften "La légitimité". Sedan 1905 utkommer månadsskriften "Revue historique de la question Louis XVII". Bland arbeten av Naundorffs anhängare märkas bland annat H. Provins, "Le dernier roi légitime de France" (2 bd, 1889), 0. Friedrichs, "Correspondance intime et inédite de Louis XVII 1834-1838"(2 bd, 1904) och Boissy d'Anglas, "Louis XVII et ses descendants" (1909). Société d'histoire contemporaine förbereder en metodisk undersökning av hela Ludvig XVII:s-problemet. Litt.: L. de Viel-Castel, 'Histoire de la Restauration"(20 bd, 1860-1878) och lmbert de Saint-Amand, "La cour de Louis XVlll"(1891). Apokryfiska är de av E. L. de Lamothe-Langon utgivna "Mémoires de Louis XVIII"(1832). Litt.: Thureau-Dangin, "Histoire de la monarehie de Juillet"(7 bd, 1885-1892).
(4) = Nordisk Familjebok, bd VIII, sp 207-213. Se Lavisse, "Histoire de France", IV: 1, 2(1902) samt där anförd litteratur. Litt.: V. Petit-Dutaillis, "Ph. Aug., roi de France"(1878) och där anförd litteratur samt A. Cartellieris stort anlagda biografi, varav hittills utkommit 2 bd(1898-1906). Litt.: Langlois, "Le règne de Philippe III le Hardi"(1887), och Walter, "Die politik der kurie unter Gregor X."(1894). Litt.: Boutaric, "La France sous Philippe le bel"(1861), och Funck-Brentano, "Les origines de la guerre de cent ans. Philippe le bel en Flandre"(1897) samt arbeten av E. Renan(1900) och Wenck(1905). Litt.: Lehugeur, "Histoire de Philippe V le long"(1897). Om Filip VI:s regering se vidare Lavisse, "Histoire de France", III(1901), och där anförd litteratur. Jmfr. Orléans. Litt.: de Lenglet-Dufrenoy, "Mémoires de la régence"(1749), Wiesener, "Le regent etc."(3 bd, 1891 -1899), och Haggard, "The regent of the roués"(1905).
(5) = Nordisk Familjebok, bd XXXI, sp 541-542.
(6) = Nordisk Familjebok, bd III, sp 1349-1355. Litt.: Achaintre, "Histoire chronologique et généalogique de la maison royale de Bourbon"(2 bd, 1825), Dussieux, "Généalogie de la maison de Bourbon"(2:a uppl. 1872), och Depeyre, "Les ducs de Bourbon"(1897).
(7) = Nordisk Familjebok, bd XXIII, sp 519-523. Litt.: Luchaire, "Les premiers Capétins"(i Lavisse, "Histoire de France", II:2, 1901), och Pfister, "Études sur le règne de Robert"(1885).
(8) = Nordisk Familjebok, bd VII, sp 1028. Se E. Favre, "Eudes"(1893).

KARLSDOTTER1. Tillbaka till toppen »

I.1) KARL INGEMUNDSSON(bjälke). - G m en dotter till Sigge Djäkn.(2)(3)

Dotter:

II.a) INGRID KARLSDOTTER(bjälke), kallades "fru Ingrid i Vinstorp" 1399. - G m UDDE MATTSSON(VINS-TORPA-ÄTTEN), väpnare, bodde på 1360-talet på Vinstorp, omnämnd 29/6 1364.(1)(2)(4)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE: Karl Ingemundsson | Ingrid Karlsdotter(levde 1399) | Bengt Uddsson, häradshövding (1400-talet) | _____________________________________________________________________________________ Birgitta Bengtsdotter(Vinstorpa-ätten) Ingrid Bengtsdotter(Vinstorpa-ätten) | | ____________________________________________ Christina Laurensdotter Karin Gustafsdotter Anna Gustafsdotter (Stenbock) (Stenbock) | | | Märta Lindormsdotter(Vinge) Håkan Pedersson Estrid Arvidsdotter ( ? -ca1531) (Drake af Intorp) | | | _________________________________ Anna Kafle Lars Kafle, Knut Håkansson, Måns Pedersson(Stierna), häradshövding fältöverste häradshövding, lagman (död ca 1570) (1500-talet) ( ? -ca1575) | | | | Ingeborg Gustafsdotter Erland Kafle, Håkan Knutsson Hand, Göran Månsson Stierna, (Forstena-släkten) slottsloven ståthållare( ? -ca1634) överste, ståthållare (gift 1577) ( ? -ca1634) | | | | Hans Joensson - gifta - Margareta Kafle Catharina Hand Anders Stierna, överste (Lindelöf af Kedom) (1583-1658) (levde änka 1646) ( ? -1641(5)) ( ? -1652) _____________________________________ | | | Anna Hansdotter Lindelöf Virginia Rytter - gifta - Göran Stierna, asses- (levde 1676) ( ? -1688) sor (161(1)-1652) ______________________________________ | | Bengt Hierta, ryttmästare (1638-1696) - gifta - Christina Stierna (död före 1687) _______________________________________________________________________________ | Margareta Hierta (före 1687-1743) | Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787) | Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793) | Ulrika Stierngranat (1785-1845) | Amalia Mellin (1812-1848(50)) | Sofia Wennerbom (1838-1904) | Lisa Skårman (1861-1951) | Astrid Stagh (1895-1952) | Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996) | Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- ) | Alexandra Liliequist (1989- )

KÄLLOR:

(1) = Nordisk Familjebok, bd XXXII, sp 722-723.
(2) = Enligt min farbror Bengt Lilliequist.
(3) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors farmors mormors mormors farmors far. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars farmors mormors farmors far. 3. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors morfars farfars mormors farmors far. 4. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars farfars farmors mormors farmors far.
(4) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors farmors mormors mormors farmor. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars farmors mormors farmor. 3. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors morfars farfars mormors farmor. 4. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars farfars farmors mormors farmor.

KARLSDOTTER2. Tillbaka till toppen »

I.1) BENGTA KARLSDOTTER(ORESTE KELDERSSONS ÄTT). - G m ISRAEL BIRGERSSON(FINSTA-ÄTTEN), d 1351, lagman i Uppland 1334-1350, riddare 1343 och riksråd 1344. Var 1348 konungens högste ämbetsman(officialis generalis). Följde konung Magnus på hans andra krigståg mot Ryssland och dog i Riga före 10/5 1351. Yngsta bror till den heliga Birgitta.(1)(2)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE: Bengta Karlsdotter(Oreste Kelderssons Ätt) | _____________________________________________________________________________ Helena Israelsdotter Ramborg Israelsdotter (död 1382) | | Margareta Carlsdotter(Tofsta-Ätten) ( ? -1429) Christina Anundsdotter(Lejonansikte) | | Birgitta Stensdotter(Bielke) (1400-talet) - gifta - Gustaf Anundsson Sture, riksråd, hövitsman _________________________________________________________________________________________ | Birgitta Gustafsdotter Sture ( ? -1472) | Erik Johansson(Vasa), riddare, riksråd (ca1470-1520) | Gustav I Vasa, svensk konung (1496-1560) | Erik XIV, svensk konung (1533-1577) | Virginia Eriksdotter, svensk prinsessa (1559-1633) | Catharina Hand (levde änka 1646) | Virginia Rytter ( ? -1688) | Christina Stierna (död före 1687) | Margareta Hierta (före 1687-1743) | Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787) | Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793) | Ulrika Stierngranat (1785-1845) | Amalia Mellin (1812-1848(50)) | Sofia Wennerbom (1838-1904) | Lisa Skårman (1861-1951) | Astrid Stagh (1895-1952) | Gunnar Liliequist, försäkringstjänsteman (1924-1996) | Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- ) | Alexandra Liliequist (1989- )

KÄLLOR:

(1) = Svenska Ättartal 1889, s 10, 15.
(2) = Enligt min farbror Bengt Liliequist.
(3) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars farmors mormors morfars farmor. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars farmors farmors morfars farmor.

KAROLINGISKA ÄTTEN. Tillbaka till toppen »

I.1) ARNULF, biskop av Metz, f omkr. 582, d 641, härskade under merovingerna Klotar II och Dagobert I tillsammans med major domus Pippin av Landen, vars dotter Begga blev gift med Arnulfs före hans inträde i det prästerliga ståndet födde son Ansegisel. Från dem härstammade den karolingiska ätten, som ibland efter sin stamfader kallas Arnulfinger. Arnulf nedlade 627 sitt biskopsämbete och tillbragte sina sista år som eremit i Vogeserna.(1)(2)

Son:

II.a) ANSEGISEL(ANSEGISL), "domesticus". - G m BEGGA AV LANDEN.(1)(2)

Son:

III.1) PIPPIN AV HÉRISTAL, (efter ett gods i Brabant), f omkr. 635, d 16/12 714, uppträdde 678 såsom Austrasiens ledare i striden med de neustriske stormännen. Kampen avgjordes 687 genom Pippins stora seger vid Tertry(Testri), och ett nytt skede i frankiska väldets historia tog sin början, då Pippin 688 erkändes som major domus på en gång över Austrasien, Neustrien och Burgund. Han intog i själva verket under titeln "princeps regiminis" en konungs ställning. Pippin befäste riksenheten, höjde rikets anseende utåt i segerrika krig med friser och alemanner samt tog den angelsaxiska missionen under frankiska rikets skydd. Genom sin oäkta son Karl Martell blev Pippin farfader till konungarna Karlman och Pippin den lille.(1)(2)

Son:

IV.a) KARL MARTELL, frankisk härskare, f omkr. 688, d 22/10 741, Karl den stores farfar, var den, som först höjde karolingernas familjemakt i frankiska riket till världshistorisk betydelse. Hans binamn Martell(fr. martel = hammare) förekommer först i urkunder från 800-talet och betecknade hans krigiska kraft. Under de senare svage merovingerna hade frankiska riket råkat i upplösning, och den enda regeringsmakt, som fanns, hade övergått till rikshovmästaren(major domus), vars ställning motsvarade den svenska jarlens på 1100-1200-talen. Karls fader Pippin hade lyckats förvärva rikshovmästarskapet i det frankiska rikets båda huvuddelar: Austrasien och Neustrien. Kort före sin död i december 714 hade han låtit utnämna en minderårig sonson Teodoald till rikshovmästare i Neustrien, och i dennes namn sökte hans änka Plektrud regera hela riket med uteslutande och fängslande av den 26-årige Karl, som var Pippins son med en bihustru Alpaida. Men då reste sig(715) stormännen i Neustrien och tillsatte en egen rikshovmästare, Raginfrid. Denne förband sig med friserna, som delvis kuvats av Pippin och nu sökte återvinna oberoende. De förbundne inträngde i Austrasien och tvungo Plektrud till underkastelse; samtidigt angreps riket av sachsarna, och bland de tyska stammar, som för länge sedan bragts under frankisk överhöghet, yppade sig självständighetssträvanden. Ej blott den karolingiska familjemakten, utan hela frankiska riket hotades sålunda med upplösning. Då blev Karl räddaren. Han lyckades fly ur fängelset, sam- lade sin ätts anhängare i Austrasien och blev där efter att ha utdrivit neustrierna och friserna 717 erkänd som rikshovmästare. 719 besegrade han Raginfrid och regerade sedan som hela det frankiska rikets major domus. Sachsarna tvungos att avstå från sina härjningar, friserna bragtes åter till underdånighet(fullständigt 734), och självständighetssträvandena bland de övriga tyska stammarna undertrycktes. Den frankiska riksenhetens återställande genom Karl blev epokgörande för den kristna civilisationen. Därigenom främjades kraftigt bland de tyska stammarna missionen, i vars tjänst den store Bonifatius denna tid verkade, och under Karls ledning blev det frankiska riket den europeiska kristenhetens bålverk mot islam. Sedan araberna 711 störtat det västgotiska riket i Spanien, hade de(720) övergått Pyrenéerna och företagit härjningståg i Akvitanien. 732 ryckte en ofantlig arabisk här genom detta land mot norr. Hade det frankiska riket, det kristna Västerlandets enda dåvarande stormakt, saknat en stark regeringsmakt, skulle sannolikt hela Europa nu delat de av araberna erövrade asiatiska, afrikanska och spanska ländernas öde. Karl insåg farans vidd. Han uppbådade hela det frankiska rikets krigsmakt och kunde så vid Moussais la Bataille, nära Poi- tiers(oktober 732), tillfoga araberna under Abd-ar-rahman ett förkrossande nederlag. Den kristligt- germanska kulturen var räddad. Efter någon tid(737, 739) lyckades Karl utdriva araberna från Pro- vence, återstoden av deras erövringar i Syd-Frankrike. Även på den europeiska samhällsutveck- lingen utövade Karl ett epokgörande inflytande. Vid denna tid hade stormän i frankiska riket börjat underhålla krigiska vasaller genom förläningar av gods. Karl gav sådana stormän förläningar av kronogods och kyrkogods, över vilka han skaffat sig dispositionsrätt, och satte dem så i stånd att ytterligare öka sina vasallföljen. Då de nu själva blivit hans vasaller och som sådana voro skyldiga honom krigstjänst, stärktes härigenom rikets försvar, men på detta sätt blev länsväsendet, som dittills varit en privat institution, även en statsinstitution, och därför kan Karl sägas ha givit upphov till länsstaten. Då den merovingiske konung, såsom vars tjänsteman Karl ansågs härska, dog 737, brydde sig Karl ej om att låta giva honom en efterträdare, utan regerade sedan som rikshovmästare utan konung. Liksom de merovingiske konungarna plägat dela riket mellan sina söner såsom konungar, så delade Karl omedelbart före sin död riket mellan sina söner Karlman och Pippin som rikshovmästare. Upprorsförsök av en oäkta son till Karl, Grifo, rubbade ej denna anordning.(1)(2)

Son:

V.1) PIPPIN DEN LILLE, ("Pippin le braif"), frankisk konung, f omkr. 714, d 24/9 768, mottog år 741, vid sin faders död, såsom major domus styrelsen över Neustrien, Burgund och Provence, medan rikets tyska delar tillföllo brodern Karlman. Segerrika krig med akvitaner, alemanner, bajrare och sachsare befäste hans ställning; och då Karlman 747 antog munkkåpan, förenade Pippin i sin hand hela mo- narkien. Han ville då även antaga konunganamn. Med sina stormäns bifall inhämtade han hos påven Sakarias Petrus vilja angående tronbestigningen. Sakarias uppges då ha givit det bekanta svaret, att konunganamnet hellre borde tillhöra den, som hade makten, än den, som saknade konungs myn- dighet. Det var ett världshistoriskt ögonblick , då Pippin på en riksförsamling i Soissons(751 eller 752) hälsades som frankernas konung, medan den siste merovingern insattes i ett kloster. Till gengäld för påvens tillmötesgående tryggade den nye konungen i två fälttåg mot langobarderna (755-756) den påvliga stolen och garanterade den dess första värdsliga besittningar, varför han blivit kallad Kyrkostatens grundläggare. Av påven Stefan fick han titeln "Patricius romanorum". Även andra folk än langobarderna fick känna Pippins styrka; araberna förlorade 759 sina sista besitt- ningar norr om Pyrenéerna, sachsare och bajrare tuktades, den orolige hertig Waifar av Akvita- nien förlorade till sist, efter 9-årigt krig, land och liv(768). Under ständiga krig fann konung Pippin tid att sörja för förvaltningens organisering och för den allmänna ordningen i sitt rike, och ej heller vetenskapliga strävanden voro honom främmande. - G m Berta av Laon. Pippin var förmäld med Berta(Bertrada), dtr t Charibert av Laon, och blev med henne fader till kejsar Karl den store.(1)(2)

Son:

VI.a) KARL I DEN STORE, medeltidens och den germanska världens största regentpersonlighet, var konung i frankiska riket. Föddes 2/4 742(?747). Vid faderns död, 768, delades riket mellan Karl och hans broder, Karlman. Denne dog redan 771, var efter Karl lät hylla sig även inom hans riksdel. Karlmans änka och späda söner funno skydd hos langobardernas konung Desiderius, vars dot- ter Desiderata varit förmäld med Karl, men sedemera förskjutits av honom. Karl lyssnade därefter villigt till den av Desiderius hårt ansatte påven Hadrianus I:s ansökan om hjälp. Desiderius beseg- rades och tillfångatogs i Pavia, och Karl satte den langobardiska kronan på sitt huvud(774). Påven erhöll (kolla vidare i källan), d 814. - G 768 m HILDEGARD AV SCHWABEN, d 783.(1)(2)(3)

Son:

VII.1) LUDVIG I "DEN FROMME" AV FRANKRIKE, frankisk konung, romersk kejsare, f 778, d 20/6 840 nära Ingelheim, var kejsar Karl den stores tredje son med Hildegard. Redan 781 smordes han till konung av Akvitanien, och då hans båda äldre bröder, Karl och Pippin, dog före fadern, vart Ludvig hösten 813 faderns medkejsare och vid dennes död, 28/1 814, ensam herre över hela riket. Ludvig ägde bildning och utmärkte sig för stor fromhet; i det hela svag som härskare, ofta överdrivet tålmodig och eftergivande, saknade han dock icke krigaregenskaper och älskade jakt. Hans första omsorg blev en räfst med hovet i Aachen; tillika ingrep han mot missbruk i förvaltningen, som inrotat sig under faderns sista år; synnerlig omvårdnad ägnades kyrko- och klosterväsendet. Tronföljden ordnades på en herredag i Aachen 817 så, att Ludvigs äldste son, Lothar, korades till kejsare, faderns medregent och hans efterträdare som överherre över hela riket, medan Akvitanien och Bajern bestämdes för de yngre sönerna Pippin och Ludvig(sedermera kallad "den tyske") som lydkonungar. Ludvigs brorson Bernhard, som av Karl den store satts att styra Italien, förlorade livet genom bländning(818). Förvecklingar vållade det giftermål, som Ludvig efter sin första gemål Irmingards död(s å) ingick 819 med den bajerske greve Welfs dotter Judit, som 823 födde honom sonen Karl(sedermera kallad "den skallige"). Denne tilldelades 829 Alemannien med Elsass, Rätien och en del av Burgund, vilket snart väckte alla de äldre brödernas harm; oron ökades av förbittringen bland stormännen mot den mäktige riksskattmästaren, greve Bernhard av Barcelona. Lothar miste sitt medregentskap och avlägsnades till Italien, men reste sig mot sin fader tillsammans med Pippin och frankiska stormän, särskilt andlige. Ludvigs gemål måste gå i kloster, och högsta makten i riket övergick i verkligheten till Lothar. Snart inträffade dock ett omslag: bröderna Pippin och Ludvig förband sig med fadern; Lothar ingick förlikning hösten 830; Judit återvände till hovet; upprorets ledare bland stormännen dömdes till döden, men erhöll nåd; Lothar förvisades åter till Italien. Nya stadganden om rikets delning efter Ludvigs död gav alla övriga länder åt de tre yngre sönerna(831). Ludvigs förkärlek för sin yngste son, Karl, och missnöje med Pippin framkallade nya strider: till en början tvang kejsaren både sonen Ludvig och denne till underkastelse(maj-oktober 832), men mot fadern förenade sig nu alla de tre äldre sönerna under Lothars ledning. På Rotfeld vid Kolmar, sedan kallat Lögnfältet (Campus mentitus), övergick en stor del av Ludvigs här till sönerna(juni 833); på en kyrko- och riksförsamling i Compiègne(oktober s å) dömdes kejsaren till botgöring för livstiden; dock vägrade han att låta viga sig till munk. Riksstyrelsen övergick åter till Lothar, men även nu endast för kort tid: bröderna reste sig mot honom; Ludvig löstes från bannet, återtog regeringen och återkallade ånyo Judit; Lothar inskränktes än en gång till Italien; Karl erhöll ett rike vid Nordsjön, Maas och Seine med Paris som huvudstad(837). Efter Pippins död 13/12 838 avtalade kejsaren med Lothar en ny riksdelning i Worms(juni 839), men Ludvig behöll blott Bajern, Karl fick västra hälften av det övriga riket; Pippins söner uteslöts. På återtåg från ett sista tåg mot Ludvig av Bajern dog kejsaren på en holme i Rhen. Trots växlande öden och stora motgångar hade han till sin död bevarat sin kejserliga makt, men på samma gång genom riksdelningarna och därav härflytande strider förberett det karolingiska väldets upplösning i skilda riken(Frankrike, Tyskland och Italien) och minskat dess styrka utåt vid nordmännens anfall. I det inre växte under tiden de andlige och världslige stormännens makt. Ludvig är också känd som främjare av missionen i Sverige och Danmark(se Ansgarius). - G1) m ERMEGARD AV HASPEN.- G2) 819 m JUDIT(WELFISKA ÄTTEN), d 843.(1)(3)(4)(5)

Barn i 1:a giftet:

VIII.a) ADELAIDE DE WEST. - G m ROBERT "FORTIS" DE ORLEANS DE FRANCE(MORVOIS).(4)

VIII.b) LOTHAR.(5)

VIII.c) LUDVIG.(5)

VIII.d) PIPPIN.(5)

Son i 2:a giftet:

VIII.e) KARL II DEN SKALLIGE, f 823, d 877, fransk konung, romersk kejsare. - G 843 m IRMINTRUD AV ORLEANS, d 869.(1)(3)

Barn:

IX.1) JUDITH AV FRANKRIKE. - G 1) 856 m Ethelwolf, d 857, konung av England. - G 2) 857 m(sin styvson) Ethelbald, d 860, konung av England. - G 3) 862 m BALDUIN I AV FLANDERN, d 879, greve.(1)(3)

IX.2) LUDVIG II, f 844, d 879, frankisk konung. - G m Adelheid.(1)(3)

Son:

X.a) CARL III, f 879, d 929, frankisk konung. - G 918 m Edgina av England(Anglosaxiska ätten), d 948, konung Alfred den stores sondotter.(1)(3)

Son:

XI.1) LUDVIG IV, f 920, d 954, frankisk konung. - G 939 m Gerburga, d 984, dtr t konungen av Tyskland Henrik I(Ludolfingerna).(1)(3)

Dotter:

XII.a) MATHILDA. - G 967 m Conrad av Burgund, d 993, konung av Burgund.(1)(3)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Svenska Ättartal- Svensk Slägtkalender.
(2) = Nordisk Familjebok.
(3) = Svenska Ättartal 1889, s 32-46.
(4) = HTML created by GED2HTML v3.1a-UNREGISTERED (8/20/97) on Tue Mar 10 22:11:55 1998.
(5) = Nordisk Familjebok, bd XVI, sp 1258-1261. Litt.: Böhmer-Mühlbacher, "Die regesten des kaiserreichs unter den karolingern", bd I:1(2:a uppl. 1899), Simson, "Jahrbücher des fränkischen reiches unter Ludvig dem frommen"(2 bd, 1874-76), och Mühlbacher, "Deutsche geschichte unter den karolingern"(1896).

KASE. Tillbaka till toppen »

I.1) OLOF KASE, d 1348/1350. Biskopsfogde. - G m KRISTINA SIGGESDOTTER, levde 1350.(5)

Son:

II.a) MAGNUS OLOFSSON KASE, d 1401/1402, fogde i Tavastland. - G före 1380 m BENGTA BENGTSDOTTER(OXENSTIERNA), levde 1421.(3)(4)(5)

Dotter:

III.1) MÄRTA MAGNUSDOTTER KASE, levde ännu 1412. - G före 1404 m MAGNUS TROTTESSON(EKA-ÄTTEN), riddare, riksråd, nämnd 1364-1411.(1)(2)(5)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Olof Kase, biskopsfogde (d ca 1350)
|
Magnus Olofsson Kase, fogde
|
Märta Magnusdotter Kase
|
Karl Magnusson
|
Magnus Karlsson, riddare, riksråd ( ? -1484)
|
Cecilia Månsdotter(Eka-Ätten) (1400/1500-talet)
|
Gustaf I Vasa, svensk konung (1496-1560)
|
Erik XIV, svensk konung (1533-1577)
|
Virginia Eriksdotter, svensk prinsessa (1559-1633)
|
Catharina Hand (levde änka 1646)
|
Virginia Rytter ( ? -1688)
|
Christina Stierna (död före 1687)
|
Margareta Hierta (före 1687-1743)
|
Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787)
|
Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793)
|
Ulrika Stierngranat (1785-1845)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Svenska Ättartal-Svensk Slägtkalender.
(2) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars morfars farmor.
(3) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars morfars farmors far.
(4) = Enligt uppgifter från min farbror Bengt Liliequist.
(5) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.
(6) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars morfars farmors farfar.

KASTAMONITISSA. Tillbaka till toppen »

I.1) EUFROSYNE KASTAMONITISSA. - G m ANDRONIKOS DUKAS ANGELOS(Se BYSANS), härförare.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

AV KASTILIEN. Tillbaka till toppen »

I.1) RAIMOND AV BURGUND, greve av Galicien, f ca 1060, d 24/5 1107 i Grajal. - G 1087 i Toledo m URRACA AV KASTILIEN & LEON, drottning, f 1081, d 8/3 1126 i Saldana.(1)

Son:

II.a) ALFONSO VII AV KASTILIEN & LEON, konung, f 1/3 1105, d 21/8 1157 i Fresneda. Kejsare av Spanien. - G1) ?/11 1128 i Saldana m BERENGUELA AV BARCELONA(Se SICILIEN), f ca 1115, d ?/12 1149 i Palencia. - G2) 1152 m RICHEZA AV SCHLESIEN(PIASTERNAS ÄTT), f ca 1135, d 16/6 1185.(1)

Son i 1:a giftet:

III.1) SANCHO III AV KASTILIEN, konung, f 1134, d 31/8 1158 i Toledo. - G 30/1 1151 i Calahorra m BLANCA AV NAVARRA, f 1135, d 12/8 1158.(1)

Son:

IV.a) ALFONSO VIII "EL NOBLE" AV KASTILIEN, konung, f 11/11 1155 i Soria, d 6/10 1214 i Avila. - G 1177 i Burgos m ELEANOR AV ENGLAND, f 13/10 1162 i Damfront, d 25/10 1214 i Las Huelgas.(1)

Dotter:

V.1) BLANCA AV KASTILIEN, f 1188 i Palencia, d 27/11 1252 i Paris. - G 23/5 1200 i Pont-Audemer, Normandie m LOUIS VIII AV FRANKRIKE(SeNEAPEL), konung, f 5/9 1187 i Paris, d 8/11 1226 i Montpensier-en-Auvergne.(1)

Dotter i 2:a giftet:

III.2) SANCHA AV KASTILIEN, f 1156, d 9/11 1208 i Sijena. - G 18/1 1174 i Saragossa m ALFONSO II AV ARAGONIEN, konung, f 25/3 1157 i Huesca, d 25/4 1195 i Perpignan.(1)

Tillhör släkten:

I.1) TERESA AV KASTILIEN & LEON, f 1070, d 1/11 1130. - G 1093/1095 m HENRI AV BURGUND(Se PORTUGAL), greve av Portugal, f 1066 i Dijon, d 1/11 1112 i Astorga.(1)

Tillhör släkten:

I.1) URRACA AV KASTILIEN & LEON, drottning, f 1081, d 8/3 1126 i Saldana. - G 1087 i Toledo m RAIMOND AV BURGUND(Se KASTILIEN), greve av Galicien, f ca 1060, d 8/3 1126 i Grajal.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

KATT. Tillbaka till toppen »

I.1) NIKOLAUS (NILS) JONAE KATT. Kyrkoherde i Katt, Skarkie sn, Varnhem. Död 26/4 1659 i Varnhem. Kyrkoherde i Varnhem 1621. Assessor i Mariestads domkapitel och prost över Walle härad 1633. - G m S. MALIN MÅRTENSDOTTER, d 15/3 1659 i Varnhem.(3)(4)

Barn:

II.a) JONAS KATT. Kompastor i Berg. Död 15/1 1694. Prästvigd 1647, bodde först i Prästgården i 3 år och flyttade sedan till Stommen i Öglunda. Pastor i Böja 1659, tillträdde 1660.(3)

II.b) MARGARET NILSDOTTER KATT. - G m OLOF HARALDSSON(GADD). Landbofogde i Björkenäs, Gredbäcks sn.(1)(2)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Nikolaus Katt, kyrkoherde ( ? - 1659)
|
Margaret Nilsdotter Katt
|
Jonas Gadd, mönsterskrivare
|
Beata Gadd
|
Maria Ullström (1728- ? )
|
Jonas Wennerbom, mönsterskrivare (1765-1800)
|
Johan Justus Wennerbom, kronofogde (1799-1892)
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Haraldsson, Olof. Landbofogde i Björkenäs, Grevbäcks sn. (Barn VI:39, s ) Gift med efterföljande ana.
Barn:
Gadd, Algot. Kornett. Kornett St. Röå i Brevviks sn Enligt Ingmarie D. finns mer uppgifter om Gadd i boken :"Skövde, Hjo och Kåkinds härad på 1700-talet" av Carl-Martin Bergstrand.
Kontakta också John Holmblad i Karlstad (okänd adress) och Urban Bäckström: Anbytarforum dec 2000 (adress?) Gadd, Jonas. (Se VI:39, s ).
VII:78 mf fm mf m Katt, Margaret Nilsdotter. (Barn VI:39, s , Far VIII:155, s , Mor VIII:156, s ) Gift med föregående ana.
(2) = Alexandras farfars mormors morfars farmors morfars mor.
(3) = Katt, Nikolaus (Nils) Jonae. Kyrkoherde i Katt, Skarkie fs., Varnhem. Död 1650-04-26 i Warnhem. Begravd 1650-05-26 i Warnhem . Kyrkoherde i Warnhem 1621. Assessor i Mariestads domkapitel och prost över Walle hd 1633. Han säges ha varit en verksam och driftig pastor. Ligger begraven i Warnhem under en sten med följande påslrift: "Här under hvilar den wyrdige och wällärde man S. Hr Nils Jonae, fordom prost och kyrkoherde i Skarkie församling, hvilken afsomnade d. 26 aprilis, sampt med sin älskelige hustru, S. Malin Mårtensdotter d. 15 mars båda i Herranoms 1659." Nic. Jonae blef begrafven af 26 maj af superintendenten Sveno Camenius. (Barn VII:78, s ) Gift med efterföljande ana.
Barn:
Katt, Jonas. Kompastor i Berg . Död 1694-01-15. Son av prosten Nic. Jonae i Warnhem, prästvigdes 1647 till fadernas komminister; bodde först i prestgården i 3 år och flyttade sedan till stommen i Öglunda. Blev på furstinnan Mar. Eufr. De la Gardies rekommendation utnämnd till pastor i Böja 1659, tilltr. 1660. Var 2:nne gånger i fråga att bli kyrkoherde i Berg men befanns allt för svag i sina studier. Död i hög ålder 5 jan 1694. Han var en något orolig man; blev inkallad till consistoriet 1662, men "föraktade fyra citationer" och blev därför suspenderad. Slutligen inkom han och ursäktade sig med, att han fallit och slagit armen sönder, så att han omöjligen kunnat konmma; hade dessutom ingen häst. Hvad privationen beträffar så ansåg han den vara honom pålagd för den skulden som han ännu ej betalt; men många andra präster kunde hava gäld nog och dock likväl få behålla sina embeten. Konsistoriet remonstrerade honom, att han var priverad för den olydnad och gen- sträfvighet, han episc. och consist. visat hade; och blef han ännu i samma privation ståndande till dess han fullkomligen bättrat hafver. År 1666 beskylldes han att hafva bortstött en hustru från disken bönedagen, då nattvard utdelades, därföre att hon sagt till hr Jons piga; "Gud nåde dig, du får ingen lön, men dåligt rykte," Efter Katts död förenades Böja åter med Berg.
Katt, Margaret Nilsdotter. (Se VII:78, s ). VIII:156 mf fm mf mm Månsdotter (Mårtensdotter), Malin. Död 1650-03-15 i Vaenhem. (Barn VII:78, s ) Gift med föregående ana.
(4) = Alexandras farfars mormors morfars farmors morfars morfar.

AV KIEV. Tillbaka till toppen »

I.1) NN AV KIEV, f ca 1155, d ca 1175(d före 1176). - G m MSTISLAV "DEN TAPPRE" AV NOVGOROD, furste, f ca 1145, d 13/6 1180.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

KILLBERG(CHILBERG). Tillbaka till toppen »

Se släkten Killberg i huvudmenyn ovan!

AV KIRCHBERG. Tillbaka till toppen »

I.1) BERTRADA AV KIRCHBERG. - G m ELGER I AV HOHNSTEIN, greve, d 28/2 1190.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

AV KLEVE. Tillbaka till toppen »

I.1) AGNES AV KLEVE. - G m BERNHARD IV ZUR LIPPE, d 1275.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

KNUTSDOTTER. Tillbaka till toppen »

I.1) KNUT ABJÖRNSSON, till "Hallatorp" i Västergötland. Levde ännu 1331 men var död före 28/9 1339. - G m MARGARETA, som levde 1339 i Vilske härad.(1)(2)

Dotter:

II.a) INGEBORG KNUTSDOTTER. G 1331 m MATS UDDSON(MATTEUS ODDSON)(VINSTORPA-ÄTTEN).(1)(3)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE: : Knut Abjörnsson | Ingeborg Knutsdotter | Udde Mattsson, väpnare (1300-talet) | Bengt Uddsson, häradshövding (1400-talet) | _____________________________________________________________________________________ Birgitta Bengtsdotter(Vinstorpa-ätten) Ingrid Bengtsdotter(Vinstorpa-ätten) | | ____________________________________________ Christina Laurensdotter Karin Gustafsdotter Anna Gustafsdotter (Stenbock) (Stenbock) | | | Märta Lindormsdotter(Vinge) Håkan Pedersson Estrid Arvidsdotter ( ? -ca1531) (Drake af Intorp) | | | _________________________________ Anna Kafle Lars Kafle, Knut Håkansson, Måns Pedersson(Stierna), häradshövding fältöverste häradshövding, lagman (död ca 1570) (1500-talet) ( ? -ca1575) | | | | Ingeborg Gustafsdotter Erland Kafle, Håkan Knutsson Hand, Göran Månsson Stierna, (Forstena-släkten) slottsloven ståthållare( ? -ca1634) överste, ståthållare (gift 1577) ( ? -ca1634) | | | | Hans Joensson - gifta - Margareta Kafle Catharina Hand Anders Stierna, överste (Lindelöf af Kedom) (1583-1658) (levde änka 1646) ( ? -1641(5)) ( ? -1652) _____________________________________ | | | Anna Hansdotter Lindelöf Virginia Rytter - gifta - Göran Stierna, asses- (levde 1676) ( ? -1688) sor (161(1)-1652) ______________________________________ | | Bengt Hierta, ryttmästare (1638-1696) - gifta - Christina Stierna (död före 1687) _______________________________________________________________________________ | Margareta Hierta (före 1687-1743) | Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787) | Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793) | Ulrika Stierngranat (1785-1845) | Amalia Mellin (1812-1848(50)) | Sofia Wennerbom (1838-1904) | Lisa Skårman (1861-1951) | Astrid Stagh (1895-1952) | Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996) | Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- ) | Alexandra Liliequist (1989- )

KÄLLOR:

(1) = Enligt min farbror Bengt Liliequist.
(2) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors farmors mormors mormors farfars morfar. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars farmors mormors farfars morfar. 3. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors morfars farfars mormors farfars morfar. 4. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars farfars farmors mormors farfars morfar.
(3) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors farmors mormors mormors farfars mor. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farmors morfars farmors mormors farfars mor. 3. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors morfars farfars mormors farfars mor. 4. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars farfars farmors mormors farfars mor.

KNUTSSON. Tillbaka till toppen »

I.1) KNUT. - G m NN SIGTRYGGSDOTTER(BOBERG).(5)

Son:

II.a) TYRGILS (TORGILS, TORKEL) KNUTSSON, d 9/2 1306 i Stockholm(halshuggen), riddare, marsk, riksråd, riksföreståndare, bosatt i Kungslena, Kungslena sn, nämnd 1283-1306, tillhörde en med Folkungarna nära befryndad släkt, som i sitt vapen förde ett lejon. I ännu bevarade handlingar nämnes han första gången 1283, och 1288 omtalas han som riddare och riksråd. Under konung Birger Magnussons omyndighet(1290-98) och även under närmast följande åren stod Tyrgils som rikets marsk - någon drots fanns ej - i spetsen för riks- styrelsen. Med anledning av ett ryskt infall i Tavastland(1292) företog han 1293 ett krigståg till Karelen och byggde där fästet Viborg. Även 1300 fann han sig föranlåten att vända sina vapen mot ryssarna. Han anlade då fästet Landskrona vid Neva. Samma kraft och klokhet, med vilka han sålunda befäste Sveriges gränser, visade han även i den inre riksstyrelsen. Under hans tid utarbetades och stadfästes(1296) Upplandslagen. Emot kyrkan uppträdde han som Birger Jarls andlige arvtagare med radikala planer syftande till det andliga frälsets principiella upphävande. Hos prästerskapet rådde därför missnöje med hans styrelse, vilket skall ha kommit till tydliga utbrott 1303. De gamla handelsfördragen med Lübeck stadfästes, dock med villkor att dess borgare ej skulle få förse Novgorod med vapen och krigsförnödenheter. I den begynnande striden mellan konung Birger och hans bröder stod marsken troget vid konungens sida. På Tyrgils gård Årnäs i Västergötland måste hertigarna 1304 avge en för dem förödmjukande skriftlig förbindelse, genom vilken de bl.a. förbundo sig att varken inom eller utom landet företaga något, som kunde lända konungen till skada. Trots denna förbindelse lämnade de emellertid kort därefter riket, och med understöd av konung Håkan i Norge gjorde de ett infall i Västergötland. Med Tyrgils hjälp bemäktigade sig konung Birger Nyköpings slott, som tillhörde hertig Erik, och tvang hertigarna att i Kolsäter(1305) ingå ett fördrag, varigenom de även lovade att ej tillfoga Tyrgils någon skada. Då hertigarnas makt snart åter hotande höjde sig, fann marsken nödigt att ingå försoning med kyrkan, till vars förmån därför ett stort privilegiebrev med förnyelse av gamla privilegier utfärdades (1305). Den besvärlige motståndaren drabbades till sist av sina fienders hämnd. Hertigarna förstodo att återvinna sin broders tillit och lyckades uppväcka hans misstroende emot marsken. I december 1305 infunno sig konung Birger och hertigarna med väpnat följe på Tyrgils gård Lena i Västergötland, varefter denne fördes fängslad till Stockholm. I februari 1306 föll marskens huvud. Så stark var förbittringen mot honom, att hans lik först begravdes på avrättningsplatsen, sedemera upptogs det dock och jordades i Gråbrödrakyrkan i Stockholm. Hans kraftfulla personlighet och sorgliga öde ha gett stoff till poetisk behandling, bl a av B. v. Beskow i sorgespelet "Torkel Knutsson". En staty(Mod. av V. Vallgren) över Tyrgils avtäcktes 4/10 1908 på rådhustorget i Viborg. - Tyrgils var två gånger gift. 1:o m BIRGITTA AV SVERIGE, d före 1303, till efternamn och släkt obekant, de hade dottern Kristina(gift med hertig Valdemar). Tyrgils 2:a hustru var grevinnan HEDVIG AV RAVENSBERG, de hade dottern Margreta. (1)(2)(3)(5)

Dotter i 2:a giftet:

III.1) MARGARETA TYRGILSDOTTER, levde 1319. - G före 1319 m KNUT FOLKESSON(GRIP), f ca 1290 i Norge, d 1348/1349, riddare, riksråd, nämnd 1318-1348.(1)(4)(5)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Tyrgils Knutsson, marsk, riksföreståndare ( ? -1306)
|
Margareta Tyrgilsdotter
|
Knut Folkesson, riddare, riksråd (1300-talet)
|
Johan Knutsson
|
Bo Jonsson Grip, drottsete ( ? -1386)
|
Knut Bosson(Grip)
|
Katarina Knutsdotter(Grip)
|
Bo Niklisson, riksråd ( ? -ca1465)
|
Nils Bosson Grip, riddare, riksråd, lagman (ca1460-1522)
|
Marina Grip (gift 1548)
|
Göran Claesson, ståthållare, riksråd, marskalk (1552-före 1622)
|
Maria Stiernsköld (1600-talet)
|
Göran Stierna, assessor (161(1)-1652)
|
Christina Stierna (död före 1687)
|
Margareta Hierta (före 1687-1743)
|
Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787)
|
Gustav Stierngranat, löjtnant (1749-1793)
|
Ulrika Stierngranat (1785-1845)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Nordisk Familjebok, bd XXX, sp 542-543. Bild på statyn finns att scanna!
(2) = Eksjö - Socken och stad under medeltiden och vasatiden/J. Silfving.
(3) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars morfars morfars farmors farfars farfars morfar.
(4) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars morfars morfars farmors farfars farfars mor.
(5) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

KOBLAUK. Tillbaka till toppen »

Tysk släkt.(1)

I.1) GERTRUD KOBLAUK. - G m JAKOB MEVES(MEVIUS).(1)(2)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Gertrud Koblauk
|
Joachim Meves
|
Thomas Mevius (1524-1580)
|
Sibylle Mevia
|
Regina Völschow (1582-1630)
|
Christian Schwartz (1610-1679)
|
Johan Fredrik von Schwarzer (1643-1716)
|
Margareta Eleonora von Schwarzer ( ? -1720)
|
Eleonora von Platen
|
Margareta von Staffeld (1745-1819)
|
Ulrika Stierngranat (1785-1845)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = HTML created by GED2HTML v3.1a-UNREGISTERED (8/20/97) on Tue Mar 10 22:11:55 1998.
(2) = Alexandras farfars mormors mormors mormors mormors farfars mormors farfars mor.

KOMNENA. Tillbaka till toppen »

I.1) ANDRONIKOS KOMNENOS, f 1108, d 1142, sebastokrator. - G m EIRENE AINEIADISSA, d 1151.(1)

Barn:

II.a) THEODORA KOMNENA, d 2/1 1184. - G 1149 m HEINRICH II AV ÖSTERRIKE(Se BABENBERG), hertig, f 1112, d 13/1 1177.(1)

II.b) ALEXIOS KOMNENOS, f 1136, d 1183. - G m MARIA DUKAINA.(1)

Dotter:

III.1) EUDOXIA KOMNENA, f 1167. - G 1178 m GUILLAUME VIII DE MONTPELLIER, d 1218.(1)

Tillhör släkten:

I.1) NN KOMNENA AV BYSANS. - G ca 1200 m ROMAN MSTISLAVITJ AV KIEV(Se GALIZIEN), storfurste, f ca 1165, d 19/6 1205.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

KORT. Tillbaka till toppen »

Soldatsläkt från Kortebo Soldattorp Nr. 138 i Järstorp socken.(1)

I.1) ANDERS LARSSON KORT, f 1698, d 12/9 1764 i Kortebo S.T. Nr. 138, Järstorp sn. Soldat, skomakare. Under kriget mot Ryssland 1741-1743 var han på galären Tessin. - G m INGEGERD ELIASDOTTER.(1)(4)(6)

Barn:

II.a) LARS ANDERSSON KORT, f 19/1 1729 i Kortebo S.T. nr 138, Järstorp sn, d 24/8 1790 i Attarp sn. Soldat, skomakare. Mönstrade 1788 för avmarsch till Karlskrona och vidare till Finland. - G 1:o m SARA JAKOBSDOTTER, f 1744. - G 2:o m INGEBORG PERSDOTTER, f 1741 i Hult, Åker sn, d 1/1 1819 i Fattigstugan, Bankeryd sn.(1)(7)

Barn i 1:a giftet:

III.1) STINA LARSDOTTER KORT, f 13/12 1762 i Labbarp S.T., Häggeberg, Bankeryd sn.(1)

III.2) ANDERS LARSSON KORT, f 27/10 1768 i Labbarp S.T., Häggeberg, Bankeryd sn, d 9/5 1779 i Labbarp S.T., Häggeberg, Bankeryd sn, av koppor.(1)

Barn i 2:a giftet:

III.3) INGA LARSDOTTER KORT, f 12/5 1775 i Labbarp S.T., Häggeberg, Bankeryd sn, d 8/6 1779 i Labbarp S.T., Häggeberg, Bankeryd sn, av koppor.(1)

III.4) PETER LARSSON KORT, f 27/11 1778 i Labbarp S.T., Häggeberg, Bankeryd sn, d 11/5 1779 i Labbarp S.T., Häggeberg, Bankeryd sn, av koppor.(1)

III.5) INGA MAJA LARSDOTTER KORT, f 16/6 1780 i Labbarp S.T., Häggeberg, Bankeryd sn.(1)

III.6) ISAK LARSSON KORT, f 26/8 1783 i Labbarp S.T., Häggeberg, Bankeryd sn.(1)

II.b) ELIAS ANDERSSON KORT, f 2/8 1731 i Kortebo S.T. nr 138, Järstorp sn, d 19/2 1804 i Hultseryd Mellangård, Lekeryd sn, av ålderdomsbräcklighet. Profoss, soldat, skomakare. Kommenderad till Pommern 1758. - G 1:o m MALIN PERSDOTTER, f 1737, d 4/12 1793 i Hultseryd Mellangård, Lekeryd sn. - G 2:o m MAJA JÖNSDOTTER, f 1746.(1)(3)(5)

Barn i 1;a giftet:

III.1) PETER ELIASSON KORT, f 24/6 1763 i Kortebo S.T. nr 138, Järstorp sn.(1)

III.2) KRISTINA ELIASDOTTER KORT, f 26/12 1766 i Kortebo S.T. nr 138, Järstorp sn. - G m SVEN LARSSON LJUNGKVIST, f 27/2 1766 i Bommen, Ljungarum sn. Skräddare, Stålhuggare. De hade barnen: Maria Ljungkvist, f 24/6 1794 i Sanna backstuga, Ljungarum sn, Isak Ljungkvist, f 19/8 1799 i Norrängen, Sanna, Ljungarum sn, d 28/8 1799 i Norrängen, Sanna, Ljungarum sn, Sofia Ljungkvist, f 4/12 1796 i Norrängen, Sanna, Ljungarum sn.(1)

III.3) INGEGERD (INGRID) ELIASDOTTER KORT, f 2/3 1770 i Holma S.T. nr 68, Lekeryd sn, d 9/1 1805 i Brunstorp, Lekeryd sn, dotter av Elias Andersson Kort(f 2/8 1731 i Kortebo S.T. nr 138, Järstorp sn, d 19/2 1804 i Hultseryd Mellangård, Lekeryd sn) och Malin Persdotter(f 1737, d 4/12 1793 i Hultseryd Mellangård, Lekeryd sn). - G m SVEN NILSSON, f 1768, d 16/8 1808 i Brunstorp, Lekeryd sn, av rödsot(dysenteri). Dräng, Arbetskarl. Bodde i Hulteryd.(1)(2)

III.4) JOHANNA ELIASDOTTER KORT, f 4/7 1774 i Hultseryd Mellangård, Lekeryd sn, d 14/3 1775 i Hultseryd Mellangård, Lekeryd sn.(1)

III.5) ANDERS ELIASSON KORT, f 23/4 1777 i Hultseryd Mellangård, Lekeryd sn.(1)

II.c) PETTER ANDERSSON KORT, f 26/12 1733 i Kortebo S.T. nr 138, Järstorp sn.(1)

II.d) LENA ANDERSDOTTER KORT, f i Kortebo S.T. nr 138, Järstorp sn.(1)

II.e) ABRAHAM ANDERSSON KORT, f 13/4 1746 i Kortebo S.T. nr 138, Järstorp sn.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Anders Larsson Kort, soldat (1698-1764)
|
Elias Andersson Kort, profoss (1731-1804)
|
Ingegerd (Ingrid) Eliasdotter Kort (1770-1805)
|
Maria (Maja) Svensdotter (1798- )
|
Johan Sven Wilhelm Grip, soldat (1828-1899)
|
Kristina Grip (1853-1921)
|
Ottilia Bergquist (1873-1943)
|
Isa Bergquist (1894-1976)
|
Isa Holmér (1925-1987)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Geni.com. Håkan Carlsson. Mats Trägårdh.
(2) = Alexandras farmors mormors morfars mormor.
(3) = Antagen den 7 mars 1753, född den 2 augusti 1731 på soldattorpet. Han gifte sig med Malin Persdotter, född 1737, ort okänd. På torpet hade han ett skomakeri. På soldattorpet föddes barnen Peter den 24 juni 1763 och Stina den 26 december 1766. Elias Kort blev kommenderad till Pommern, överfördes med en styrka av 900 man under befäl av major Ribbing i juni 1758 och deltog i strider på wollinska landet, där han blev tillfångatagen den 30 september 1759. Han utväxlades ur fångenskapen och ankom till kompaniet den 3 maj 1761. I juni 1762 var han välbehållen hemma på roten igen. Den 24 mars 1769 fick Elias Kort transport till nummer 68 Holma soldattorp i Lekeryd (Hultseryd Mellangård). med 3:e korprals lön. Här föddes dotter Ingrid den 2 mars 1770. Den 21 maj 1773 blev Elias Kort antagen till profoss. Familjen hade flyttat till Hultseryd Mellangård där dottern Johanna föddes den 4 juli 1774. Hon avled den 14 mars 1775. Sonen Anders föddes den 23 april 1777. Hustrun Malin avled den 4 december 1793 på Hultseryd Mellangård. Hans andra hustru blev änkan Maja Jönsdotter den 6 januari 1799. Hon var född 1746, ort okänd. Efter 47 tjänsteår fick Elias Kort avsked den 13 oktober 1800. Han avled den 19 februari 1804 av ålderdom.
(4) = Antagen i augusti 1716, födelseår och ort okänd, har hetat Larsson. Han gifte sig den 5 november 1724 med Ingierd Eliedotter, syster till Maria Eliedotter på Bosaryds soldattorp, gift med soldaten nummer 133 Boman. I augusti 1721 var Anders Kort kommenderad på skärgårdsflottan i Stockholm. Under kriget mot Ryssland 1741-1743 var han på galären Tessin. Efter freden i Åbo 1743 avmarscherade Jönköpings regemente till Vänersborg och Uddevalla. Återkom till roten 1744. Anders blev instämd av tinget den 10 november 1729. Efter 36 tjänsteår fick Anders Kort avsked den 1 september 1752, och efterträdaren blev hans son Elias. Anders Kort avled på soldattorpet 81 år gammal den 12 september 1764. Hustrun Ingierd bodde kvar på torpet hos sonen. Urdrag ur Tveta Dombok av Den 10 november 1729 "Stads- och Artilerie Feltscheren Ehreborne Konstehrfarne Hr Ernst Jacob Stockheim efter utwärkad stemning tilltalar Soldaten Anders Kort för Kortebo, angående betalning för thet Feltscheren blifwit hämtad, at stilla bloden och curera Soldaten, som hade huggit sig i handen. Resolutio. Såsom 3 och 4§ uti 12 puncten uti 1699 års Medicinalförordning dicterar, at för första gången beståts nu Medicus en Rdlr och hwar visit, sedan 1/2 Carolin, samt Soldaten tillstår, at Feltscheren honom förbunnet första gången i Kortebo och sedan 5 weckor i staden hos sig i cuur haft så bör Soldaten Hr feltscheren the fordrade 8 Dlr Smt betala och förnöija, hwilket långt mindre än Medicinal Förordningen medgifwer sig belöper, eftergifwandes Hr feltscheren sine gjorde omkostningar på thenna Lagsökning".
(5) = Alexandras farmors mormors morfars mormors far.
(6) = Alexandras farmors mormors morfars mormors farfar.
(7) = Antagen den 3 januari 1759, född 19 januari 1729 på Kortebo soldattorp, yrke: skomakare. Son till soldaten Anders Kort och Ingierd Eliedotter. Han gifte sig den 15 november 1761 med Sara Jakobsdotter på Granbäck, född 1744, ort okänd. På Labbarps soldattorp föddes barnen Stina, den 13 december 1762 och Anders, den 27 oktober 1767. Hustrun Sara avled mellan åren 1767-1774. Hon finns ej upptagen i dödboken. Lars Kort gifte om sig den 6 november 1774 med Ingeborg Pärsdotter, född 1741 på Hult i Åkers socken. I detta andra äktenskap föddes barnen Inga den 12 maj 1775, Peter den 27 november 1778, Inga Maja den 16 juni 1780 och Isac den 26 augusti 1783. Lars Kort mönstrade i Skillingaryd i juni 1788 för avmarsch till Karlskrona och vidare till Finland. Han var med den bataljon, som blev beordrad till örlogsflottan, därifrån hemförlovad i december. Lars Kort hade varit sjuk i Helsingsfors. Den 29 maj 1765 ingav soldaten Lars Kort för Labbarp en böneskrift i vilken han anhåller om något understöd af församlingen för den vid eldbranden genom timade skadan och beslutades: "Att bemälde Korth af varje helggåve undfå 16% smlt, och proportionaliteter af mindre, vilka på en därtill utlyst dag, hälst en söndag efter gudstjänstens slut af klockaren insamlas, och vilket som då resterar, åligger honom själv sedermera att uttaga". Lars Kort fick avsked den 24 augusti 1789 efter 30 års tjänst. Familjen flyttade till Madbacken och därefter till Mon under Attarp. År 1790 avled Lars Kort. När änkan Ingeborg Pärsdotter var 78 år och hade svårt att klara sig själv, fick hon flytta in på fattigstugan 1818. Hon avled där den 1 januari 1819 av åldersbräcklighet.

KRABBE. Tillbaka till toppen »

Svensk ätt från Västergötland, som introducerades å riddarhuset med förre ståthållaren Erik Bengtsson(f 1582, d 1634), men utslocknade med hans sonson. Möjligen av samma ursprung med denna är en ätt Krabbe, som 1779 upphöjdes i svenskt adligt stånd och ännu fortlever i Finland(immatrikulerad 1818).(1)

"Riddarhusgenealogin för denna ätt uppställer de äldsta släktleden sålunda: Anders Krabbe till Ek, väpnare, levde 1470, son: Bengt, till Ek, väpnare, levde 1510, son: Bengt, till Ek, fogde i Södermanland, slottsloven på Stockholms slott 1542, son: Anders, till Ekeby. Denna släktledning är med all säkerhet uppkonstruerad. Enligt en släktredogörelse från slutet av 1500-talet, tryckt i Personh. tidskrift för år 1901, sid. 132-142(K.H. Karlsson, Knut Håkansson Hands och hans hustru Märta Arvidsdotter Drakes släkt) skall Gunnar Gylta till Påtorp, som levde i början av 1400-talet, haft en dotter Gunnild, som bodde i Halland på en gård vid namn Kärra och var gift med Bengt Krabbe, med vilken hon hade tre barn, Bengt, Christina och Märta. Sannolikt var den Bengt Krabbe, som var väpnare och bodde på Kullagård i Veddige sn i Halland i slutet av 1400-talet identisk med någon av de förutnämnda. Han nämnes i ett brev av 23/1 1477 tillsammans med väpnarne Björn Krabbe i Odensala och Esbern Krabbe. Huruvida den Bengt Krab- be, som 1540 blev fogde i Södertörn och 7/9 1542 insattes i slottsloven på Stockholms slott, hör till samma släkt, torde däremot vara osäkert. Av Bengt Krabbes och Gunnild Gyltas i nämnda släktredo- görelse upptagna döttrar uppgives Christina varit gift med Tord Björnsson(Store) till Torestorp - vil- ket enligt riddarhusgenealogien var gift med den där upptagna äldre Anders Krabbes dotter Anna".(2)

I.1) BENGT KRABBE, till Kärra(Hall.). - G m GUNNILD GUNNARSDOTTER GYLTA.(2)(8)

Dotter:

II.a) KERSTIN KRABBE. - G m väpnaren TORD BJÖRNSSON(STORE), till Torestorp samt Högalid i Ambjörnarps sn(Älvsb.), son av Björn Svensson(Store) till Torestorp och Kerstin Johansdotter.(2)(7)

Tillhör släkten:

I.1) GUSTAV KRABBE AF SVANEBY. Överstelöjtnant. - G m ANNA CARLSDOTTER LILLIESTIELKE.(3)(4)

Dotter:

II.a) MÄRTA KRABBE AF SVANEBY. - G 1574 m HÅKAN LARSSON SVÄRDSKÖLD, major.(3)(5)

Tillhör släkten:

I.1) BENGT ANDERSSON(KRABBE), till Svaneby. - G m ANNA ERICSDOTTER(ROOS), dtr t Eric Gustafsson(Roos) till Hjälmsäter och Märta Haraldsdotter(Soop).(6)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE 1: Bengt Krabbe, till Kärra | Kerstin Krabbe | ___________________________________________________________________ Karin Tordsdotter Anna Tordsdotter | | Brita Pedersdotter(Hård af Brita Jönsdotter (död före 1578) Segerstad) ( ? -ca1573) | | Märta Arvidsdotter ( ? -ca1595) Göran Månsson Stierna, överste, ståthållare ( ? -1617) | | Håkan Knutsson Hand, häradshövding, Anders Stierna, överste ( ? -1641(5)) ståthållare ( ? -1633) | | Catharina Hand (levde änka 1646) Göran Stierna, assessor (161(1)-1652) | | Virginia Rytter ( ? -1688) Christina Stierna (död före 1687) | | Christina Stierna (död före 1687) Margareta Hierta (före 1687-1743) | | Margareta Hierta (före 1687-1743) Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787) | | Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787) Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793) | | Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793) Ulrika Stierngranat (1785-1845) | | Ulrika Stierngranat (1785-1845) Amalia Mellin (1812-1848(50)) | | Amalia Mellin (1812-1848(50)) Sofia Wennerbom (1838-1904) | | Sofia Wennerbom (1838-1904) Lisa Skårman (1861-1951) | | Lisa Skårman (1861-1951) Astrid Stagh (1895-1952) | | Astrid Stagh (1895-1952) Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996) | | Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996) Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- ) | | Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- ) Alexandra Liliequist (1989- ) | Alexandra Liliequist (1989- )

SLÄKTFÖRHÅLLANDE 2:
Gustav Krabbe, överstelöjtnant
|
Märta Krabbe (gift 1574)
|
Anna Håkansdotter Svärdsköld ( ? -1651)
|
Ingeborg Jonsdotter Herrlund (1645- ? )
|
Sven Bjerchenius, lektor, prost (1653-1708)
|
Elisabeth Bjerchenia (1687-1782)
|
Elisabeth Victorin (1713-1765)
|
Anna Lidborg (1741-1827)
|
Jonas Mellin, prost (1768-1843)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Nordisk Familjebok, band XIV, spalt 1164.
(2) = Svenska Adelns Ättartal/Elgenstierna.
(3) = Enligt uppgifter från min farbror Bengt Liliequist.
(4) = Alexandras farfars mormors mormors morfars mormors farmors mormors far.
(5) = Alexandras farfars mormors mormors morfars mormors farmors mormor.
(6) = Svenska Ättartal 1889, s 18-31.
(7) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors morfars mormors mormor. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars farfars mormors mor.
(8) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors morfars mormors mormors far. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars farfars mormors morfar.

KRISTENSDOTTER. Tillbaka till toppen »

I.1) ELSA KRISTENSDOTTER. - G m GAMMAL MÅNSSON.(1)(2)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Elsa Kristensdotter
|
Ingefre Gammalsdotter (1758- )
|
Hans Peter Killberg, klockare (1788-1845)
|
Jubelina Killberg (1830- ?)
|
Lydia Ljunggren (1865-1916)
|
Eric Liliequist, 1:e länsnotarie (1894-1972)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1)= Ur "Hishult - Förr och nu/Leonard Jansson, s 56": "Klockareval. 1812 6/9. Klockareval i Hishults moder- kyrka - efter avgångne Klockaren Johan Peter Killberg, som av sjuklighet och tilltagande ålder denna sin flera år innehavda syssla avträtt under vissa villkor. Platsen var kungjord ledig, men ingen sökan- de under tiden sig anmält utom den avskedstagande klockarens son, Hans Peter Killberg, som med ansökning inkommit. Han var även känd och skicklig för göromålen, vilken han i slik egenskap någon tid för sin fader bestritt. - Han blev av de närvarande bägge församlingarna(Hishult o. Fagerhult) enhäl- ligt vald. Häri instämde pastor, och Hans Peter Killberg skall med fullmakt förses. Magn. Bothén Contracts Prost och Kyrkoherde".
(2) = Alexandras farfars farmors morfars mormor.

KRUMME. Tillbaka till toppen »

I.1) TORSTEN NILSSON KRUMME. - G m INGRID ARVIDSDOTTER.(1) (2)

Dotter:

II.a) BRITA TORSTENSDOTTER KRUMME, som levde 1574. - G m TORKEL ARILDSSON GRIJS, i hans 1:a gifte(G 2:o m Elseby Bröms), son till Arild Grijs o Ingrid Bosdotter(tjurhufvud).(1)(3)

Tillhör släkten:

I.1) JACOB NILSSON(KRUMME). - G m ANNA CLEMETSDOTTER HOGENSKILD i hennes 1:a gifte(gitf 2:o 1537 med Nils Persson(Bielke), d 1550), till Åkerö, f 1513, d 1591, dtr t Clemet Hogenskild och Anna Hansdotter (Tott).(4)

Barn:

II.a) INGEBORG JACOBSDOTTER(KRUMME), till Hedensö, d änka. - G 1547 m BENGT BENGTSSON GYLTA, till Påtorp, d 1574.(4)

II.b) CHRISTINA JACOBSDOTTER(KRUMME), till Örboholm, d änka. - G 1551 m CLAES CHRISTERSSON HORN, till Åminne, d 1566.(4)

Tillhör släkten:

I.1) ESTRID NILSDOTTER(KRUMME), till Ökna. - G 1:o m AMUND STENSSON(ULF), till Stäflö, d 15(88), son av Sten Bengtsson(Ulf) och Christina Amundsdotter(Ulfsax). - G 2:o 15(90) m JOACHIM VON BURGSDORFF.(4)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Torsten Nilsson Krumme
|
Brita Torstensdotter Krumme (levde 1574)
|
Maria Grijs (1500/1600-talet)
|
Lars Hierta, ryttmästare ( ? -1642)
|
Bengt Hierta, ryttmästare ( ? -1644)
|
Bengt Hierta, ryttmästare (1638-1696)
|
Margareta Hierta (före 1687-1743)
|
Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787)
|
Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793)
|
Ulrika Stierngranat (1785-1845)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Svenska Adelns Ättartal/Elgenstierna.
(2) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farfars farmors morfar.
(3) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors farfars farmors mor.
(4) = Svenska Ättartal 1889, s 18-31.

KRUMMEDIGE. Tillbaka till toppen »

Holsteinsk adlig släkt, känd redan på 1100-talet, förgrenades på 1300-talet till Danmark och Sverige och utgick under 1500-talet.(1)

I.1) SEGEBOD KRUMMEDIGE, levde 1380. - G m SIDSEL PEDERSDOTTER(SKRAM), levde 1397.(6)(7)

Son:

II.a) ERIK KRUMMEDIGE, d 1439, riddare, blev 1405 en av förmyndarna för barnen till greve Gerhard av Holstein och kallas drots i Slesvig. Han var änkans, hertiginnan Elisabets, mest inflytelserike rådgivare och intog 1411 Flensborg, som var i dansk ägo; men 1414 övergick han till konung Erik av Pommern, blev danskt riksråd 1417 och rikshovmästare 1424 samt användes i de viktigaste beskickningar; bl.a. till konung Sigismunds skiljedomstol i Budapest, samt vid mötena i Kalmar 1436 och 1438. Tre av hans döttrar äktade svenska stormän: Agnete riksrådet Sten Turesson(Bielke), Margrete först riksrådet Ture Stensson(Bielke), sedan drotsen Kristiern Nilsson(Vasa), samt Ebba Karl Kristierns- son(Vasa). - G m BEATA VON THIENEN.(1)(2)(6)

Barn:

III.1) HARTVIG KRUMMEDIGE, d omkr. 1480. blev 1445 fogde på Akershus och norskt riksråd och var det danska partiets ledare(han främjade särskilt 1449 Kristian I:s val till konung, emot Karl Knutsson) samt blev 1453 rikshovmästare.(1)

Barn:

IV.a) HENRIK KRUMMEDIGE, d 1530, var 1489-1503 fogde på Bohus och blev norskt riksråd. Om hans fejd med Knut Alfonsson se denne. Sedan denne härvid dödats(aug. 1502), förflyttades Krummedige till Holbäck och blev även danskt riksråd. Han utmärkte sig i kriget mot Sverige, intog 1507 Nya Lödöse, var 1507-18 fogde på Laholms hus, var 1510 högste befälhavare till sjöss och tillskyndade lybeckarna ett kännbart nederlag vid Nakskov. 1517-19 var han länsman på Varberg, avlägsnades för en ringa försummelse av Kristian II och slöt sig därför 1523 till Fredrik I och arbetade för dennes val till konung i Norge. Efter en strid med Vincens Lunge blev han 1524 utstött ur norska riksrådet, men återfick 1528 makt och värdighet.(1)

III.2) AGNETE ERIKSDOTTER KRUMMEDIGE, levde änka 1450. - G 1:o m riksrådet STEN TURESSON(BIELKE). - G 2:o m AXEL NILSSON till Barsebek.(1)(4)(5)

III.3) MARGARETA ERIKSDOTTER KRUMMEDIGE, d 9/6 1451. - G 1:o m riksrådet TURE STENSSON(BIELKE), d 1425, son av Sten Bengtsson(Bielke) och Katharina Holmgersdotter(Ulf), riddare, riksråd, lagman på Öland. - G 2:o senast 1428(ca 1426 enligt källa 6) m drotsen KRISTIERN NILSSON(VASA) i hans 2:a gifte, f ca 1365, d 29/4 1442 i Viborgs slott, riddare, riksråd, drots i Björnö, Frötuna sn, nämnd 1396-1442.(1)(3)(4)(6)

III.4) EBBA KRUMMEDIGE. - G m KARL KRISTERSSON(VASA).(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Segebod Krummedige (levde 1380)
|
Erik Krummedige, riksråd, rikshovmästare, drots ( ? -1439)
|
Margareta Eriksdotter Krummedige ( ? -1451)
|
Johan Kristiernsson(Vasa), riddare, riksråd (ca1430-1477)
|
Erik Johansson(Vasa), riddare, riksråd (ca1470-1520)
|
Gustaf I Vasa, svensk konung (1496-1560)
|
Erik XIV, svensk konung (1533-1577)
|
Virginia Eriksdotter, svensk prinsessa (1559-1633)
|
Catharina Hand (levde änka 1646)
|
Virginia Rytter ( ? -1688)
|
Christina Stierna (död före 1687)
|
Margareta Hierta (före 1687-1743)
|
Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787)
|
Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793)
|
Ulrika Stierngranat (1785-1845)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Nordisk Familjebok, bd XV, sp 83-84.
(2) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars farfars morfar.
(3) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars farfars mor.
(4) = Svenska Ättartal 1889, s 147-155.
(5) = Att Agneta Eriksdotter varit gift 2 gånger nämnes nästan enstämmigt av 1500-talets släktböcker, men om vilken hennes andre man varit, synes ovisshet ägt rum. Till utredande härav må nämnas, att bland pappersbreven i Riksarkivet av år 1459 finnes en handling som visar att en tvist då ägde rum mellan herr Göstaf Karlsson(gumsehufvud), Johan Kristiernsson(Vasa) och Anders Stigsson från Skåne om gods som tillhört fru Agneta Eriksdotter på Örby. Anders Stigsson förde då som förmyndare för hennes barn deras talan. Samma år upplät konung Karl till Stig Axelsson och Anna Axelsdotter, Axel Nilssons till Barsebek barn, en del av dessa gods och 1473 lämnas intyg, att Anders Stigsson för Stig Axelssons räkning emottagit Örby av Johan Kristernsson.(4)
(6) = Vid framställ ningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.
(7) = Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors mormors farfars farfars morfars far.

AV KUMANIEN. Tillbaka till toppen »

I.1) KUTJEN KHAN AV KUMANIEN, d 1242. - G m NN AV HALICZ.(1)

Dotter:

II.a) ELISABET AV KUMANIEN, d 1290. - G 1253 m ISTVAN V AV UNGERN, konung, f ?/12 1239, d 1/8 1272.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

AV KYBURG. Tillbaka till toppen »

I.1) ULRICH AV KYBURG, greve.(1)

Dotter:

II.a) HEDWIG AV KYBURG, d 30/4 1260. - G 1217 m ALBRECHT IV AV HABSBURG, greve, d 22/11 1240 i Ascalon.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

VAN KYREN. Tillbaka till toppen »

I.1) GOTTSKALK VAN KYREN.(1)

Son:

II.a) IVAN VAN KYREN, d 1274/1293, nämnd 1259-1274.(1)

Son:

III.1) LYDER VAN KYREN, d 1322/1327, riddare, riksråd, nämnd 1307-1322. – G m BENGTA, levde 1310.(1)

Dotter:

IV.a) MECHTILD LYDERSDOTTER(VAN KYREN), levde 1350. - G m ALGOT MAGNUSSON(GRIPHUFVUD), d 1340/1350, riddare, nämnd 1334-1340.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

AV KÄFERNBURG. Tillbaka till toppen »

I.1) GÜNTHER AV KÄFERNBURG, greve.(1)

Dotter:

II.a) ADELHEID AV KÄFERNBURG. - G m OTTO III AV ORLAMÜNDE(SACHSEN-LAUENBURG), greve, f 1271, d 1318.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

AV KÄRNTEN. Tillbaka till toppen »

I.1) MATILDA AV KÄRNTEN, f 1105, d 13/12 1160. - G 1123 m THIBAUD IV "LE GRAND" AV BLOIS & CHAMPAGNE, greve, f 1093, d 8/1 1152.(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:

KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

KÖNIGSMARK. Tillbaka till toppen »

I.1) HERBRECHT KÖNIGSMARK, fogde på Stockholm, levde 1395.(1)

Son:

II.a) HENNING KÖNIGSMARK, d 1415/1416. Riddare.(1)

Dotter:

III.1) IDA HENNINGSDOTTER(KÖNIGSMARK), d 1450. - G m TOMAS VON VITZEN, d 1415, riddare. Kolla detta! Var hon mamma till Sigrid?(1)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE:
Herbrecht Königsmark, fogde
|
Henning Königsmark, riddare
|
Ida Henningsdotter(Königsmark) ( ? -1450)
|
Sigrid von Vitzen
|
Cecilia Haraldsdotter Gren
|
Sigrid Eskilsdotter ( ? -1527)
|
Cecilia Månsdotter(Eka-Ätten) (1400/1500-talet)
|
Gustaf I Vasa, svensk konung (1496-1560)
|
Erik XIV, svensk konung (1533-1577)
|
Virginia Eriksdotter, svensk prinsessa (1559-1633)
|
Catharina Hand (levde änka 1646)
|
Virginia Rytter ( ? -1688)
|
Christina Stierna (död före 1687)
|
Margareta Hierta (före 1687-1743)
|
Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787)
|
Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793)
|
Ulrika Stierngranat (1785-1845)
|
Amalia Mellin (1812-1848(50))
|
Sofia Wennerbom (1838-1904)
|
Lisa Skårman (1861-1951)
|
Astrid Stagh (1895-1952)
|
Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996)
|
Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- )
|
Alexandra Liliequist (1989- )


KÄLLOR:

(1) = Vid framställningen av antavlan, som ingalunda gör anspråk på att vara komplett, har för fädernesidan naturligtvis främst använts Hans Gillingstam, Konung Gustav I:s anor, i Svenska Antavlor II:10 1989 s 477-485. För mödernehärstamningen har främst använts Europäische Stammtafeln bd I-V (1968-1978) och Europäische Stammtafeln, Neue Folge, bd I-XV (1980-1993), utgivna av Verlag J.A. Stargardt i Marburg, Tyskland.

KÖRNING. Tillbaka till toppen »

I.1) ESTRID KNUTSDOTTER KÖRNING. - G m OLOF JÖNSSON(STENBOCK), i Erikstad, väpnare, riksråd, hä- radshövding i Sunnerbo, son av väpnaren Jöns Skytte.(1)(2)

Tillhör släkten:

I.1) ERIC MATTSSON KÖRNING, till Almby, d 1599. - G 159(3) m CECILIA ANDERSDOTTER(RÅLAMB), dtr t Anders Sigfridsson(Rålamb) till Länna och Anna Brorsdotter(Butz). Därifrån adliga ätten Körning, m fl släkter.(3)

Tillhör släkten:

I.1) INGEGÄRD PEDERSDOTTER(KÖRNING), som levde änka ännu 1503. - G m TURE TURESSON(BIELKE), f 1425, d 1489, son av Ture Stensson(Bielke) och Margareta Eriksdotter Krummedige, riddare, marsk, lagman på Öland.(4)

SLÄKTFÖRHÅLLANDE: Estrid Knutsdotter Körning | Gustaf Olofsson d.ä., riksråd, riddare, politiker | __________________________________________________________________________ Karin Gustafsdotter Anna Gustafsdotter | | Håkan Pedersson ( ? -ca1531) Estrid Arvidsdotter(Drake af Intorp) | | Knut Håkansson, fältöverste (1500-talet) Måns Pedersson(Stierna), härads- hövding, lagman ( ? -ca1575) | | Håkan Knutsson Hand, ståthållare ( ? -ca 1634) Göran Månsson Stierna, överste, ståthållare ( ? -1617) | | Catharina Hand (levde änka 1646) Anders Stierna, överste ( ? -1641(5)) | | Virginia Rytter ( ? -1688) - gifta - Göran Stierna, assessor (161(1)-1652) _____________________________________________________________________________________ | Christina Stierna (död före 1687) | Margareta Hierta (före 1687-1743) | Lars Stierngranat, sekundmajor (1715-1787) | Gustaf Stierngranat, löjtnant (1749-1793) | Ulrika Stierngranat (1785-1845) | Amalia Mellin (1812-1848(50)) | Sofia Wennerbom (1838-1904) | Lisa Skårman (1861-1951) | Astrid Stagh (1895-1952) | Gunnar Liliequist, försäkringsdirektör (1924-1996) | Peter Liliequist, säljkonsulent (1952- ) | Alexandra Liliequist (1989- )

KÄLLOR:

(1) = Svenska Adelns Ättartal/Elgenstierna.
(2) = 1. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors mormors morfars farfars morfars mor. 2. Alexandras farfars mormors mormors morfars farmors morfars farfars farmors morfars mor.
(3) = Svenska Ättartal 1889, s 18-31.
(4) = Svenska Ättartal 1889, s 147-155.

Tillbaka till toppen »

Uppdated by Peter Liliequist. Copyright (c) 1970 - 2017 By Peter Liliequist, Sweden Roots Hunter & Peter´s Web World.

No comments:

Post a Comment